Att föda barn, del 4.

Och så kom Ola. Klockan var 07:00, jag var sju centimeter öppen och kände mig som ett vrak efter de senaste tre timmarnas lustgaspärs. Jag hade brölat efter epidural till Annorna och äntligen, äntligen var det tydligen läge för in kom en grönklädd, gänglig man vid namn Ola som hade munskydd och mössa och hela videvippen så jag såg bara hans ögon men kunde ganska snabbt konstatera att Ola knappast var 50 år gammal och färdig specialist; men det sket jag högaktningsfullt i. Detsamma gällde min framtida motorik; jag har lite trasiga diskar som jag diskuterade med Ola och han sa humm humm och vägde fram och tillbaka på fötterna och gjorde mig livrädd – jag var övertygad om att han på grund av de trasiga diskarna skulle neka mig epidural och jag var samtidigt beredd på att överväga att ta epiduralen ändå om det fanns låt oss säga 50-60% risk att den skulle göra mig förlamad. Ungefär så ont hade jag vid det tillfället.

Men Ola hotade inte med förlamning tack och lov, han rullade in sitt lilla bord och jag fick sätta mig på sängkanten och fick order om att sitta helt still. Det här gjorde mig dönojig ska ni veta. Helt still. När man har värkar. Det är ungefär som att be någon sluta andas i en halvtimme eller så. Dessutom var jag ju påtänd och örlade om både det ena och det andra och hängde mig framstupa i fickorna på en av de stackars Annorna för att kunna balansera mig någotsånär medan Ola petade in grejer i min ryggrad (här stod Nelly likblek i ett hörn och försökte se nonchalant ut). Om det gjorde ont? Inte det minsta. Han passade på under värkarna så jag kände inte ett dugg, klistrade fast slangen med nån slags dundertejp som jag fortfarande inte fått bort och konstaterade sen att han var färdig.

Här följde sen ungefär en kvarts flummeri från min sida där jag (till mannens stora fasa) började fråga ut honom om hur många år han hade kvar tills han var specialist. Jag påpekade också att han nog måste ha det mest tacksamma jobbet i världen, vilket han lite vagt höll med om. Och när epiduralen kickade in, alltså verkligen kickade in, och jag kunde vara mig själv för första gången på timmar passade jag på att uttrycka min kärlek till Ola. Efter att han hade gått fortsatte jag att uttrycka denna kärlek på bloggen, till alla som kom in i rummet och till min BM som jag tydligen tyckte att det var en finfin idé att ringa till och tala in på telefonsvararen att jag minsann inte kunde komma för hinnsvepning dagen efter eftersom jag höll på att föda barn, och att hon definitivt borde prata mer om epidural om mindre om tygtuttar på sina föräldrautbildningar.

Ja. Epiduralen var ett mirakel. Jag hade inte det minsta ont. Inte det minsta. Jag hade full känsel i mina ben, jag var helt klar i knoppen (nåja, jag är ju som jag är) och värkarna hade övergått från herregud-vad-det-gör-ont till att bara kännas som tryck i vajajnan – ungefär som om du har en fyrakilosförstoppning att ta hand om (mer om det sen i krystskedet). Jag kunde äntligen sitta upp i sjukhussängen och prata med “mina gäster” (sjukt nog såg jag mig som nån slags värdinna under förlossningen och ville liksom stå för underhållningen när de ändå var där i så många timmar bara för lilla mig), jag slutade kräkas och jag kunde till och med hasa runt i korridorerna på nån slags gåstol och titta på en äggsamling som nån specialistläkare snöat in på och nu ställde ut i glasmontrar i korridoren (och där har vi min mans framtid alltså, om trettio år kommer han vara en sån som samlar på ägg).

Epiduralen? ++++++++++ av fem möjliga. Älskar’t. Nobelpris på den. Jag fick alla fyra omgångar som man får lov att ta (en dos varar i ca 2 timmar) och trots att de fick sätta in värkstimulerande dropp i slutet så ångrar jag det inte en sekund. Att värkarna stannade av berodde liksom mer på att jag blev så avslappnad att jag kände hur trött jag var – och då somnade jag. Stående, sittande, liggande – jag somnade överallt. Jag var så vansinnigt jäkla slut. Och varje gång jag somnade så stannade värkarbetet upp, och då låg jag där framstupa över en saccosäck och dreglade i godan ro utan att det hände ett dugg. Och det värkstimulerande droppet fungerade ju finfint ändå.

