januari 2011

Att ha en helt vanlig måndagskväll.

Vi har äntligen kommit hem och fått igång brasan, jag har inhandlat en handfull nya Snapples och Tooka har hittat fåtöljen med ett tuggben. Ikväll blir det Top Model, semlor och halv medvetslöshet och mannen har lovat att låna ut sin mage som huvudstöd igen så att jag kan lägga mig raklång i soffan och kvida över hur mätt jag är medan han gör små cirklar i min hårbotten med fingrarna.

Men först ska jag äta en hett efterlängtad pizza med bearnaisesås. Bästa måndagsmaten. Det tycker för övrigt Tant också, som klistrar på sig sitt slätaste åbaraenlitenbit-ansikte och trycker sig oskyldigt nära intill utan att släppa pizzan med blicken.
Mer än såhär behövs inte för att man ska glömma bort att det är för många minusgrader ute och att man ska gå upp lite för tidigt imorgon.

Att piffa till det lite.

Svåra Lena vet hur man piggar upp en arbetsmåndag. Hon köper sugrör med papperfrukter på och träpinnar med glittertoffsar och sen är Provivan förvandlad till en galadrink.

Varför inte, liksom. Livet är för kort för tråkiga sugrör.

Att liva upp sig.

Efter en förmiddag med frostskador, dåligt humör och paketinslagning tyckte jag att det var dags att liva upp sig lite. Svepte alltså kapan ett extra varv runt kroppen och begav mig ut på hittanågotfintfördetärduvärd-promenad genom ett kyligt Malmö. Och när det är dags för sådana rundor finns det bara ett ställe att gå till – nyöppnade Le Make. Åh som jag älskar den butiken! Det är en kläd/inredningsbutik med en liten hårsalong i och bara man tittar in blir man som en flicka igen. Allt är ljuvt och tunt och vitt och vackert och har spetsar och doftar viol och viskar ta med mig hem! och efter tjugo minuters flanerande där inne känns allt okey igen. Det är tydligen två väninnor som driver det (Emma & Lovisa, de syns på bild där uppe) och det måste ju vara det ultimata; att öppna något vackert med någon man tycker hemskt mycket om.

Förutom att dra med fingrarna över förtjusande saker på Le Make har jag varit inne och tömt apoteket på vitaminer. köpt en smoothie på redfellas och tryckt i mig tre kexchoklad (ytterligare ett lyckopiller). Vet inte riktigt om det kan klassas som en fullvärdig lunch men det gäller att prioritera. Och det var iallafall gott.

Nu ska jag hitta på en tävling till våra återförsäljare, sitta på golvet och sörpla smoothie och packa in affischer med så mycket tejp att det ser ut som om jag ska försöka smuggla något genom tullen.

Att ha måndag igen.

Alltså… Vad hände med våren? I morse var det så kallt att fingrarna krokade sig i tumvantarna och jag och flickorna stod bredvid bilen och blängde på mannen och jag kände hur undertäcketvärmen lämnade kroppen på bara några minuter.

”Ääääääää” muttrade jag. ”Livskris”

Men han bara skrattade och skruvade upp stolsvärmen och sen satt jag och såg hur temperaturen sjönk på instrumentpanelen för varje kilometer vi körde. Det måste bli en solsemester snart, det måste det. Jag hade tänkt vara strategisk och hålla ut till maj men det går nog inte. Måste. Få. Värme.

Igår kom Max hem från Göteborg, så nu har Svåra Lena en vecka med lull-lull framför sig och de ska ha dejt hemma hos Max och titta på hans spis och det ska bli massa pussar minsann och Svåra Lena får komma ifrån Raffe ett litet tag som flyttade in här om dagen och nu går runt och sjunger och vill mata henne med dadelkakor och ost. Själv ska jag vara på resande fot en del och tar Göteborg på onsdag och Skövde på torsdag, men jag åker med vår fina produktchef så jag får iallafall sällskap och kan sitta i passagerarsätet och göra Spotify-quiz och slå honom på låret med en hoprullad tidning när han svarar fel.

Men nu blir det dagens första varma choklad för att tina upp livsandarna. Det behövs.

Att få plats i sin egen soffa.

Att få plats i sin egen soffa när man ska krypa ner och se en efterlängtad film och smälta två kilo pasta med köttfärssås kan verka som en mycket enkel sak. Men då har man inte två salukis.

Tant lever kvar på har-euforin från i eftermiddags och ligger som en padda över hela soffan.
Inget ovanligt med det förvisso. Hon verkar bara ha ett lätt släng av rabies idag också.
Och Tooka då? Henne hittar man i fåtöljen. Jodå. Hon är där någonstans:
Ja. Livet på landet.

Att bli utmanad.

Fick en utmaning skickad från eminenta Fröken Grön, och det är klart att man är med. Så här kommer mina svar:

1. Hur länge har du bloggat?
Sen november förra året, alltså bara i drygt tre månader.

2. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Jag är inne hos alla som kommenterar om jag ska vara ärlig. Utöver det så läser jag Alex Schulman, RutKrut och Hanna Fridén.

3. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar?
Förstår inte riktigt frågan?

4. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i bloggen?
Nu är det väldigt få som känner mig som läser, men jo – de känner nog igen mig. Mitt skrivande jag är kanske lite mer lågmält än mitt riktiga jag, men det är bara spekulationer.

