Jag fick en fråga om jag inte kunde tipsa lite om hur man får bättre självkänsla. Jag vet inte om jag är rätt person att göra det, jag är ingen 100 procent förankrad kvinna, men det sägs ju att alla råd är bra utom de dåliga så jag ska väl ge det ett försök iallafall.
Yrkesmässigt kan jag känna mig vansinnigt kompetent och starkt och eftersökt och det gör jag den största delen av tiden och jag njuter av det. Men jag har också dagar när jag sitter i ledningsgruppsmöten och tänker Herregud! När ska de genomskåda mig? och biter nervöst på naglarna, jag har kvällar när jag maler problem runt runt tills jag till och med drömmer om dom. Men dessa tillfällen är tack och lov få jämfört med de andra och min yrkesmässiga självkänsla har jag nog ärligt talat bara byggt på ett sätt:
Fake it till you make it.
Det är sant. Jag fick mitt första chefsjobb när jag var 24 och där satt jag helt utan personalerfarenhet och skulle ta över en avdelning med 40 säljare och jag hade inte den blekaste aning om hur man gjorde. Inte den blekaste. Och jag var livrädd. Men jag blundade och jag hoppade rakt ut med huvudet före och någonstans vågade jag öppna ena ögat lite och se att jag inte hade slagit i botten. Jag lärde mig och jag hittade nya sidor av mig själv och efter ett tag var det jag en gång var så skräckslagen inför den mest naturliga saken i världen, så som det alltid blir tillslut. Man måste bara våga. Och så gör jag fortfarande; om det finns något jag vill göra så övertygar jag mig själv och alla andra om att jag kommer att klara av det galant. Jag har suttit på anställningsintervjuer och haft ett godståg innanför revbenen av nervositet, men mitt leende har varit stort och med lugn röst har jag, utan att tveka, sagt att jadå! det är inga problem, det där kan jag. I värsta fall får man googla.
Mitt andra tips är nog inne på Fake it till you make it-spåret men är mer riktat mot dig själv. Man måste fake it till sig själv också. Hjärnan är ett så fruktansvärt kraftfullt verktyg – om du tror att du kan så kan du. Det är faktiskt så. Men du måste gnaga in det i dig själv, hela tiden, utan avbrott. Du. Är. Din. Egen. Pr-konsult. Ingen annan kommer att promota dig gratis, det är den hårda sanningen och vem ska berätta hur bra du är om du inte gör det själv? Så gör reklam för dig själv, till dig själv och till alla andra. Är du duktig på något? Säg det! Är du inte så duktig? Fake it! Nu handlar det ju inte om att du ska fejka att du kan köra bil om du inte har körkort eller något annat livsfarligt; men om du hävdar att du är duktig på att prata inför folk till exempel och du beter dig som om du verkligen är det – tja då kommer du vara det. Men om din osäkerhet, den som alla har, lyser igenom så kommer andra att lättare se den, de också.
För vi är varenda en precis lika rädda för saker och ting, vi är bara olika duktiga på att dölja det.
Och det sista rådet jag har för att skapa sig yrkesmässig självkänsla är nog att slipa på språket. Läs, läs, läs. Gå retorikkurser. Titta på duktiga talare. För om du kan det – då kommer du att kunna övertyga vemsomhelst om att du är vadsomhelst. Nu är jag brutalt ärlig men jag är inte särskilt allmänbildad egentligen. Jag kan inte ett skit om geografi, jag är dålig på världsnyheter och jag har noll intresse för politik. Men det jag har det är mina ord. Och tack vare att jag är så duktig på att prata så vet jag att folk uppfattar mig som någon som har koll på läget – när jag egentligen inte har det. Och på min förmåga att prata har jag kommit längre än jag någonsin skulle annars och jag uppfattas som bra mycket smartare än jag egentligen är.