Så från 07:00 till 15:00 hade jag ett himmelrike. Sen? Sen var det arbetslagsbyte igen, jag fick tre kvinnor av den gamla skolan vilket nog inte alls var en hit, födde nästan Leo i ett plåtbäcken, knäckte svanskotan, vrålade jag dööööööööör!!! och blev förhoppningsvis förvandlad till en sextonåring igen när en prao satte stygnen – allt på 45 minuter. Och innan dess kom Dag med Kanal 5, en av Annorna försöker sätta kateter och jag försöker få den andra Annan att bara ta tag i hans hår lite och dra ut Leo, när det ändå var så nära liksom.

Men det tar vi nästa gång, tycker jag.

52 thoughts on “Att föda barn, del 4.

  1. Haha!! Å va ja älskar att läsa om den här historien! Perfekt avbrott i min pluggstund här hemma, läser btw till sjuksköterska och är just nu inne på barn, graviditet och förlossning! Din blogg passar ju alltså perfekt! 🙂 Kul att se att du och lilla Leo mår bra! Han är en riktig skönhet! Men de vet du ju redan! Tusen änglar!

  2. Jag får hålla mig från att bröla ut ett högt: HA HA HA här på jobbet! Du är fantastisk, nej låt om formulera om mig, du är F-A-N-T-A-S-T-I-S-K!

  3. Haha, “bara ta tag i hans hår lite och dra ut”? Åh, jösses! Jag sitter här och kniper omedvetet men längtar redan efter nästa del av berättelsen. 🙂

  4. Sättet du skriver på gör att jag n-ä-s-t-a-n kan känna att det kan bli “okej” att föda barn the vajjajna way. Om några år. Och att du klarade att blogga under förlossningen. Bara det 😀

  5. Epidural är grejen. Jag hade nog dött utan den. På riktigt alltså. Jag ville, i min tacksamhet, ge narkosläkaren nånting som tack för hjälpen. Så jag erbjöd honom min man (ja, jag hade oxå varit på lustgasen. Utan nån enda jävla vettig effekt. Skräpgas, skulle jag vilja säga) – men han tackade nej…;-). Narkosläkaren menade att jag eventuellt skulle kunna ha användning av mannen lite senare ;-).

  6. Alltså. Emma.

    Du.Är.Bäst.

    “..Bara ta tag i hans hår lite..”
    En blivande klassiker säger jag bara 😉

    Längtar också till del 5.

    Ha en bra dag med familjen!
    Kram

  7. Ha ha ha! Jag får flashback big time nu. Å jag håller med dig helt och fullt. Epidural är guds gåva till kvinnan. Big time. Ångrar att jag inte tog den med Lillebror men kommer definitivt att göra det med nummer tre när dax. Utan tvekan.

    Han är så ljuvligt söt lilla Leo. Visst fattar man knappt inte att det är sant att ens barn har legat där inne i magen och bar vuxit och vuxit och sedan bara plopp (nåja) så är de ut. Perfekta och alldeles gudomliga! Livet är ta-mig-tusan fantastiskt.

    KRAM

  8. Som jag skrev epiduralen är en välsignelse.
    Jag tjatade till mig den för andra barnet, de tyckte först att jag för mycket öppen men jag gav mig inte. Man ska alltså inte ge sig. Min sambo frågade om det inte gjorde ont när de tryckte in den STORA nålen, men precis som du sa allt hände under en värk så jag kände NADA. Skrapade upp knävecket på något när jag tog i så det blödde kraftigt, kände inte det heller. Man inser att värkar av det slag inte är att leka med.