5. Har du hittat en fungerande gräns för hur du vill vara i din blogg, eller tänjs gränsen hela tiden?
Jag är den jag är. Jag har svårt för att tänja det på något sätt eller att anpassa det för att passa i en blogg. Klart, ibland berättar jag kanske inte saker om andra i bloggen som jag gärna skulle vilja skriva om (eller lägger upp bilder på vissa) eftersom jag respekterar att de inte fått välja själv. Alla som är med vet om att jag skriver, och är deras bild med så har jag fått det ok:at innan. Men vad det gäller mig, vem jag är, så får snarare bloggen anpassa sig till mig – inte tvärtom.

6. I vilken utsträckning bloggar du för bekräftelse, tror du?
Svår fråga. Vet inte riktigt vad jag skulle få bekräftelse för? Jag bloggar för att jag måste (för att orden måste ut) och för… sällskapet? Ja. För sällskapet som ni alla ger mig utan att det behöver bli prenentiöst.

7. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att du fått kontakt med dem via bloggen?
Nej tyvärr inte! Men det finns många jag skulle vilja träffa i verkligheten eftersom jag vet att jag skulle tycka om dom. Jag har liksom ett scenario för varje bloggerska; den där skulle jag vilja rida islandshäst med, och den där skulle jag vilja bjuda på vin, och den där skulle jag vilja baka muffins till och den där skulle jag vilja ta med ut för en fika och lite shopping; och så vidare. Vissa människor sätter sig liksom i maggropen på mig och stannar kvar där, jag får en bra känsla av dom.
Och en del, som Malenami, drömmer jag ju till och med om. Lite creepy.

8. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Nej… Jag tror inte att det kan vara skadligt för vissa att blogga. Däremot tror jag att det kan vara skadligt för vissa att läsa.

9. Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?
Det skulle väl i så fall vara att jag inte har all den tid att lägga på bloggen som jag skulle vilja, men då är det ju snarare att livet i övrigt är en nackdel för bloggen. Än så länge trivs jag här, med er.

10. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
Jag vet att jag skriver, iallafall. Och bloggen är ju ett bra forum för det. Så ja, varför inte?

Utmaningen skickar jag vidare till er alla faktiskt. Jag kan inte välja ut fem personer – jag är så himla nyfiken på er allihop.

Att ha en känsla för is. Och harar.

Tant älskar is. Det är något med att hon halkar runt på det som får henne att bli totalt hängiven och förvandlas till en valp igen. Tooka är inte alls imponerad utan står helst vid sidan om och tittar, men Tant; hon kan roa sig i timmar om hon får en fläck is att kasa runt på.

Jag och mannen står på fältet och skrattar åt Tant och njuter av solen och helt plötsligt är hon försvunnen.
- Men… vad… säger jag och snurrar runt för att hitta henne och sekunderna efter kommer hon som ett blått streck så det svischar i byxbenen. Tant har för första gången i sitt liv stött på en Livs Levande Hare. Jupp. Tack och lov är Tooka kopplad (hon skulle nog ha en chans att komma ikapp), men vår tjocka Tant har glatt tagit upp jakten på den största hare jag sett och vi kan inget göra mer än att stå och se på när hon och haren korsar fältet, tar två åkrar och försvinner bort mot grannen som säljer ägg och har för många får. Nu är ju Tant lyckligtvis en tjock och glad saluki som inte alls har konditionen eller uthålligheten för att komma ikapp en hare men det hindrade henne uppenbarligen inte från att försöka.
Mannen suckar och börjar jogga efter henne över åkern och en kvart senare kommer han promenerande tillbaka med en fullkomligt slutkörd, men lycklig, Tant i släptåg. Hon har tungan nere vid knävecken och svansen går som nöjt ett roder fram och tillbaka men det finns inte ett spår av hare på henne och allt verkar vara intakt.

Väl hemma har hon druckit några liter vatten och nu ligger hon medvetslös på canapén och dreglar.
Det har varit en mycket spännande dag för Tant idag. Mindre spännande för Scout Valiant som fått tvångsjogga i Sorels över två åkrar. Men, men. Det är smällar man får ta.

Att vänta på solen.

Vaknar för tidigt idag igen, ligger kvar i sängen med båda flickorna som kringlor av värme under täcket och njuter en stund av hur hela himeln blir rosa i väntan på solen medan mannen mjuksnarkar med fötterna mot mina vader. Kylan har kommit tillbaka så luften är hög och svider att andas men frosten gör allt bedövande vackert så det gör inget.

Det har hänt Världens Största Grej och jag kan inte berätta det för er för det är inte klart och det driver mig halvt till vansinne! Jag avskyr att behöva ha hemligheter och jag är sämst på att hålla saker inne så det här är halv tortyr. Jag har svårt för att skriva eftersom alla ord som trängs i mitt huvud och vill ut är såna jag inte kan plocka fram, och jag får sålla bland bokstäverna istället och hålla tummarna för att det snart är klart så att det äntligen får komma ut och skrivas.

Och annars? Idag? Förkylningen har gett mig en överdriven trötthet så den här dagen ska spenderas med ett täcke i soffan framför fler filmer än jag klarar av. Nästa vecka ska jag till Göteborg och Skövde och Stockholm i ett svep så tills dess ska energierna vara fulltankade och förmågan att andas genom näsan vara tillbaka.