Det var tydligen inte den nionde vi skulle åka. Det var den tolfte. Så nästa onsdag åker jag till Trysil för fem dagars skid-och-konferens-resa med världens bästa företag. Det är jag och VD:n och vice VD:n och den omtalade affärsområdeschefen och marknadschefen och Gustav och personalchefen och kundtjänstchefen, så vi är en himla massa chefer som ska lära oss skidåkning, lägga strategier och slå vad om vem som lyckas övertala marknadschefen om att det är en jättebra idé att åka pulka ner för den brantaste backen, trots att han har dåliga knän och har passerat 40-strecket. Kan bli legendariskt.
Men till det här hör att jag inte är särskilt snitsig på skidor. Alls. Sist jag åkte var 2004 och då spenderade jag det mesta av tiden med att sitta i en snödriva och äta våffla. Och även om detta är en väldigt trevlig syssla så tror jag nog att jag inte kommer undan den här gången. Denna gruppen är alldeles för högljudd och har alldeles för stort sinne för humor och alldeles för många mobiltelefoner med kamera för det. Så nu går jag här hemma och stretchar och ojar mig och funderar på om barnbackarna i Trysil är ungefär lika ofarliga som de på.. säg Hallandsåsen? Jag hoppas det.
Men, men. Nu har flickorna har somnat i en salukihög på mannen, snön har kommit igen och det finns ett bad som väntar på mig två dörrar bort. Så det där med att noja upp sig alldeles för mycket får vänta ett tag till.
Jag får dricka mycket vin de där dagarna, helt enkelt. Det sägs att det mjukar upp kroppen. Och personalchefen har lovat att vi ska sjunga ”Vem är du, vem är jag” i närmsta karaokebar så snart vi kommit dit och sist vi gjorde det så skrattade jag så mycket att jag sträckte den sneda magmuskulaturen och gick som ett C i tre dagar.
Hej, jag tycker att du är helt underbar. Dina fina berättelser gör mig så glad. Tack!
Vad kul att förrätten blev bra! Det låter spännande med lite äpple i, det får jag testa nästa gång! 🙂
Det kommer säkert att gå jättebra i skidbackarna! När jag bodde i Barcelona åkte vi med jobbet på en skidresa till Andorra, och den mindre sympatiske macho-chefen lurade upp mig i en elak pist där jag skulle ”bevisa att jag var svensk”. Hmpf. Det resulterade i en del skrapsår på ryggen då jag i slutet av backen använde den som färdmedel istället för skidorna, pisten var lite svårare än backen i Tomteland i Dalarna som var den enda jag åkt i fram tills dess. Men jag kom ner före honom i alla fall.