  9. Leo, alltså vad söt han är… En underbar liten groda. Jösses, det är nästan så man blir sugen på att skaffa en till…
    😀

  10. Du skriver ju såååå roligt 😀
    Jag har mitt framför mig já, om ca 10 v……
    Håller med alla andra, Leo är bedårande, vilka miner han kan 🙂

  11. Hej söta du!
    Jag har precis hittat till din blogg, eller nåja…för ca 1 månad sedan och du är ju såååå bra! Bäst helt enkelt! Du förgyller min dag med dina “roliga” historier/berättelser och du har helt enkelt en så´n avslappnad stil! Grattis till underverket – Han är ju sååå go´! Kramis

  12. Oj oj oj jag är så glad för att jag redan har fött mina barn så att jag slipper göra det igen.
    Din text framkallar jobbiga flashbacks men det gör inget för du skriver så bra. Väntar med spänning på fortsättningen….

    Du har inte funderat på att ge ut en bok?
    Kram

  13. Tror jag ska sluta läsa din blogg nu… Är gravid i 9:e veckan och det finns vissa saker jag inte ville veta som jag nu vet och som jag verkligen inte borde veta…eller så tackar jag dig en dag, vem vet. Hade i vanliga fall skrattat så jag kissat på mig men nu sitter jag mest med en grimas som påminner om en sån där skrynkelhund som ser ut att må riktigt riktigt dåligt – “thats my que” tänker jag och får nog inse att jag inte fixar dina förlossningsberättelser. Men hey – du skriver ju om så mycket annat vilket jag tackar för. Tack för en grym blogg!

  14. Min skapare, vad du är rolig!!! Jag kissar nästan på mig och ja, jag har fött barn och jag förvandlades till inte till ngn sekstonåring:)))

    Längtar efter fortsättning…

    Ta hand om dig
    //Isabell

  15. Tänk vad glad jag är att ha hittat din blogg. Du skriver ju extra-allt-bra, tänkt på att ta ditt skrivande till andra nivåer? Du har gåvan!!! Vi ska ha vårt första barn inom några dagar (veckor) och har extra kul när vi läser min man och jag. Epidural känns som något jag vill ha:)

    Keep up the good work!!!

    Åsa

  16. Hahaha jag är så tacksam för denna berättelse, äntligen en som talar sanning!

    Å vilken söt bild på Leo, grimas-mästaren!

    Epidural alltså, the shit! Skriver upp det här och nu!

  17. Hahaha jag dör! Tanten mittemot mig på tåget konstigt på mig för jag gör konstiga miner för att inte utbrista i ett asflabb. Hahahaha

    Du är fanimigbäst!

  18. Den bilden kan verkligen förgylla vilken dag som helst. Man kan ju bara inte låta bli att le. Vilken min 🙂 Så söt så söt!

  19. Det här fotot är ju precis lika underbart som “Who the f**k are you”-fotot. Perfekta uppföljaren liksom 🙂

    Vad skönt att du hade sån hjälp av epiduralen! När jag fick den med min första stannade värkarbetet upp helt så de fick dra på sjukt mkt värkstimulerande istället-ingen hit kan jag avslöja. Jag tycker det gör ONT att ta den också, det jag är mest rädd för ang förlossningar nu för tiden är att ta ryggmärgsbedövningen… Sen får man ju dessa härliga bedövningar inför snitt också, sist var det svårt att pricka för farbror doktorn och jag grät och grät medan han provade sig fram med nålen i ryggen. Aj och usch, men effektivt är väl en bra sammanfattning av mina ryggmärgsbedövnings-erfarenheter 😉

    Älskar din förlossningsberättelse, du har verkligen ordets gåva!

  20. Älskar att det finns fler förespråkare för epidural. Epidural är guds gåva till kvinnan och hade jag haft möjlighet så hade jag alltid haft en dos i handväskan. Både före och efter förlossningen tyckte jag att jag mest mötte kvinnor som födde med sin urmoderliga kraft och våtvarma omslag som enda hjälp i nöden.

  21. Skönt att läsa en berättelse som både gör mig lite rädd men ändå inte får mig avskräckt… utan någonstans får mig känna att jag ockås kommer klara det den dagen! Det verkar ju helt klart vara värt det :).

  22. Vad taskig du är som håller oss på sträckbänken så här!
    Men under tiden får vi väl titta och sucka djupt över lillfisen – herr söt-som-socker-minsann.

