mars 2011

Att mysa så det inte riktigt får plats.

Det regnar. Stora, tunga droppar som kastar sig mot rutan och skapar det där underbara smatterljudet som får det att krypa i kroppen av ligga-stilla-längtan och som alltid gör mig sådär myssugen att det inte får plats. Det är då jag vill ligga på rygg och titta på en spännande serie och oja:a mig och trycka en älskads hand och tugga på en hel påse peacemärken. Nu för tiden är jag tyvärr så trött att jag somnar efter en kvart, men den där kvarten jag faktiskt är vaken är ändå oersättlig. Det finns helt enkelt inget skönare.

Och sen kommer nästa oersättliga period när jag hasar mig upp för trappan och kryper ner under täcket med iPaden och envisas med att försöka se klart avsnittet jag började på igår (trots att jag vet att det inte går). Ett avsnitt Fringe räcker i tre kvällar numera; jag hinner se runt tjugo minuter sen är ögonlocken så tunga att jag ser dimmigt, och det är ungefär där jag börjar ropa efter mannen så att han ska komma upp och krypa ner och dofta lavendelrengöring efter disken och låta mig lämpa över iPaden till honom och säga titta du! för att sen ta ett en handfull av hans lockar mellan fingrarna och somna på två sekunder, medan han ligger kvar (klarvaken) och fnissar och lyssnar på mig när jag snarkar.

Men just nu regnar det och jag kan vara vaken en liten stund till i soffan och lyssna på det där smattret och klappa en hund mellan ögonen.

Att vara som en scout.

Såhär ser mitt skrivbord ut nu för tiden. Detta är, så att säga, mitt överlevnadskit som jag bär med mig på resor och på jobbet för att kunna klara dagen. Ett plommon, ett äpple (det hade jag dock hunnit äta upp innan jag tog den här bilden), en påse sura bilar och en vansinnigt sötsnuskig men ganska effektiv Special K-bar. Detta trycker jag sen i mig i en jämn ström under dagen för att undvika Det Hemska Blodsockerfallet som annars kommer som ett brev på posten mellan frukost och lunch samt lunch och kvällsmat. Blodsockerfallet ska skys som pesten eftersom det inte har något som helst bra inverkan på humöret eller på välmåendet. Det har till och med hänt att jag har börjat gråta om jag inte kunnat äta något fort nog. Jo, jo. Här är man stabil, förstår ni.

Tänk, halva dagen har redan gått och inte bara det – nästan hela arbetsveckan också! Det måste vara vårkänningarna som gör att tiden går så mycket fortare nu för tiden. Även om det inte finns mycket vår att skryta med i Malmö idag så är det iallafall ljust och det finns ingen snö och olivträdet kan stå ute på balkongen utan risk för frost. Och då är man ju en bra bit på vägen, måste jag tycka. Och det där med att häcka under ett täcke i en soffa är ganska mysigt det med.

Så det kan gott fortsätta regna här idag när jag tänker efter. Ja. Så soffhänger vi allihop ikväll. Det är vi värda.

Att ha konstiga drömmar.

Inatt har jag haft ännu en episod av Mycket Underliga Drömmar. Jag drömde att jag hux flux hade fött en son (med skägg för övrigt) och att jag inte kom ihåg det. Jag frågade Scout Valiant men hävdade att det minsann hade hänt trots att jag själv inte hade det minsta minne av det, och det hela var mycket förvirrande. Och min son sov och sov och sov och jag kunde knappt få honom att äta och ovanpå allt hade vi inte handlat hem någonting – jag hade varken blöjor eller barnkläder eller barnvagn, och jag glömde honom överallt och åkte iväg till affären utan att ta med honom och så vidare. Inte ett dugg kul. Så tack för den, hormonerna.

Men nu är jag på jobbet med kakaduafrisyr och det är ett såntdär murrigt disväder ute som bäddar in gatorna i mjölkvit dimma och gör att popplarna står som skuggor på åkrarna, och jag är konstig-dröm-trött och på myshumör och vill hem och dra duntäcket om mig i soffan och dricka varma saker och se på något spännande och ha Tooka på magen.

Men det är torsdag, redan, och om bara några timmar är duntäcket mitt.

Att ha en böna.

