Del två i Era Rubriker! Idag är det dags för Ruths förslag:”min mamma har lärt mig…” Och oj vad långt det blev!
Jag är uppfostrad av två väldigt starka kvinnor; min mamma och min mormor. Båda två är sega, orubbliga ekar av beslutsamhet på det där sättet som kännetecknar kvinnorna på den sidan släkten – det är ett virrvarr av råstyrka och solbränd hud och den där smulan tafatthet när det kommer till att röra vid saker som är ömtåliga. Kvinnorna på mammas sida är helt enkelt inte byggda för glashus.
Min mamma är, som jag tidigare har beskrivit, en pansarvagn. Det är nog det enklaste sättet att förklara henne. Med det inte sagt att hon är elak eller nödvändigtvis kantig, absolut inte. Men hon är en kraft. Så kan man nog säga. En kraft av jävlar anamma och vakenhet och passa dig jävligt noga för jag vet nog vad du är ute efter och hon driver sina avdelningar med samma precision som en östtysk os-tränare. Hon har också den där rastlösa, nervösa sidan som syns även i mig – när jag växte upp rökte hon ofantliga mängder cigaretter i rasande fart samtidigt som hon målade sina lador i Falu Rödfärg och matade sina rashöns och drack sitt te. Det finns en svärta i henne, bara ett stråk, som jag vet gör henne vansinnigt fascinerande för många män och hon har en gnistrande, blixtrande ilska som skjuter upp och biter av ifall någon ens skulle försöka lura henne. Och där har vi den; misstänksamheten. Vaksamheten. Den som är det största jag fått med mig. Men innan dess –
Min mormor. Jag antar att allting börjar med henne. Det var ju trots allt hon som födde min mamma som födde mig. Min mormor är urkraften av allt det som min mamma är – minus hundarna. Under hela min uppväxt var hon de starka händerna, det bulldoftande förklädet och den stadiga rösten. Jag älskade henne då och jag älskar henne nu, förmodligen ännu mer sen jag blev gammal nog att se att jag är den enda i världen som gör henne mjuk på det där sättet ”våra” kvinnor aldrig blir. Hon är min klippa, min livboj, mitt gömställe, och det kommer hon alltid att vara. I henne började den där självständigheten som sen fortplantat sig in i min mamma och vidare till mig; hon blev lämnad av min morfar nångång när min mamma var ganska ung och sen den dagen föddes en beslutsamhet och en bitterhet och ett driv som gjorde henne framgångsrik och som höll henne gående fram tills de där dagarna förra året när någonting hände, drivet började hacka och demensen kom över en natt. Men innan den brann den starkaste av eldar – självständigheten.
Så ja; jag har lärt mig mycket av min mamma. Jag har lärt mig att bita ifrån, att älska hundar och att längta efter snåriga skogar och evigheter till nästa granne. Jag har fått passionen för mitt hem, det där snäva livsutrymmet som bara ger mig plats för ett fåtal personer i min närhet och hon har gett mig förmågan att trä min egen fiskekrok med en snirklande mask när jag sitter i en eka med solen i ryggen. Men vad hon framförallt har lärt mig är självständigheten. Oberoendet. Vaksamheten.
Att vad som än händer alltid, alltid se till att jag kan ta hand om mig själv.
Många kan säkert se det som en begränsning det där med att alltid ha en inneboende misstro, att aldrig förlita sig helt på någon annan. Räkna alltid med att själv klara av vad du än företar dig var mantrat från både min mamma och min mormor när jag växte upp räkna inte med något annat än att göra det själv. Men för mig? Jag har byggt upp mitt liv runt den principen och för mig är det en styrka. För jag vet att jag kan och jag vet att jag klarar mig själv, vad som än skulle hända. Jag är inte beroende av någon annan människa och det ger mig en enorm frihet. Friheten att helt och fullt välja någon annan – och att fortsätta kunna välja den personen eller den situationen dag efter dag. Inte för att jag måste vara där, utan för att jag vill.
Och för mig är det det vackraste.
Word!
Fint skrivet och verkligen igenkännbart-för mig.
Kanske inte det där att min mamma är särskilt mycket som en pansarvagn, mer ängslig och orolig och vill gärna se en fara i allt.
Det har jag fått brottas med mycket, att skaka av mig en där misstänksamheten mot allt.
Visst det är sunt att utvärdera och bedöma olika situationer osv men man får inte bli låst där.
Då kommer man inte långt.
Med livet och kärleken.
Min mormor, åh vad jag saknar henne.
Aldrig någonsin har någon älskat mig så villkorslöst som min mormor- min stora inspirationskraft i livet.
Kram Mrs G
Jösses vad fint skrivet! Jag blir lite tagen och ska nog läsa en gång till..
Men vad hon framförallt har lärt mig är självständigheten. Oberoendet. Vaksamheten.
Att vad som än händer alltid, alltid se till att jag kan ta hand om mig själv.
Jag känner igen mig så väl i det där…oberoendet och jaa..allt. Det är en otrolig styrka och glädje att ha det med sig. Men för mig tog det många år att förstå att jag måste visa mina vänner och partner att jag behöver hjälp i bland och inte alltid klarar mig själv, annars kan de känna sig liksom lite som de inte är behövda ibland. Men tryggheten att veta att jag kan – klara- mig- själv finns ju kvar även om man delar på jobbet.
Oj, vad jag svamlar här…
♥♥♥
Ha en fin dag!
