juni 2011

Att ha firat en doktor.

Så. Finaste Marie är numera doktor, Leo skvalpar runt bland fuskmojito och skaldjur och mina fötter har idag växt från en storlek 36 till en storlek 39. Så nu ska det här preggot stupa i säng. Finbesök väntas ju imorgon!

Att dra på examensfirande (och ha ett eget litet firande att göra).

Nu bär det av till att fira mannens syster! Vi ska äta finemangfisk och hänga i hamnen och njuta av solen.

Och ovanpå detta ser jag att bloggen har passerat hundra followers nu på Bloglovin. Heja heja! Det måste ju också firas! Men hur? Har ni några förslag? Jag vill göra nåt. För er. Vad skulle jag kunna göra? Fundera på det!

Vi kanske ses ikväll igen om det inte blir för sent för ett preggo.

Fina ni.

Att väga in sig.

Första invägningen hos BM idag sen inskrivningen. Resultatet? SF-kurva i taket (inte oväntat) och upp 9 kilo (hääääääää).

Ha ha ha. Ja vad säger man? Jag tror dock att minst 4 av de där nio kilona sitter i mina fötter. Har ni sett dom? Kolla särskilt den högra, den platsar nästan på cirkus:

(Pluspoäng dock för de rakade benen tycker jag).

Min BM och jag är inte riktigt överrens. Hon tycker att en normal viktuppgång för hela graviditeten är sex kilo, alltså tre mindre än jag väger nu. Med en snabb uträkning baby 3,5 kilo, fostervatten ett kilo? moderkaka få se nu ett kilo? blir det inte mycket marginal för kanelbullar. Och jag gillar kanelbullar. De är bra för själens fågel och mår inte själens fågel bra kan det andra kvitta. Tycker jag då, alltså. Men min BM spänner ögonen i mig över kanten på sina stålbågade och säger att jag minsann måste tänka på vad jag stoppar i mig – för sen! Sen kommer jag att gå ner allt utom fem kilo och sen kommer jag tydligen bli en lattemorsa som glassar under ett parasoll på stan och dricker litervis med latte (här opponerade jag mig försiktigt med att jag bor mitt ute på en åker och att jag inte gillar latte, men då viftade hon bara avvärjande med handen och fortsatte) och sen kommer jag att börja jobba och då ska jag lämna barnet på dagis och då kommer jag att bli tjock (oklart varför) och sen blir jag gravid igen och bam! så är vi tillbaka där vi är nu, fast tio kilo tjockare.

Hm, hm, säger jag och nickar och försöker se eftertänksam ut. Sen menar jag på att jag nog inte kan gå runt och tänka så, för då kan jag ju lika gärna ge upp redan nu liksom men det håller inte min BM med om. Och sen lutar hon sig fram och viskar förtroligt;

- Vet du? Alla menar att de inte äter så mycket men sen så frågar man en del mammor här vad de äter till frukost och så svarar dom tre skivor vitt bröd! Hennes ögon blir vidöppna av detta avslöjande, som om det vore det mest fasansfulla hon hört i år. Tre skivor! Vitt!
- Jaha, ojdå, hm hm,
säger jag och tänker att det var väl inte så farligt men det är det tydligen för vitt bröd är bara skit och socker – inget annat. Jag som är så nöjd över att äntligen kunna äta vitt bröd igen efter månadens späkning med knäcke och rädisor och förbannade groddar som Leo utsatte mig för, men det säger jag inget om för då skulle hon väl få en hjärtattack.

Så nä, vi är väl inte riktigt överrens min BM och jag. Men det gör inget. Jag tycker om henne ändå. Och kanelbullar.

Att ha sjukstuga.

Inatt har vi fått en försmak på föräldralivet då stackars Tooka varit dålig och behövt komma ut ungefär var tredje timme. Stackars Tookis, mitt lilla rangel. Hon har gastroproblem och går på specialfoder (som de andra två) så oftast behövs det inte särskilt mycket för att hon ska få en släng av magsjuka. Hon är inte allmänpåverkad av det tack och lov men mitt mammahjärta värker och efter varje attack följer ett par dagar med rigorösa åtgärder då jag tvångsmatar henne med canicur och kokar kyckling och ris på spisen som hon får i småbitar var fjärde timme tills hon mår bra igen. För Tooka är de här de bästa dagarna i världen eftersom kokt kyckling och uppmärksamhet står högst på hennes lista över vad varje saluki behöver i livet.

Men nej, jag är inte hemma för vård av sjuk hund. (Ja ja det har hänt, men det var då hon kräktes blod och behövde ständig omvårdnad och då är det okej). Däremot ska vi på middag för att fira mannens syster som klarat av sin läkarexamen ikväll, så jag får nog vara beredd på att avbryta kvällsplanerna lite tidigare efter middagen och åka och hämta hem henne från pensionatet om hon inte blir bättre under dagen. Så kan hon och jag och Tant och Sigge sitta hemma i soffan och titta på serier istället.

Vad gör man inte för sina djur.

Att smygtitta lite.

Här är en liten sneak peek på Leos rum (för övrigt det mest svårfotograferade rummet i huset tack vare alla dessa snedväggar). Snart, snart är det klart på riktigt och jag kan knappt bärga mig tills han äntligen tar sig ut och kan sitta i min famn och titta storögt på allt som hänger och står och ligger och höra historier om varje liten sak.

Vi är så redo man kan bli, pappa Scout Valiant och jag. Oktober får gärna komma fort.

Att ha möbelgudarna med sig.

Den här stolen blev hemmets senaste fynd. Kommer att passa utmärkt i det mer maskulina kontoret, tillsammans med det gigantiska skrivbordet.

Tänk att en sån liten möbel kan göra en så lycklig.

Att veta när nog är nog.

Jag får många frågor om vinthundar; om hur de är och om de inte behöver fasligt mycket motion och sådär. Och ja, de behöver fasligt mycket motion – men inte koppelvarianten. Du kan aldrig gå en vinthund trött. Det är omöjligt. Så vad de behöver är chansen att få springa av sig flera gånger i veckan; att kunna sträcka ut sig och springa som idioter tills det räcker.

Och när räcker det då? När vet man att vinthund har fått nog? Tja. Tant demonstrerar det hela väldigt bra. En vinthund är färdigrastad när den ser ut såhär:

Då är det okej att sluta.

Att göra om det.

Ja se där står minsann jag och ser busig ut. Ja, ja jag vänjer mig aldrig vid att posera. Hursomhelst; Elma var tvungen att avboka dejten idag så efter jobbet passade jag på att smita inom Headorama igen för en ny upprustning.

Åh denna frisör!

Vad kan jag säga? Om ni får chansen måste ni testa denna islänning snarast. Böddi han är tusan bättre än… än… Ja. Oboy.

Och det, det vill inte säga lite.