Min kamera har dött. Igår, när jag låg på golvet och krälade och försökte fotografera mina marockanska golvplattor, så fladdrade displayen till och kameran tog sitt sista andetag och dog. I mina händer.
Jag hoppades först att det skulle vara batteriet. Jag tog ut det och satte det på laddning och i en timme gick jag runt laddaren med ett förbryllat uttryck och muttrade för mig själv. Varje gång det lyste grönt tog jag ur det och satte i det i kameran, men varje gång hände ingenting. Jag lät det sitta i laddaren över natten, som om flera timmars laddande skulle göra succé – men nej. Så idag efter jobbet tog jag mitt sista hopp och gick och köpte ett alldeles nytt och fint batteri (och svindyrt! 700 spänn för ett jäkla batteri, de är inte kloka!) och jag höll i det hela vägen hem och hoppades för mig själv att det skulle hjälpa. Men väl på plats i kameran hjälpte det inte ett dugg. Den var och förblir stendöd.
Så nu sitter jag här och sneglar på påsen med min nya kamera som jag fick åka och köpa. Min nya, oönskade 1000 D med bildstabilisator som bara satt där i affären och mallade sig. Jag vill inte alls ha en ny kamera, jag vill ha min gamla välanvända högt älskade kamera som jag inte ens behöver prata fint med längre och som ligger mjukt som en fågel i händerna på mig. Hon och jag har en relation, vi har varit i Falun och på smekvecka och på kärlekssemester och i Prag och på bröllop och på dop – och nu har jag fått en ny. Som ska komma här och komma. Som om den skulle vara bättre.
Men jag ska iallafall ta ett glas vin och försöka närma mig den här nya som ligger i påsen och väntar. Jag måste ju. Trots att jag inte alls är redo egentligen. Trots att jag haft en alldeles fantastisk kärleksrelation i tre år med någon jag inte alls ville skiljas från.
Jag har blivit dumpad, helt enkelt. Men jag har hört att det bästa ska vara att rebounda så nu ska jag ta det som en kvinna och försöka starta en ny kärleksaffär med herr 1000 D.
Vad sorgligt med gammelkameran, men jag tror säkert att du och den nya kaxiga 1000 D:n kommer överens till slut och kanske det kommer att spira en ny romans mellan er vad det lider…
Jag själv suktar väldigt efter en systemkamera, då jag har fått för mig att jag kommer att bli en toppenfotograf då. Men jag får hålla mig en liten stund, under tiden så tittar jag på dina vackra bilder och drömmer vidare…
Å nej! Jag grät nog en skvätt när vår mycket gamla Canon EOS 350D gick sönder. Blir igen riktigt ledsen i ögat då jag tänker på det. Vad allt den kameran varit med om. Resor, segling, bröllop.. Den var med före Vi var Vi. Då var kameran hans och han tog bilder på mig, i smyg sådär. Det var midsommarfest. Jag bad att få titta på bilderna. Rodnande gick jag igenom bild efter bild som föreställde mig.
Ville bara passa på att säga att du skriver så FANTASTISKT bra. Det är en fröjd att läsa dina texter 🙂 Marie
Du är tvungen att ta Dig an henne när den andra bara gick där och gick!
Ni blir snart vänner! Avkomman från Prag, bröllop och dop av Din Canon har Du ju.
Vet dock att jag känner med Dig!
Lycka till!
Kram
Milottan
Lycka till! Det kommer säkert att gå hur bra som helst ska du se..
Oj säg inte sådär. Jag brukar drömma hemska drömmar i vilka kameran helt enkelt slutar att fungera och det är lika otäckt varje gång (jag har en 400D som jag fick i 25-årspresent efter att i ett år ha tjatat på föräldrarna ”Jag behöver inga julklappar och inga andra presenter, bara jag får Kameran!”).