Att föda barn, del 6.

De underbara Annorna hann inte mer än lämna rummet innan jag kände att herregud jag vill krysta! och hängande över en saccosäck på sjukhussängen försökte jag knipa så mycket jag bara kunde, för jag hade minsann sett på Förlossningskliniken att man inte skulle krysta förrän man hade fått grönt ljus och mig veterligen hade ingen sagt åt mig att det var okej. Så jag knep och försökte kämpa emot att krysta, och samtidigt kunde jag knappt koncentrera mig på något annat än att jag verkligen absolut och hundraprocentigt behövde gå på toaletten. Ni som har fött barn vet vad jag menar. För er som inte har fött barn kan jag tala om att det absolut närmaste man kan komma att beskriva den där sista känslan i utdrivningsfasen är som jag har sagt innan; som att man har en fyrakilosförstoppning att ta hand om. På riktigt. Utan att bli för grafisk kan jag säga att det trycker liksom inte på där man kan förvänta sig att det ska trycka på.

Ja. Ni fattar.

Och det absolut sista jag ville göra var att förväxla baby kommer med oj nu händer det grejer så jag blev liksom helt besatt av tanken på att jag var tvungen att gå på toaletten, för att vara på den säkra sidan.

Precis då kommer de tre nya personerna in; en barnmorska, en sjuksköterska och en student. Då den förra praoen Anna var helt ljuvlig och självgående, var den här praoen inte riktigt lika säker på vad hon gjorde – och hon var inte sen med att tala om det heller. Men hursomhelst, de öppnar med:

– Vi har inte hunnit läsa ditt förlossningsbrev. Är det nåt särskilt du vill?

Aj fan. Redan där visste jag att detta inte skulle bli hundra, och drogluddig som jag var försökte jag komma på hur jag smidigt skulle kunna sammanfatta det där brevet utan att bli klassad som psykiskt sjuk – men jag gav upp och sa bara eeeeh, ni får gärna torka av honom innan ni lägger honom på mig eftersom det var det enda jag kom ihåg från brevet som lät någotsånär normalt och passade sig i en konversation.

Och sen började det.

Alla grävde runt för att se hur läget låg, och det är ju okej (sjukt nog är det typ det enda man vill; att folk ska trycka upp hela armen och komma med positiva besked) och praoen hade inte så mycket koll vilket innebar att hon och barnmorskan (en sträv, urmoderlig typ som säkert skulle kunna föda sjutton barn på en potatisåker utan epidural) förde en helt egen dialog rakt över mitt huvud. Typ nähäää, jag vet inte, det känns lite…. ja jag vet inte… och barnmorskan: jamen känner du inte hur hinnan bla bla? och så vidare. (Hittills var det dock helt okej som sagt, det blev värre sen när stygnen skulle dit). Själv låg jag mest där och mumlade toaletten toaletten toaletten tills de uppmärksammade mig.

– Jag skulle vilja gå på toaletten, sa jag. Och så skulle jag vilja krysta. Men det vet jag inte om jag får.

Och så svamlade jag lite om vad jag sett på Förlossningskliniken, men då sa barnmorskan bara trams! och tyckte att jag skulle lyssna på min kropp (herregud) och att om jag ville krysta så var det minsann bara att krysta. Toaletten fick jag däremot inte gå på, dock kunde de tänka sig att ta in ett bäcken till mig.

– Ett bäcken?! frågade jag, och mycket riktigt – fram trollades ett plåtbäcken ala 1700-talet. Med lock och allt. Jodå. Som de ställde på en stol.

Nu förstår ni hur desperat jag måste ha varit, för jag stirrade bara på bäckenet, svalde, och sa sen till mannen och Nelly att de fasiken fick ta och lämna rummet för nån slags heder hade jag liksom ändå kvar – och detsamma gällde det andra lösa folket som fanns där inne. Om jag skulle försöka parera min 87-kiloskropp på ett jävla plåtbäcken då skulle jag minsann göra det själv.

Och dom la fram larmknappen och gick.

