april 2011

Att tjuvstarta sommaren.


Bilder från webben

Efter att ha tittat runt lite bestämde vi oss för det här hotellet på Kreta och om lite drygt 19 dagar åker vi. Magiskt. Jag ska inte göra annat än att ligga som en padda och äta frukt och läsa böcker och klappa på min man.

Det ska bli ljuvligt med semester.

Att ge sig ut.

Frukosten är uppäten, semesterresan är bokad (!) och nu ska vi bege oss ut för att måla klart. Snart hoppas jag kunna visa hur huset blev. Det är en sån skillnad!
Hoppas ni tar hand om er och att ni har såntdär väder som värmer långt in i märgen på vintertrötta kroppar.

Att komma hem en fredag.

Idag är det en såndär dag när det blåser men när havet bländar mig från horisonten i trädgården och solen silas genom efterlängtade löv; det är nästan så jag får lite gåshud av njutning där jag går runt i mina gummistövlar med min kamera och skrattar åt flickornas framfart över gräsmattan. Och inne spelas Laleh och världens bästa man har överraskningshandlat kärnfria vindruvor och gigantiska granny panties som fick mig att gapskratta (jag har som sagt snyggdispens i minst ett och ett halvt år framåt nu) och ute på uppfarten har han lagt ut mina älskade blomlådehållare för avputsning och spraymålning – de ska bli gråa när allt det andra svarta på huset försvinner, och eftersom Bönan och sprayfärg inte riktigt går ihop ser han till att fixa det under tiden jag smaskar vindruvor och tittar på tv-serier som en annan Jackie Collins.

Och nu ska vi försöka komma på vad man kan äta en dag som denna och Bönan fladdrar försiktigt under naveln och det finns inte mycket i världen som kan bli bättre än att komma hem en fredag.

Att ha fredag.

Oh yes. Idag är det fredag och Den Berömda Fredagsfrukosten och jag är sugen så jag håller på att dö. Sådär såg den ut förra fredagen (men då var det förvisso påsk och vi gick lite bananas) fast det brukar inte vara så långt ifrån. Kan vara en av veckans höjdpunkter; att sitta ner tillsammans och fnissa och vräka i sig nybakade frallor och försöka komma på vilket ord på p som får fröken K att bli högröd och ropa la la la samtidigt som hon slår sig själv för öronen.

Igår var det full fart hela dagen; den var rundguidning och möten och sen avslutade vi det hela med några timmars middag på Lilla Torg där vi satt under gasolvärmarna och åt gigantiska rabarbermarängsvisser och pratade och i brist på vin drack jag ungefär fyra liter mangojuice vilket fick mig att nästan skvalpa hem vid tio-tiden och stupa i säng illamående och mangoförgiftad. Idag blir det lite mer möten och lite resebokningar inför nästa veckas flängande, sen kan jag ta fredag och komma hem till min man och måla klart huset så att det äntligen står fullt färdigt på söndag.

Helg redan, alltså. Var tar all tiden vägen?

Att ha bestämt vecka.

Ja. Äntligen har vi lyckats bestämma när vi ska åka. Om allt går vägen med jobb och pensionat och sånt så åker vi iväg och doppar tårna och bönan i medelhavet vecka 21. Bara en veckas värme och batteriladdande och frukostar på en solhet uteterass och planlös shopping. Vart vi ska åka har vi inte riktigt bestämt men jag längtar ihjäl mig lite redan nu. Först ska vi bara ta ett ultraljud i vecka 19 (pojke eller flicka?) sen kan vi packa väskan och åka fredagen veckan därpå. Bara en vecka, sen klarar jag mig till hemmasemestern då jag ska slöa runt i trädgården med hundarna och njuta av att vara husägare.

Men. Det är några veckor kvar. Idag har jag slutfört fyra hela bönan-månader och går in i min femte, en omtyckt återförsäljare kommer på besök och jag ska guida runt dom i både staden och på kontoret, och sen – senare ikväll – kan jag komma hem till mina balsamvinägertomater igen.

Men först; en stor is-chai vid skrivbordet och någon timmes effektivitet innan de kommer.

Att vara hemma igen.

Så var den här arbetsdagen slut och jag har landat hemma igen och det doftar grill i hela trädgården och solen ligger snällt över gräset. Idag ska jag gå över mina spirande såstjälkar med vattenkannan igen; de sticker upp precis överallt nu och det gör mig barnsligt förtjust trots att jag som sagt inte har det minsta minne av vad det är jag har planterat eller var och jag petar lyckligt i krukor och rabatter och känner mig som Moder Jord. Minst.

Men först ska det bli mat eftersom både jag och Bönan är galet hungriga, och ikväll planerar jag att sätta i mig en stor bunke av Veckans Största Craving (flingsaltsströdda körsbärstomater i balsamvinäger) framför ett riktigt spännande avsnitt av Criminal Minds Suspect Behavior medan hundarna snarkar lätt i soffan och mannen prasslar med Villaägarna (som får honom att känna sig extremt vuxen, han gillar det).

Ja. Körsbärstomater, nygrillat och vinthundssnarkningar. En onsdag att tycka om.

Att veta hur många får och getter man äger, men inte hur många vänner man har.

