Äntligen.

Ja. Äntligen är jag tillbaka på hotellrummet med tårna nedstoppade i ett par raggsockor, håret i knut och kroppen efter-jobbet-trött. Öronen susar sådär som de bara gör efter att man har suttit i stimmiga lokaler och skrattat så att tårarna runnit, men lakanen är oemotståndliga och nyss hade jag en helt bisarr upplevelse när jag drog ut en jätteplanka under bäddmadrassen till min kollegas stora förvåning. Seriöst. Varför har man en plywoodskiva under en bäddmadrass? Förstår ni hur hårt det är att ligga på?

Imorgon är det en ny dag och nya möten. Jag trivs i det där; handskakandet och leendena och de uppmuntranden orden men jag har alltid en längtan hem – till doften av hemma och känslan av den öppna spisen och njutningen av att sträcka ut sig i sin egen säng med en saluki mot magen och med en älskad som ett C runt ens rygg. Det finns inget som slår det. Inte ens kladdkakefudge på kastellet i Waxholm en stjärnklar onsdagsnatt.

Jag hoppas ni har haft en fin dag.