Det är lite konstigt det där. Med drömmar. För mig ändras de som årstiderna – en period så tror jag att jag vill något, en annan period något annat. Det är som tidvatten.
När jag var yngre ville jag bli Någon. Jag gick från att vilja bli delfinskötare i Florida till att vilja ha vit rock och arbeta som kosmetolog på något gigantiskt shopping mall. Något år efter började jag drömma om att ta en utbildning på RMI Berghs och bli copywriter och arbeta på en reklambyrå bland allt kreativt kaos, men jag var alldeles för skoltrött och mer intresserad av pojkar, chailatte och cigaretter för att göra något av det. En period var jag fast besluten om att bli Sveriges första kvinnliga statsminister men hade inte intresset eller energin åt att försöka sätta mig in i politik överhuvudtaget, så jag tog ett extrajobb som telefonförsäljare när jag var 17 och slog rekord redan första dagen. Och där startade en ny serie av drömmar.
Jag ville bli bäst på kontoret och det tog två månader sen var jag där. Jag ville bli chef och sju år efter var det precis vad jag var. Därefter har jag hela tiden drömt om mer och större och bättre och jag har alltid, alltid haft turen att hamna där. Förr eller senare.
Men då och då under den här resan har jag känt en enorm trötthet av allt ansvar, av all den där tyngden som kommer med att vara lite högre upp, och jag har kunnat drömma mig matt efter ett jobb dit jag bara kunde gå och gå hem. Gärna något fysiskt uttröttande mer än psykiskt, bara ett jobb där jag skulle kunna andas fritt och där allting inte var så prestationsbaserat. Trädgårdsmästare. Dagisfröken. Vadsomhelst. Men samtidigt har jag också alltid vetat att jag aldrig skulle klarat av det längre än någon månad, därför har drömmen alltid funnits kvar.
Och nu? Det slog mig för ungefär ett halvår sen att nu är jag så högt upp jag kan vara utan att bli VD eller koncernchef, vilket jag inte vill. Jag är där – dit jag i tretton år strävat efter att komma. Och tomheten som följde med den insikten var… förlamande? Kan man säga så? Hela denna tiden har det varit drömmen som hållt mig sporrad, som har klätt mig i kostymer och hållt möten och engagerat mig. Och nu är den verklighet. Nu är den inte längre någon man längtar efter ska komma utan nu är den en alltid inneboende gäst. Hos mig.
Och jag ska erkänna att det gjort mig förvirrad. Har man jobbat så länge för ett mål så vet man inte riktigt vad man ska göra när man står där med pokalen i hand och tittar på sträckan man tagit. Och det vet jag nog fortfarande inte.
På sätt och vis har jag blivit tonåring igen. Jag vänder blad efter blad i huvudet på jakt efter saker som ska trycka på den där knappen inombords, den som startar maskineriet igen. Jag är liksom inte van att gå på tomgång. Efter år av den här typen av arbete har jag börjat känna mig mer och mer utsvulten på kreativitet. Jag är nästan tillbaka från början igen och ibland kan jag drömma mig bort till den där reklambyrån jag för så längesen målade upp; där alla har roliga frisyrer och sneakers och kaos på sitt skrivbord och där jag skulle lära mig att dricka espresso och ha ett eget rum och bara få vara kreativ hela dagarna. Ibland får jag för mig att jag skulle vilja öppna en butik full med vackra saker där jag kunde stå på dagarna och ta emot kunder och ha flickorna sovande i en korg bakom disken. Och ibland vill jag strunta i allt och starta en egen eventfirma där jag kunde få arrangera folks fester med välutvecklade teman och få binda ihop allting för den där enda magiska kvällen som någon önskar sig.
Men jag vet inte.
Jag är på ett arbete som jag älskar och jag är bra på vad jag gör. Och inne i mitt huvud vänder jag blad efter blad, smakar på den ena idén efter den andra. Kanske hittar jag en dag den där knappen igen som rivstartar mig.
Eller kanske måste jag bara växa upp och vara tacksam för att jag nu, faktiskt, nått den drömmen jag så länge sovit med.
Vet du vad..någons fru..jag skulle väldigt gärna läsa en bok, skriven av dej, ca 352 sidor om egentligen vad som helst! För din stil att skriva är obeskrivligt skön, lättläst, hungern växer varje dag som går,jag kunde slå vad om mitt finska huvud att du får den publicerad. Kom ihåg att skicka den till Sveriges största bokförlag, jag känner igen att Du kan bli nåt stort ( har väldigt sällan fel ! ) 🙂
Every cloud has its silver lining, the writing could be yours!
kram, mirka
Håller med föregående talare /kommentator. Du skriver så skönt och man känner igen sig så väl…! Har också drömmar som går som i vågor.
Jag är ”dagisfröken” och tro mig, jag längtar också till ett jobb utan det där tunga ansvaret för barnen och den pedagogiska vardagen. Ändå älskar jag mitt jobb och känner att jag är rätt. Men Du vet väl att man ska byta yrke minst 3 gånger i sitt liv. Och Du är ju f.f. ung!
Tack för titten inne hos mig….
Åh, Vilken gåva du har som kan skriva så bra!
Nu ska jag kika runt mer på din fina blogg…..
Julkramar Therese
Håller med ovannämnda skribenter. Men det som fascinerar mig är att du har vågat drömma och låtit dig drömma men mest av allt, du har låtit dig själv nå dom drömmarna. Det är så många människor som (tyvärr måste jag tillägga, för det är synd) går omkring och tror att dom inte kan ändra på sitt liv, att drömmar är bara något som ”finns” som inte går att uppfylla samt ”det går ju inte om alla uppfyllde sina drömmar, vart skulle det leda till?”. Det här är bara en lite del av kommentarerna jag fått när jag har börjat våga drömma, våga leva för mina drömmar och vågat försöka nå mina drömmar.
Vårt beteende styrs bla genom vårt undermedvetna. ”Jag kommer inte att kunna göra det” – sorters tankar leder till att vi högst antagligen misslyckas, medan en ”allt är möjligt” kommer att kunna se möjligheter i livet. Satt igår kväll och pratade om detta med en kompis, att man ska ha sina drömmar och se möjligheterna som drömmen kan ger oss istället för ”det går inte”. Hur man kommer till sin dröm löser sig nog, men jag tror att det är här som många slutar: ”det går ju inte, jag kan ju inte sluta mitta arbete och börja skriva, vem ska betala räkningarna”…
Härligt att se att någon annan också är målmedveten i sitt liv. Vill man ha något måste man arbeta för det. Jag kan tänka mig att du också har fått jobba för dina drömmar, pusha lite extra emellanåt (om inte så är du en väldigt begåvad individ!), men endast för att du vet vad du vill ha. Jag tycker det är en egenskap man ska vara stolt över, för det leder till att man vågar ta steget när det känns extra svårt. Skulle vilja fråga dig om du har märkt om din målmedvetenhet orsakat känslor hos andra (negativa)?
I trettioårs åldern tror jag att vi börjar söka lite mera, skrapa på ytan av samhället och vill få mera kvalitativ innehåll i livet på ett helt annat sätt än tidigare. Jag har åtminstone börjat märka det här. Det är kanske inte endast ett vertikalt tänkande man ska ha (hur komma uppåt på karriarstegen) utan också vad är jag intresserad av, vilka ämnen brinner jag för och hur kan jag kombinera det jag vill göra med det som känns jätte motiverande och kul?
Forsätt skriva och fortsätt drömma! Förstår tomheten, men det är endast för att du kommit dit du vill och som du också själv skrev. Kanske den där boken inte är ett så dåligt alternativ.. =)