Som dagarna innan vi skulle gifta oss; vi hade tagit veckan ledigt och åkt upp till västkusten för att hinna göra oss klara. Det var sensommar och alla klipporna var varma och havet var så salt att mina ben fick vita streck när de torkat efter de tillfällena jag vågade doppa dom. Jag hade hjärtat i halsgropen och handen i mannens hela tiden, på dagarna låg vi på klipporna och på kvällarna satt vi på altanen hos pappa och såg ut över vågorna och åt himmelsk mat och drack vin och kände hur huden sved av solen.
Några dagar regnade vi inne, kuling skakade väggarna och vi satt hukande vid köksbordet och åt fisksoppa med saffran och tände ljus överallt och slog vad om huruvida det skulle hinna lugna ner sig till lördagen eller inte. Men det gjorde det, efter varje stormby låg doften av tång tung bland smågatorna och vi tog promenader och plockade uppspolade snäckor och badade i duggregnet som dröjde sig kvar.
Och så kom följet; alla de människor jag älskar på en och samma gång och jag fick hindra hjärtat från att göra frivolter när vi hämtade dom på stationen. Alla pratade i munnen på varann och skrattade och det röktes och öppnades roséflaskor och jag har nog aldrig känt mig så fjäderlätt som då.
Dagen efter hyrde vi en fiskebåt av en butter bohusfiskare som muttrade och körde oss ut mellan holmarna där vi spenderade timmar med att dra upp makrill och skratta ännu mer åt stackars Micke som satt sjösjuk på däck och hängde med huvudet tills han fick vittra en krabb-bur och blev lycklig igen. Vi tittade på sälar och försökte fånga haj och dieselmotorn på båten lät dunkdunkdunk mot våra fötter och till och med den sura fiskegubben tinade upp och pekade ut tinor åt Nelly och lovade Svåra Lena att försöka hitta henne en karl i galonbyxor.
De där dagarna med havet så nära inpå och med den där glädjen överallt; det är några av de vackraste ögonblick jag har.