Jag behövde inte gå på toaletten. Jag behövde föda barn. Och det blev ganska tydligt ungefär tre sekunder efter jag satt mig på bäckenet och inte längre kunde låta bli att krysta (låt oss säga såhär; tyngdlagen funkar ypperligt i den ställningen) och jag kände att herreguuuud han är ju på väg ut!!! och det sa knak så det ekade i kroppen (svanskotan) och hans huvud praktiskt taget skallade plåtbäckenet. Snacka om panik. Jag knep så jag blev blå och kastade mig över larmknappen och tryckte som en galning samtidigt som jag på darrande ben försökte ställa mig upp och hålla tillbaka. Jag ville ju absolut inte under några som helst omständigheter föda min son i nån jävla potta. Nån måtta fick det ju va.

Så jag tryckte och tryckte på knappen, men det var ju knappast ett paniklarm så barnmorskorna satt lugnt kvar och fikade eller vad de nu kunde tänkas göra. Så då fick jag kombinera vansinnestryckandet med att vråla hjääääälp! hjäääälp! så det skallrade i rutorna.

Alltså. Förstår ni?

Där står jag; iförd vit sjukhussärk, lutandes mot en skranglig sjukhussäng med benen i kors och vrålar hjäääälp! hjäääälp!. Det kan ju liksom inte bli mer komiskt. Och inom mig tackade jag återigen för att jag inte låtit Kanal 5 vara med för det här ville jag absolut inte bjuda på gratis, det kan jag säga.

Och tillslut kom dom tillbaka, stjälpte upp mig i sängen, och de sista minuterna kunde börja.

73 thoughts on “Att föda barn, del 6.

  1. Fniss. Såna klantar va…gå och lämna dig där med ditt bäcken. 😀
    Spännande att läsa och nu väntar jag på fortsättningen…kom igen nu då…..du kan ju inte lämna Leo där halvdinglande…….

    Kramar!!

  2. Oj, hjälp. Vilken situation du hamnade i. Fattar att du inte ville föda Leo i ett bäcken. Jag fick veta av min mamma att jag kunde ha blivit född i toaletten. Det gick tydligen väldigt fort alltihop. Men jag vet inga mer detaljer tack och lov.

    Återigen blir jag både road och imponerad av hur bra du skriver, hur levande dina beskrivningar är. 🙂

  3. ojojoj… ursäkta men jag skrattar så tårarna sprutar “Jag ville ju absolut inte under några som helst omständigheter föda min son i nån jävla potta. Nån måtta fick det ju va.” hahaha.
    Du är bara för underbar för att vara sann!!!
    Det känns som om man var med i förlossningsrummet med dig när du skriver

  4. Alltså jag skrattar och gråter om vartannat när jag läser din blogg! Du har en skrivartalang av sällan skådat slag! Lycka till med att vara ensam vuxen hemma! /Christin

  5. Det är 9 månader sedan jag själv födde barn men jag minns det som igår! Den där känslan du beskriver (som vi inte behöver gå närmare in på) den blev jag också lite… förvånad över! Jag hade fått höra att det kunde kännas så, men jag trodde inte det skulle kännas SÅ! Jag är glad över att jag födde min son i Tyskland, för barnmorskan sa att hon skulle gå kvar även efter att hennes skift var slut om det skulle behövas, men som tur var föddes min son 9 minuter innan hennes skift slutade! Bra timing. 😉 Men hallå, lämnade barnmorskorna dig där i slutskedet? De måste väl liksom ha förstått vad som var på gång? Eller? Jag tror inte jag skulle ha varit lika lugn som du var då… Nu vill jag också höra fortsättning! 🙂

  6. Oh gumman. Stackare. Tur att du har en sån guldklimp att titta på nu iallafall. Märkligt hur fort man annars förtränger allt det jobbiga.

  7. Åhhh vad du lämnar en när man bara vill ha mer ;O) Men är det så smart att lämna dig ensam kan man tycka…. Jag fattar inte hur du kunde ställa dig upp med barn huvudet så långt ner… Sjukt obehagligt ju…
    Mer mer mer!!! Jag läsa mer :O)
    Kram

  8. Jag väntar spänt efter en fortsättning, underbara Emma!
    Tänk att du är villig att låta oss ta del av ditt liv på det här sättet!
    Tack!

