juli 2011

Att låta ett preggo välja maten.

Att låta en gravid kvinna välja maten ger väl en ungefär lika nyckfull meny som om man skulle låta ett barn göra det. Tack och lov har jag en väldigt tålmodig man som inte är så petig så alla möjliga former av udda kombinationer är okey med honom, vilket underlättar. Idag till exempel blev det en proteinfattig kvällsmat bestående av grillad majs (himmelskt), nypotatis med flingsalt och aioli såklart, lantbaguetter och lagrad ost. Till det bäljade jag mineralvatten medan mannen drack en öl som var vänlig nog att ha en väldigt pedagogisk varningstriangel på sig – fallifall jag skulle få för mig att supa till det lite såhär på söndagskvisten. Man vet ju aldrig.

Hursomhelst. Det är ljuvligt med sommarkvällar när man kan sitta ute och vila fötterna på en älskads fötter och bli mätt på precis det där man för stunden önskar sig.

Och sen tittar man in här och ser att vi nu är 298 likes på fejan och det – det är en bättre efterrätt än kladdkaka till och med! Jisses.

Att ha ännu en passion.

Ja. Om det finns något som får mitt hjärta att slå lite extra så är det just det här. Trälådor. Gamla, skeva, väderbitna lådor – gärna med tryck – som jag kan ta hem och damma av och bara lägga ett lager bets på för att få bort det gula, och sen placera ut någonstans där jag tycker att de får all den uppmärksamhet de förtjänar.

De här två skönheterna hittade min man åt mig på loppisen i Åkarp igår och egentligen är det väl larvigt att bli så glad över nåt så skabbigt, men oj vad de föll mig i smaken. Jag skulle nog kunna ha tio till.

Att vara först igen.

Det är inte så ofta jag får se vardagsrummet såhär. Folktomt, hundtomt, utan kuddar på golvet och tassar i vädret. Det måste till tidiga mornar för det – vinthundar tycker inte om tidiga mornar och ligger demonstrativt kvar och slöar tills klockan blivit minst efter tio. Däremot fattas Sigge i bilden, han brukar tycka om att spendera natten där i en av sofforna och hälsar mig oftast med ett halvöppet öga när jag kommer ner först i familjen och börjar rota i kylskåpet. Idag hittade jag honom dock i gästsängen; utsträckt som en nedsövd älg och med munnen öppen som en gammal tant som somnat på tåget.

Så nu ska jag störa husfriden här hemma. Dra fram frukost och sätta igång ugnen. Klirra med skeden i glaset när jag rör Oboyen, sätta igång TV:n, sjunka ner bland kuddarna och kolla mail och prata med Leo och fundera på vad jag ska göra idag.

De andra? De kommer nog ner runt tio. Om det inte regnar förstås. Då får det nog skjutas fram några timmar.

Att vara färdig med Bambi-bordet.

Ni minns väl bordet? Nu är det äntligen färdigt och det blev så som jag hade hoppats – lagom slitet, charmigt och med en patinerad bordsskiva – och för en gångs skull inte bara vitt. Och tack vare att det är så nätt kan man ställa det lite varsomhelst i huset utan att det tar för mycket plats så nu ska det bara kånkas runt bland rummen tills vi hittar det där stället där det gör sig allra, allra bäst.

Men det tar vi imorgon. Nu vankas det polkachoklad och film igen.

Att snubbla över ännu ett smultronställe.

Efter ett besök på en miniloppis i Arlöv (där jag träffade härliga Milott på ICA – det är inte bara bloggvärlden som är liten) svängde vi av inom Vindåkra Gård för vad jag från början trodde skulle bli bara en snabb titt. Herregud, vilket ställe!

Tyvärr hade jag lyckats spilla Schweppes (ny, vidrig preggocraving) över hela linsskydet precis utanför så bilderna är väl lite sådär men jag hoppas att ni kan få känslan ändå. Denna lilla gård visar sig vara en oas av café, inredning, kläder, barnkläder och ren och skär här-vill-jag-bo-miljö. Jag snubblade in i inredningsbutiken och gick sen maniskt runt och strök med fingrarna över allt vackert och mumlade för mig själv och pekade stumt åt mannen på saker som liksom skrek mitt namn, och där fanns kuddar och fjärilstavlor och pudriga överkast och vackra ljus och väldoftande tvålar och små lådor med silvriga saker man ville hålla i handen. Klädavdelningen bestod av såna där skira, mjuka saker som andas femininitet och som liksom rinner mellan fingrarna när man tar i dom och jag kan knappt vänta tills jag har chans att åka dit och förnya min garderob när jag inte längre behöver vara begränsad till empireskuret av några utstående kilos Leo (och kladdkaka) i midjepartiet.

Där fanns en herrbutik (som såg hur bra ut som helst, måste kollas in närmre) och ett café och ett galleri också, men de hann vi inte riktigt med eftersom hundarna väntade i bilen och Leo tyckte att det var dags för mat. Men jag köpte iallafall med mig två underbara ting från Eggkids som jag visar lite senare och jag är alldeles salig som har hittat ett sånt smultronställe så nära där vi bor. Och tänk att denna lilla oas har jag åkt förbi varenda dag på väg hem från jobbet utan att ha besökt den innan. Skandal!

Men ni måste åka inom och titta. Basta.

Att ha en vecka kvar.

Vad är det idag? Lördag? Det innebär en hel vecks semester kvar och sen den där en-och-en-halva månadens jobb innan det är dags. För Leo. Om han nu kommer ut så sent som han ska, vill säga. Det kan man nog inte riktigt räkna med om han är en Lindquist. Om han brås efter sin pappa däremot så kan jag få gå här hemma i lugn och ro i flera veckor över tiden och klia mig på magen och äta kexchoklad.

Inga cirkuskonster den här natten tack och lov – jag har fått sova gott om än ojämnt för allt sparka-på-blåsan-kissande vilket gör att jag fortfarande är lite groggy. Vid klockan fem var det dags att gå upp och äta yoghurt och titta på förlossningskliniken i en timme sen kunde jag klämma ner mig i sängen och somna om igen bredvid en man som doftade tvål och viftade åt mig med fingrarna i sömnen.

Och idag ska jag vakna till liv med cibatta sen blir det loppisjakt och en sista övertitt av Bambibordet från igår. Lite saker till kan jag säkert klämma in här hemma.

Att vara en badbomb.

Om det är någonting jag aldrig får nog av så är det bad. Och inte bara själva baden utan även alla dessa produkter som är involverade; alla dessa salter och bomber och tvålar och pudriga oljor. Ni vet, de som får halva huset att bli suddigt av doftande dimma; den som fortfarande kan ligga kvar i rummen som ett svagt stråk av blommor dagen efter.

Det finns inte mycket som slår den lyxen.

Att ha ett nytt tillskott till familjen.

Här står det. Tillskottet. Det nya, kalvliknande bordet jag föll pladask för och tvingade mannen att släpa hem. Jag älskar klövkänslan på fötterna och den där Bambi-på-hal-is-looken som hela bordet här; som om det klamrar sig fast på skakiga ben för att inte gå ut i spagat.

Det ska bli otroligt kul att arbeta med den här möbeln, jag tror att denna kommer att bli lite annorlunda. När jag var ute och skaffade material hade jag ett musselskal och en torkad lavendelkvist som moodboard i högsta hugg – alltid bra att ha med sig något som håller kvar en på den känslan man någonstans vill få fram.

Och nu sitter jag här hemma, redo att sätta igång, och det ska bli så spännande att se vart det slutar.