Hur Svåra Lena blev Svår.

Svåra Lena dyker upp lite titt som tätt här i bloggen och jag har förstått att det funderas lite kring hur hon blev så svår, egentligen. Och det kan man ju fråga sig.

Såhär är det: Svåra Lena har följt mig i ungefär sex år nu, tror jag. Vi brukar skoja lite att hon är som en huskatt som man tar med sig när man flyttar men som man sen inte ser så värst mycket av. Jag anställde henne då, för längesen, eftersom hon sökte jobb från mailadressen petmypussy@hotmail.com och det kan ju vem som helst förstå att en kvinna som söker ett jobb från en sån mailadress är en kvinna man bara måste anställa (och ja, adressen refererade till hennes stora förkärlek till svarta katter – inget annat). Så när hon kom på intervjun med piercings dinglande överallt i ansiktet och skrattade liksom Häääää häääää hääää så det slog volter i magen – tja, då var det bara att kapitulera. Och sen dess har jag tagit med henne till varje jobb jag varit på.

(Det kanske ni ska veta om mig förresten, jag omger mig med speciella människor. Jag dras till dom. Gärna folk med trasiga bakgrunder och flera bottnar – alla mina närmsta vänner är föräldralösa och har alla möjliga konstiga, udda, charmiga kvaliteér som jag inte kan få nog av. När jag skötte min egen rekrytering byggde jag en gång upp en kvällsgrupp som närapå var som en Cirkus och om man stod utanför och tittade in måste man undrat vad som pågick. Men vi älskade det).

Det som fascinerade mig mest med Svåra Lena på den tiden, och fortfarande gör det, är hennes totala avsaknad av personlig integritet. Hon är kvinnan som säger Min kille? åh, honom träffade jag på psyket som om det vore ingenting och sen lugnt inväntar en reaktion. I några fall kanske den reaktionen är att någon frynter på näsan och tittar bort. I mitt fall är den att jag viker mig dubbel av skratt. Jag tycker att det är hysteriskt.
Det andra som fascinerar mig är att gamla tanter pratar med henne på stan. Om de stannar någon och ska fråga efter vägen så väljer de kategoriskt alltid Svåra Lena, trots att hon har svart hår och piercings och ser lite ut som en getslaktare sådär. Vi har haft långa diskussioner om detta och Svåra Lena har alltid hävdat att det är för att gamla tanter ser dåligt. Själv vet jag inte. Mycket spännande.

Men varför hon har fått sitt namn? Av den enkla anledningen att hon är låtsas-Svår. Hon är ju inte sådär svartklädd och mascaramålad och mjölkvit egentligen. Och när hon äntligen dumpade den där rödskäggiga it-teknikern som ville flytta till Tyskland och bo i tält så började sakta men säkert Den Mindre Svåra Lena komma fram. Den som jag har vetat funnits där precis hela tiden. Nu är håret rött istället för svart, hon har gröna örhängen och pratar sig varm om rosaprickiga skor med mjuk klack. Och allt det där häää häää häää:iga kommer inte bara inifrån och ut längre utan ligger runt hela henne som en skimrande dimma.

Och där har ni den enkla historien om Svåra Lenas svårhet och hur hon kom in i mitt liv och varför hon stannat där.

9 kommentarer till “Hur Svåra Lena blev Svår.

  1. HA HA! Att våga söka jobb från den mailadressen – ja då är man MODIG! Hälsa Svåra Lena att jag önskar att jag var lite mer som hon…

  2. Människor med historier är bland de mest fascinerande som finns. Härligt att du har lyckan att ha sådana människor i ditt liv.

  3. Vilken härlig beskrivning, ni verkar ha en fin vänskap, det är ovärderligt. Jag har också en salig blandning av personligheter i min bekantskapskrets, vilket är underbart.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rekommenderade inlägg