Att vara äktenskapsmäklare. Utan att veta om det.

Det här är min kollega Gustav. Han är ett moderatblått kungabarn med snitsiga skjortor och välkammad frisyr; han har gått på kår i Lund och läst något fullkomligt obegripligt och nu är han fullfjädrad kapitalist och entreprenör och, som sagt, kollega. Inget konstigt med det. Vi gillar Gustav, han har rolig dialekt och dansar som en galning och är en av de få män man kan spendera timmars lunchande med utan att det blir märkligt. Vi startade vår bekanskap med att jag på hans första dag och inför alla hans nya kollegor råkade slänga ur mig som hälsningsfras ”Du är folkpartist va?” vilket nu är legendariskt på företaget. (Mycket otippad isbrytare för övrigt, kan rekommendera den). Så sen dess går han under benämningen Folkpartisten men ingen skada skedd, veckan efter satte vi oss i Biblioteksparken och delade på en flaska rosé och åt en sallad och kom tillbaka till jobbet som (aningen berusade) vänner. Hittills inga konstigheter.

Men ser ni tjejen? Det där är Marie. Hon är min svägerska, till att börja med. Men det är inte allt. Hon är också en inbiten vänsterpartist som bor i Danmark på något ställe där man skjuter ministrar och hon älskar street-mode och att betala skatt. Hon har oftast bara ett örhänge med någon form av politiskt inkorrekt budskap på och hon tycker att män ska vara rufsiga, sneakersklädda och bo på en båt och ha ambitioner men inte så det stör. Hon pluggar till läkare men är också den typen av kvinna som åker på naturmedicinkurser och bor i tält och träffar nån man i turban som säger att han ska göra henne 2 cm längre genom att trycka henne på magen, och hon låter honom göra det. Ja. Jag antar att ni förstår vart detta är på väg.

Dessa två träffades på min möhippa. Fråga mig inte hur, men någonstans mellan kanalbåten och att Gustav lärt sig dansa Single Ladies i paljettväst så kom något spirande mellan dom och stannade kvar. Resten av kvällen var de oskiljaktiga och smög runt med tonårsleenden och höll hand och av någon konstig, men underbar, anledning så är det fortfarande så. Nu sitter de hemma hos varann och letar gemensamma lägenheter och försöker komma på hur man kan kombinera inredningsstilen ”snordyr designersak i plast” med ”hittad i container i Nairobi” och de är äkta och genuint förälskade i varann. Och det är så vackert.

Så vart vill jag komma med detta? Jag vet inte riktigt. Att man kanske inte ska vara så inställd på vad man tror att man tycker om när man letar efter någon att älska. Kärleken kan lika gärna komma i en välkammad folkpartist eller en drogliberal läkarstuderande. Eller något annat du inte visste att du behövde.