    Men jag tycker fortfarande att du kan berätta hela historien i ett svep 😉

  23. jag undrar lite över
    om Du vet om att
    Du bara är bäst.

    och silkesapan ..
    honom ska vi ju
    bara inte prata om.
    gudars skymning
    vilken sötknopp.

    {&’örla’ .. äntligen
    någon mer som
    ’örlar’ .. : ) }

  24. Underbart!!! 😀
    Minns när jag födde barn nr 2 (av tre) å jag hänger runt sambons hals och med en inte allt för trevlig stämma väser . ” Det. här. är. DITT. FEL!!!!”
    Å han stackarn höll bara med mig när jag i nästa sekund fortsätter med. “ALDRIG. mer. att. jag. gör. om. det. här. ALDRIG. LOVA. DET!!!”
    Men som sagt, det blev en till! 😀

  25. Asså, bara helt jävla underbart!
    Snacka om att ha ordets gåva!
    Och som du fängslar mig att läsa vidare! Måste ju bara få veta allt!!! =)
    Ha en skön måndagkväll!
    Kram Elin

  26. Hahaha, du skriver helt underbart. Ge ut en bok!!!! Asså, livet e ju inte alltid rättvist, jag har fött fyra barn, och sammanlagt vart på förlossningen i fyra timmar, och lustgas och petidin och epiduraler har jag bara läst om, för det var redan försent, med alltihop alla gångerna. Visst e det märkligt att samma procedur kan vara så fruktansvärt olika från en människa till en annan????? Ha en underbar tid i vardagsrumsskeppet med lilla gosetrollet!!!

  27. Dagens höjdpunkter är då jag sätter mig ner för att för en stund läsa din blogg….=) men nu till något helt annat..är lille Leo lite känslig mot nåt..?han är så svullen om ögonen..har en kompis som ser likadan ut(vuxen)och hon är överkänslig för att inte säga allergisk mot ALLT i princip….hoppas det inte är så för lille Leo som förövrigt är det goaste charmtrollet just nu!!!!

    1. Nejdå, han är spädbarn – de ser ut sådär i början. Dessutom har han varit vaken ganska länge och härjat när bilden togs 🙂

  28. Så jäkla fuskigt! Jag fick min lilla Isak den 19:e och jag hade bestämt att jag skulle ta epidural eftersom alla säger att det är himmelriket, MEN jag fick kanske 50% lindring i två värkar och sen var det full smärta igen. Dock avstannade värkarna lite i styrka så jag fick värkstimmulerande dropp som gjorde allt 300% värre. Gah! Jag som hade längtat så efter den där epiduralen…

  29. Omg du är ju helt galet bra på att skriva så att alla kan känna igen sig mer eller mindre.
    Din förlossningsberättelse och bm besök under graviditeten är bättre än alla medicinska böcker tillsammans.
    Hur det är på riktigt och inte bara en massa opersonligt babbel utan med en äkta känsla.
    Du borde skriva en bok!!!

    1. Sen glömde jag skriva såklart haha, Leo är otroligt lik min storebror på den här bilden som och han heter Emil så när jag ser han tänker jag alltid åhh han är en liten Emil. Lite mer komiskt blir det att min andra bror faktiskt heter Leo i andra namn =)

  30. Detta är så hysteriskt roligt läsning:)
    Önskar jag var en fluga på väggen!
    Och jag är så glad att du fick träffa Ola!

    Det fick inte jag. Eller om jag velat så hade nog en motsvarig Ola kommit, men jag hade just läst om de där förlamningarna efter ryggbedövningen så jag skippade den…..Med facit i hand var jag så jävla dum!

    Men, men…med lustgas som jag spydde av, kvaddlar som jag gallskrek av och petidin som inte hjälpte nämnvärt…ja…så blev det ju barn ändå;)

    Vid kejsarsnittet (hade inget val. Hade nog gärna fött igen, men det fick jag liksom aldrig bestämma själv pga komplikationer), var jag tuffare. Då var det ryggbedövning som gällde så man fick vara vaken. Och inte blev jag lam heller;)

    Kram Susanne

  31. skönt att höra…att han är spädbarn menar jag..blink blink…han e så go att man bara vill ta en tugga….

Comments are closed.