L
Wow, du skriver så otroligt målande och fint. Det är en lisa för själen att varje dag gå in och läsa dina alster. Det är häftigt det där, när man tänker på vad man fått i arv av sina föräldrar. Jag är mest lik min pappa jag, från min mamma har jag fått en enorm omtänksamhet och en kärlek för inredning och fina saker.
Fint och stort. Blir alldeles rörd och tagen av orden.
Kram
Vackert och vilken kärleksförklaring till din mormor och mamma.
säger som första kommentaren..words!
Min mormor var min mamma, saknar henne ngt oändligt speciellt nu när jag själv har en liten dotter. Skulle så önska att hon fick vara med om henne men jag ser det som så att hon är med då jag tycker mig se lite av min egna mormor i Junie..
Du verkar inte vara en pansarvagn iaf. 🙂
Jag är ju hälften min mamma och hälften min pappa 🙂 Jag kan vara en pansarvagn om det krävs, men jag har fått en stor del av det mjuka, fluffiga från min pappa.
Ja, så är det ju. Men sen är det den delen som bara är du.
🙂
Vilken otroligt fin text !
Det sa min kära mamma också, att jag skulle lära mig att stå på egna ben. Det önskar jag även mina barn 🙂
Den bästa gåvan man kan ge sina barn är självständighet och självsäkerhet.
Mina föräldrar har gett mig det också.
Åh jag är så förälskad i dig Emma! Du skriver som ingen annan!
så fint skrivit!
själv har jag fått det ”hårda” från min farmor (trots att hon dog när jag var 6mån) och det lite mjukare från mormor men det är en helt annan historia 😉
Fina ord! Och det är just det där som gör att man är trygg nog att fritt välja var man vill vara i livet!
Vilket underbart kärleksfullt och uppriktigt inlägg, håller med att du är talang för att skriva.
Svar:
Tack, det är verkligen roligt att höra!
Fantastiskt skrivet och så sant!
Jeg simmpelten elsker min mamma, og vet at om hun plutselig ikke skulle finnes der mer så ville jeg bli litt smågal av å ikke ha noen å ringe til og be om råd hos…..
Hun er ærlig og har alltid tatt meg på alvor, derfor kan jeg lita 100prosent på at hun sier akkurat det hun mener, og ikke noe ”politisk korrekt”…..
Selv om jeg ikke alltid tar hennes råd, så behøver jeg noen som sier det som det er, punktum.
Så underbart vackert skrivet! Den som ändå hade din förmåga med pennan i handen 🙂 Härligt med starka självständiga kvinnor! Ditt inlägg gör ju att man själv blir nyfiken på vilka sidor man har ärvt av kvinnorna i ens familj 🙂
kram
Vad fint Du skriver om Dina Älskade Nära! Jag var styrkan för min föräldrar, ensambarn, och de är änglar nu, medan Mormor är navet för hela släkten. Hon blir 97 och Du har ju sett henne på bild, Emma! Henne har jag hämtat styrka hos när jag behövt under hela mitt liv. Jag tackar varje dag att hon finns och jag säger ofta till henne att jag älskar henne. ♥♥♥
Lovsângen till din mamma och mormor var det vackraste jag läst pâ 20 âr och de syns som vibrerande skuggor i de vackra, beslutsamma och generösa dragen hos dig. Sâ har jag ocksâ uppfostrat mina dôttrar, trots att det inte motsvarar den franska kvinnotypen, men självständighet kommer att bli et must i den nya generationen, där kvinnor kanske mâste pröva sina egna krafter och alltför ofta ensam ta hand om och uppfostra sina barn. Om de fâr lov.
Det sitter en liten underbar valp pâ ditt knä, jag förmodar att det är en valp till din mammas hund. Den har samma kloka blick. Precis en sân valp som jag letar efter.
Kram frân Gammelmor
Oj! Jag är lite tagen av denna text. Så oerhört vacker och målande. Den fick mig att tänka min mamma och mig. Min mormor har aldrig funnits i mitt liv och min mamma önskar nog tyvärr att hon aldrig funnits i hennes liv heller.
Min mamma är som en ros, så där vacker och nästan lite skör men samtidigt med vassa taggar som har skyddat henne fråndet onda och stygga i livet. Hon säger att jag fått mitt temprament från pappa, men jag vet nog allt att halva måttet kommer från henne 😉 Hon har ögon som kan bli svarta och vassa av ilska, men likaväl kan vara djupa och varma när hjärtat släpper ut kärlek.
Detta var ett vackert ämne som skapade massor av känslor och tankar! Tack för det Emma!
Men åååh va fint!! Hoppas din mamma läser din blogg och det du skriver, hade jag varit henne hade jag blivit helt rörd! Precis som jag blev – jättevackert!!
Så otroligt vackert beskrivning av dina nära.
I dag satt jag i bilen och tänkte på det här med att välja och följa sitt hjärta. Inte lyssna på vad andra tycker utan välja SJÄLV för i slutändan handlar det om sig själv och ingen annan. Det är så viktigt att lyssna på sig själv och sina inre känslor.
Kram på dig!
Wow! What a powerful, truthful and touching testement to the strength of all women who share this path. Please continue to write from your depth in this way.
Tack Emma för att du skriver om allt du skriver.
Så starka fina ord. Jag njuter.
Just nu gör jag mig klar för att hälsa på mina föräldrar- 86 och 87 år gamla-
och är tacksam för att de är friska, positiva och starka.