Jaha. Där sitter jag och ser glad ut minsann. Kan bero på att det är onsdag och att det är världens vackraste väder och att jag har världens flow på jobbet just nu och att Veronica Maggio håller mig sällskap hela vägen på bussen. Då är det svårt att att sura.

Svåra Lena och Vackra Elma har en första-dagen-i-veckan-lek där de öppnar en ny sida i kalendern och sen sitter och ropar till varann genom lokalen:

- Elma! Har du läst veckans visdomsord ännu?
- Nej oj! Det har jag glömt.
- Detta är nog min favorit,
deklarerar Svåra Lena. Den handlar om getter!
- Ojdå. Getter,
mumlar Elma. Då ska vi se…

Och så läser de tillsammans veckans visdomsord (denna vecka: var och en vet hur många får och getter han äger, men inte hur många vänner han har) som om det vore en magisk spådom och hummar högtidligt.
Eftersom de inte nappade på mitt förslag att de skulle åka på singelsegling till Kroatien försöker jag nu få in dom på att åka på Singelmidsommar till Ängsbacka istället - det där stället som Tre mil norr om Molkom handlar om. Det hade varit hysteriskt. Jag mailar dom länkar och utdrag som ”Att fira Singel Midsommar på Ängsbacka är att ge dig själv en magisk kärleksgåva. Att på ett lättsamt sätt kliva ut ur trygghetszonen, våga mötas med öppet hjärta och finna kärleken på nytt, både till dig själv och till andra” och skrattar så jag tjuter. Och Svåra Lena är inte svår att övertala – hon hittar förtjust tantra-kurser som hon mailar stycken ur till en alltmer bleknande Elma som inte riktigt förstår vad de skulle göra där egentligen.

Ja. Inte så mycket att sura över alltså.

Att vara lite slut som artist.

Okey. Att spendera tre dagar med att måla tar ut sin rätt. Ikväll orkar jag inte göra något mer än att ligga på soffan och ropa Ääääälskling! Jag kommer döööden dö! och äta sockrade, röda band.

Men, men. Ganska trevligt det också, faktiskt. Man måste inte var så förbaskat duktig jämnt.

Att vänja sig vid att jobba igen.

Det är lite svårt idag, eller hur? Att komma tillbaka till jobbrutinerna efter fyra dagars sol- och trädgårdssemester där man har kunnat äta frukost ute och ha grillen igång nästan dygnet runt. Det tar sin lilla tid för hjärnan att snappa upp ideérna och för tankarna att jobba lika snabbt som innan.

Jag och Mammavikarie-Murre äter lunch på lilla torg och planerar för hösten och sen går vi tillsammans över kullerstensgatorna och sörplar på Espressohousefynd. Jag drar i mig en ischai gjord på soja (godare så) och njuter av att, trots att det är svalare idag, så kan man gå utan jacka utan att håren på armarna reser sig och jag tvingar med honom inom Zara för att oooo:a framför babykläder och vi förundras båda två över hur smått allting är.

Men nu är det dags att ta tag i den här eftermiddagen, för snart ska jag hem till min trädgård och mina ännu omålade fönster och det vackra vädret igen. Och för ni som vill se den galna Molkom-dokumentären (do it!) ska den finnas här: http://www.tv4play.se/Arkiv/Blandat?title=tv4_fakta_fakta_favorit_tre_mil_norr_om_molkom&videoid=1593868

Alltså, tjejer…

Det här är det sjukaste jag sett. På allvar. Ni måste titta på detta, jag höll på att dö när jag såg det igår och jag är ganska härdad.

Klippet är från en dokumentär som heter Three miles north of Molkom. Det är en amerikansk dokumentärfilmare som dragit till Molkom för att skildra hippiefestivalen som sker där varje år. Eller hippie och hippe, det är en massa utbrända kommuntanter, långhåriga snubbar med skägg och folk som döpt om sig till Sidharta som samlas en gång per år och har en massa skumma workshops och badar nakna och tar på varann. Hysteriskt. Folk vallfärdar från hela världen men flertalet besökare är Skandinavier, tror jag, och självaste Regina Lund dyker upp och ska vara med och hippiea sig och sitter med en sjal runt huvudet och nickar åt allt alla säger, och en stackars Australiensare som inte alls är särskilt inne på trädkramarspåret har typ lurats dit av sin vän och håller på att få frispel av allt crazy han ska göra. En helt fantastiskt underhållande dokumentär, alltså! Hursomhelst.

Klippet ni får se nu fick mig att skrika rakt ut. På riktigt. Detta är så jäkla sjukt. Det är en av de där kommuntanterna som på ålderns höst bestämt sig för att Hitta Sig Själv och hon går in i det här med liv och lust. Hon är från Finland och i klippet deltar hon i en workshop där alla har stått och flåsat och vevat med armarna för att samla energi och kraftfält och ledaren bestämmer att hon ”är redo” och nu så ska hon ”försvara” sig själv (tanten är för övrigt sjukt pepp över att bli utvald). Det ni ser först är två killar som visar hur det ska gå till (i den riktiga filmen är tanten först, ännu mer chockande då). Men alltså, jag kan inte förklara mer – ni måste titta. Och kom ihåg att detta är på riktigt. Heeeelt jävla crazy.