Såhär ser hon ut framifrån nu för tiden. Jodå, förstår ni. Jag har börjat anta en riktig Barbapappa-kropp och håller som bäst på att vänja mig vid mina nya mitt-emellan-lönnfet-och-gravid-proportioner. Närmast just nu är nog Barbapappa, som sagt. Det är något med hur allt händer liksom så långt ner, och hur man bara sväller på mitten som en badring.

Men det gör inget. Jag gillar det. Bönan och jag trivs och mannen klappar och klappar. Tänka sig hur det kan bli, egentligen.

Att vänta.

Så, då var man tillbaka på flygplatsen igen och väntar på att kunna boarda. Det är ganska okey det där med att vänta på flyg; jag har drivor av mail att besvara och saker att planera och i väskan håller en påse sura bilar mig sällskap på det bästa sätt som finns, och en timme bort med flyg väntar en lockig och tre hundar på att jag ska komma hem och slänga mig i soffan. Och när man är efterlängtad är det alltid extra skönt att komma hem. Oavsett.

Jag var tokrädd för att flyga en gång i tiden, visste ni det? Det kom över en natt mer eller mindre och plötsligt gav mig flyg världens panikångest och jag vägrade att ens närma mig ett. Från att ha flugit kors och tvärs blev jag plötsligt väldigt anti och flög inte på många år; säkert fyra. Hur jag kom över det? Jag försökte med kurser för flygrädda och lugnande och allt möjligt men det enda som på riktigt hjälpte var att jag bestämde mig. Jag kunde inte ha något som begränsade mig så mycket. Jag ville kunna resa och framförallt så ville jag inte vara den typen av person som lät något påverka mig så. Så jag gav mig tusan på att jag skulle göra det, mumlade vad är det värsta som kan hända? gång på gång och kom på att det värsta även det var sånt jag kunde hantera. Och så gjorde jag det bara. Det var som att sluta röka – jag ville inte låta något ha kontrollen över mig så jag slutade. Och det var tufft och jävligt och hemskt absolut -

men. det. hände. ingenting.

Ingenting. Inget mer än ångest och det kan man faktiskt överleva, det är vidrigt i några minuter sen svallar det av. Och ju mer jag utsatte mig för det desto mer lärde jag hjärnan att det inte var något farligt, på samma sätt som jag tidigare styrkt hjärnan i att det var farligt genom att undvika det. Och nu flyger jag igen, själv. Inte så att jag älskar det, men jag kan koppla av och jag kan göra det och framförallt – det begränsar mig inte. Och jag röker inte. Och jag gör inte en himla massa annat trams som jag hållt på med.

Alla, och jag menar alla, har möjligheten att ta makt över så mycket mer än vi någonsin ger oss själva cred för. Glöm aldrig det. Det går.

Att vara i Stockholm.

Nu har jag landat i Stockholm och sitter i en långsam taxi och försöker skaka av mig diskussionerna jag var tvungen att lyssna på när jag satt på planet och hade otyren att hamna bakom tre kvinnor som tydligen jobbade på någon skånsk kommun och var rejält missnöjda. Det var en timmes oavbrutet gnällande och skitsnackande och rejält med smutskastande på någon stackars Yvonne som tydligen kommit in som nyanställd och visat framfötterna för mycket och nu minsann inte ”skulle tro att hon är något”. Herregud. Vad är det med folk?

Men nu är jag som sagt framme och solen skiner och trafiken börjar lätta, och idag blir det en hektisk dag med mycket taxi och mycket handskakningar och en hel del kramar på det. Hur spenderar ni er onsdag?

Att ha haft en tisdag.

Och så har ännu en dag gått jag sa ju att de skulle gå fort, dagarna, och jag är hemma igen och trängs i soffan och klappar magen som är riktigt nöjd efter att ha ätit en pizza och en ansenlig mängd lösgodis – och utanför är himlen fortfarande duvgrå av det sista ljuset och då är det ganska skönt det där med sommartid ändå.

Och imorgon flyger jag till Stockholm igen, bara upp och ner över dagen, så snart behöver jag släpa mig upp till övervåningen och krypa ner i världens skönaste säng och vänta på att mannen ska komma upp så att jag kan få stoppa in handen i hans hår (som jag alltid gör) innan jag på riktigt kan somna. Det är konstigt det där; en handfull lockar och jag sover som ett barn. Men det är samtidigt det vackra med livet. Rutinerna.