Och den andra självkänslan, då? Den som rör kroppen och utseendet och vem man är som person? Ja, du. Det där får man nog slita med tills man dör. För självkänsla är ett arbete, man måste jobba för det. Jag har varit fruktansvärt kroppsmedveten genom åren och det försvann egentligen inte helt förrän jag gifte mig. Det är säkert. Då kunde jag för första gången i mitt vuxna liv börja äta det jag älskar varje dag och tänka vad spelar det för roll? egentligen? Nu har jag säkert lagt på mig något kilo (har ingen våg, tycker att det är djävulens verktyg och inget gott kan komma ur att skaffa sig en) men sålänge jag är lycklig och hälsosam så vad spelar det för roll? Visst, jag kanske var fyra kilo lättare när jag bara åt knäckebröd men var det värt det? Inte alls. Fy tusan att vara hungrig och sur hela tiden. Då väger jag hellre fem kilo mer och är glad och njuter av att leva. De kilona är oviktiga. Och om jag ibland trillar tillbaka och får lite panik så brukar jag trösta mig med att om jag ville så skulle jag kunna loosa de där kilona på någon månad och sen är det inte mer med det. Och de vackraste kvinnor jag vet är de som faktiskt utstrålar att de känner sig vackra, även om det låter som en klyscha. Jag är snygg ändå. Tycker man inte det finns det andra att välja bland istället.
Det här måste vara det längsta inlägg jag skrivit. Men jag vill avsluta med att säga att min självkänsla för vem jag är som person bara har byggts upp av att leva. Det är så det är. Att leva och att omge mig med människor som speglar mig och stärker den jag är. Jag orkar inte slösa min fabulösa energi (wink wink) på människor som får mig att tappa fotfästet, jag vill lägga den på de som snarare gör mig mer grundad. Jag letar efter folk som inspirerar mig.
Och så har jag en nyfikenhet på mig själv som göra att jag vänt ut- och in på mig själv hundra gånger. Jag är inte rädd för att må dåligt längre eftersom jag vet att det inte är någon fara. Genom att leva har jag satts i situationer jag inte skulle önska, men jag har överlevt dom och genom att göra det har jag bevisat för mig själv att jag klarade det. Jag kan. Vad är det värsta som kan hända, brukar jag tänka, och så kan jag komma på en hel drös med smaskiga hemskheter. Och så väger jag dom i huvudet en efter en, dränker mig i känslan, och inser att jo – jag skulle klara det också. Det värsta.
Och vad finns det då kvar att oroa sig för? Egentligen?
Ni har säkert fler råd, så fram med dom bara. Det är ett viktigt ämne och jag är nyfiken på er. Allihop.
mmm…. Mycket tänkvärda ord där.. Sant.Jag är ryttare..och min tränare /vän utbildade sig till coach” och lärde mig att tänka rätt och tänka positivt, att se mig själv vara duktig och rida bra när jag blundade.Att tro på mig själv.Vilken skillnad det blev! Jag som trodde att jag var sämst lärde mig att se hur bra jag faktiskt var !Nu när jag ibland försöker lära andra att rida så är det något jag använder och har med mig hela tiden – att få elever att se sig själva vara bra och tro på sig själv inte tänka negativt och säga ”kan inte”
Vilket jättebra inlägg! Jag tror också på ”fake it till you make it”, och att göra reklam för sig själv. Vem ska annars göra det åt en, liksom? Själv har jag märkt stor skillnad på mig själv de senaste åren, fram till jag var sådär 25-26 var jag ganska kroppsfixerad, men när jag blev runt 28 och vi i samma veva skaffade hus och hund fick jag lite annat perspektiv på tillvaron. Nu värdesätter jag andra saker, äter precis vad jag vill när jag vill, och värdesätter mig själv och min tid mycket mer.
Fake it ’til you make it, det stämmer verkligen! Själv pluggar jag till lärare mot högstadiet och gymnasiet, och det är inte helt lätt alla gånger att komma som praktikant/vikarie och ställa sig framför, säg, trettio skräniga åttondeklassare. De märker också direkt om man verkar osäker och är inte sena att utnyttja tillfället. Mitt bästa knep är därför att sträcka på mig, tänka ”Vad är det värsta som kan hända?” och kliva in i klassrummet med tanken att jag och ingen annan ”äger situationen”. Det bästa är att det faktiskt fungerar, vilket i sig gör att man blir mer självsäker!
Trevlig kväll.
Mina bästa tips är att skaffa sig en sund kroppsuppfattning, träna, träna, träna. På ett sunt sätt! Känslan av att ha kontroll över din egen kropp och veta vad den kan prestera ger en självkänsla och ett självförtroende och en säkerhet som INGEN kan ta ifrån dig. Ingen.