Så godnatt och sov gott och tänk! snart är det fredag och snart är det vår och inom en inte allt för avlägsen framtid kommer ni att kunna gå barfota utan att frysa om tårna. Det, ni.

Att vara på besök.

 

Jag är ju borta på annan ort hela dagen och det tar lite på gravidkrafterna; det är nog mer det där med att man ska vara så koncentrerad (och så trevlig) under så många timmar som gör att jag nu sitter och sippar på en stor apelsinjuice och känner att jag nog nästan skulle kunna somna på studs om jag la huvudet på tangentbordet ett litet tag och slöt ögonen. Vad hände med sovstunderna? De där på dagis ni vet, när man drar fram en massa madrasser och dämpar belysningen och någon med sagoberättarröst öppnar en bok och börjar läsa högt. Varför finns inte det på våra arbetsplatser? Vem bestämde att vi efter en viss ålder inte längre skulle må bra av att kura ihop oss under en filt tillsammans med andra på blå madrasser som doftar trolldeg? Reclaim the sovstund, säger jag. Mer micropauser i arbetslivet!

När jag kommer hem ska vi ta flickorna och Sigge till veterinären för vaccinering. Tre stycken! Jag känner mig fortfarande som en riktig crazy dog woman när jag tänker på att jag har tre numera (varav en är stor som en ponny) men samtidigt skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt, så jag struntar i vilket. Dessutom är det väldigt få vinthundsägare som bara har en. De verkar säljas minst i par, jag vet, men det är för att de är så otroligt enkla och fantastiska djur att man inte får nog. Det är som att öppna en påse chips. Är du inte beredd på att äta hela påsen är det ingen idé att öppna den i tron om att du ”bara ska ta ett”. Vi vet ju alla hur det slutar.

Men nu ska jag försöka skaka fram lite energi och kasta mig in i resten av den här eftermiddagen. Några timmar till sen blir det tåget hem, ett besök för vaccinering och sen mass-koma i soffan intrasslad i vinthundar och en skäggig man med varma händer. Och det slår faktiskt allt.

Att vaggas på tåg.

Så var det dags igen; att resa. Åker till stationen med en glad taxichaufför som sjunger abbas Super Trouper för mig och trummar takten med tummarna på ratten och ler stort under sin mustasch, och jag ler tillbaka och ger tummen upp och då finns det ingen hejd. Han hinner med både Cee-Lo (ja den oanständiga versionen) och Robyn tills vi är framme och jag kan ramla ut ur taxin, vimmelkantig men mycket musikaliskt upplyft, och skynda till tåget. Och nu sitter jag här, på X2000, och vaggas och läser mail och förbereder dagens möte.

Får ni också någonsin den där känslan; att ni vill göra något? Ibland läser jag människor eller möter människor som berör mig och jag har så svårt för att inte blanda mig i. Nu har jag följt en blogg en tid, en kvinna som jag bara önskar att jag kunde nå fram till, som jag helst av allt bara skulle vilja hämta och sätta i min soffa och svepa en filt runt och ge the och sen bara prata med. För jag kan känna igen mig själv så mycket i henne i så många avseenden när jag var i ungefär samma ålder och jag vill bara berätta att det går. Allt blir bra. Och framförallt; att det inte är meningen att det ska vara sådär svårt. Man ska inte vara sådär trött och kämpande och så infernaliskt envis som man lätt blir. Men precis lika mycket som jag vill berätta att det ordnar sig – att det går, precis lika lite vet jag att man tar det till sig. Men jag tror ändå att det är viktigt. Och jag kan helt enkelt inte låta bli för jag tycker om henne, trots att jag bara känner henne via ord. Och jag måste någosntans tro att vi allihop på något sätt kan göra skillnad. För någon. För jag vet att ni gör det för mig.

Och hörreni; ibland får jag mail eller kommentarer med saker som ni vill att jag ska skriva om och jag tycker att det är jätteroligt. Så gärna mer sånt. Är det något ämne du vill att jag tar upp? Något som du undrar över? Bara ut med det. Men nu ska jag läsa ikapp mig på er och se vad som har hänt sen igår och sen ska jag äta en fruktsallad och fixa en telefonkonferens. Och det är redan tisdag, för övrigt.