Det andra är att alltid utmana dig själv, allt du är rädd för ( inte gå ensam i en park kl 3 på natten inte sånt) precis som du är inne på Emma, vad är det värsta som kan hända? Går det åt helvete, fundera vad hände? Varför gick det som det gick? Och sen gör det igen!
Och en lite sak men som gör stor verkan tro det eller ej. Varje kväll, tänk eller skriv ner ( skriva är bäst) 3 saker du gjort bra den dagen!
Ha en bra fredagskväll!
Oj, vad jag är glad att jag hittade din blogg. Kloka kvinna! Kram
Vilket klokt inlägg som lämnar en härlig eftertanke!
Hjärnan är oerhört kraftfull, har jag fått erfara fler gånger än vad jag egentligen hade velat. Och man blir verkligen vad man tänker! Fick ett väldigt bra mail igår om just positivt tänkande, nästan så att jag borde lägga upp det på bloggen…. 😉
Allt handlar om inställning till det du vill förändra.
Önskar dig en skön helg med din man och era vackra vovvar!
För två år sedan ramlade jag ihop i en liten hög på golvet och kunde inte resa mig. Jag fick en utmattningsdepression för att jag hatade mig själv så oerhört mycket att jag höll på att ta livet av mig själv.
Men så fick jag nog och insåg att det var leva eller dö som gällde.
Jag började jobba med min självkänsla och idag tycker jag verkligen att jag är helt fantastisk och superhärlig. Underbar känsla..
Men iallafall. Mina bästa tips:
”Jag är bra boken” som jag skriver i varje kväll. Vad jag gjort bra eller vad som varit bra med mig under dagen.
Min fina komplimangsbok. Jag har alltid sparat allt dåligt alla sagt till mig, och istället kastat bort allt det fina. Helt idiotiskt.. Så jag började skriva en komplimangsbok – jag samlar alla komplimanger jag får, stora som små, i en bok och när jag är ledsen eller bara trött tar jag fram den och läser lite, blir superglad och pepp igen. Och helt plötsligt insåg jag hur oerhört mycket komplimanger jag får!
Herregud. Det är ju helt fantastiskt!
Sist men inte minst, målsättningar och utmaningar. Gör saker som är läskiga – det känns tusen gånger bättre när du väl klarar dem än om du safeat…
Kram S
ååå, komplimangsbok ska jag skapa – tack för tipset!
Mycket bra inlägg! Jag jobbar med det där men det går upp och ner. Jag är på konferens nu (Datatjej) och alla företagsrepresentanter säger precis som du att man ska hoppa. Och att frågan ”kan du det här” egentligen betyder ”kommer du att klara av det”. Mycket kan man lära sig under tiden. Att läsa en lång utbildning gör en inte mer självsäker, men man vet att man kan titta på en uppgift ena dagen och finna den oöverstiglig och en vecka senare har man löst det och det gick bra. Så det är en lärdom att ta med sig ut i arbetslivet.
Emma, de kommer aldrig att genomskåda Dig! Det är självförtroendet som talar när Du tänker så. Eller egot….. Igår var vi på bowling med buffé för en tjej som ska sluta. En av tjejerna talade hela tiden om att hon var usel på detta, hon slog därefter också. Jag sa till henne nu måste Du se klotet gå i mitten i Ditt inre, FOKUSERA!!!. Hon slog strike som sista slag. Du talar om inför alla hur duktig Du är. Därmed presterar Du också. Men egot vill verkligen att Du ska känna så här, rädsla att bli genomskådad. Bara lite flummiga lördagstankar!
Kram
Spärrade upp ögonen när jag läste ”fake it to make it”. Jag och min man pratar alltid om detta och förstår filosofin såå bra bakom den (och håller med dig). Sen att det finns andra (omogna?) vänner bland en som tycker hela tanken är helt omoraliskit är en annan sak. Jag har slutat pratat om det med dom. =) Så hurraa att någon annan är inne på exakt samma linje!
Tack før att du delar med dig av dina funderingar och tips. Jag blir så inspirerad!
Jag har själv för det mesta väldigt god självkänsla men på vissa plan havererar det totalt. Har då haft lätt för att undvika/stöta bort de momenten. Men det ska jag sluta med, nu direkt!!