  9. Oj, jag skrattar så jag gråter 😉 Känner så väl igen det där med känslan av toabesök.. Jag väntade tvillingar och det hände inte så mycket. Barnmorskan frågade om jag ville gå på toa och jag tänkte varför inte.. De trollade fram något rullstolsliknande med ett bäcken i och jag satte mig i den. Väl där så gjorde tygdlagen sitt och jag vrålade nu kommer han. Nejdå sa barnmorskan lugnt. Jag vrålade igen och då blev det fart på dem. Jag hann knappt tillbaka till sängen innan sonen var född.. Tacker för din underbara berättelse!!

  10. omg! vad jag gravade när jag läste detta, jag är just nu 5 dagar över tiden och detta är den bästa underhållningen under tiden man bara går hemma och väntar. Vi bor f.ö också i en skånelänga från 1800-talet (tror jag) och roade oss med att byta tak o sätta värmepump i somras, så nu har vi ialla fall det varmt och gött. Min sambo roar sig Nu ist med att byta innertak i vardagsrummet vilket är en spännande utmaning, han dammar ned och river, jag går efter med min mage och moppar flåsande golvet varje dag.
    Tack för en underbar blogg!

  11. Du är helt underbar! Man mår så bra när man läser dina texter….kanske till och med så mycket att jag kan se fram emot en tvillingförlossning! 😉 Fortsätt skriv och förgyll mina sjukskrivningsdagar fram tills dess, tack!!!

    /Mia

  12. Å din stackare att bli lämnad så. Hemskt konstigt att säga att det var fritt fram att krysta, ge dig ett bäcken och gå… hur fasen tänker man då? Men det var ju bra att du var en jäkel på att knipa. Och att vråla 😀
    Ser fram emot fortsättningen!

  13. Ha ha, skrattar så jag gråter!! Underbart beskrivet, själv hade jag tvärtom problem, jag behövde absolut gå på toa och dom vägrade släppa fram mig tills jag ylade att då bajsar jag ner er o golvet. Hemskt så då fick jag gå på toa, halleluja! Fina fina bilder på din fina pojke : )
    Malin

  14. Hahaha jag garvar så jag grinar! Käre vän! Det där kunde gått illa!
    Men jag tänker, om de gav dig ett plåtbäcken att skita i, och gick ut, kunde du då
    inte lika gärna fått gå in på toan som jag antar är i samma rum?

  15. haha, sitter på jobbet och försöker kväsa dem små skratt attackerna som uppkommer då jag läser vad du skriver… Du är så jäkla rolig människa! =D

  16. Haha, tack för att du fick mig att garva en stund! 😉 Du beskriver allt så komiskt och underbart 🙂
    Vilken händelsefull förlossning du var med om! Härligt att allt gick bra ändå och grattis till din son!

  17. Vilket jobbigt läge, och vilken tur att det troligen bara händer en gång i livet. Jag förstår panikkänslan, skulle inte heller vilja föda barn i nån potta… Tur att allt gick väl 🙂

  18. ååå, nu får du sluta med alla föda barn delar! Jag tyckte att det vår många när du var upp i 4!! Jag vågar inte ens läsa dem!! Är gravid själv nu i v10 och mår pyton!! Älskade att läsa din blogg ända fram tills att illamåendet började. Sen det började mår jag illa jämt! Absolut jämt, morgon illamående släng dig väggen! Plus att jag blir äcklad av precis allt! Särskilt om det har med nyfödda bebisar att göra (?!) Fattar inte varför. Så sen du fick barn så klarar jag typ inte av att läsa din blogg längre, jag som absolut älskar din blogg o ditt sätt att se på saker.
    Plus att jag måste erkänna att jag får panik när jag läser din redogörelse för födseln, jag läste lite där i början, men det var för mycket för mig, hehe Jag hoppas att jag ska kunna läsa alla delar sen när illamåendet gått över men nu är jag bara in snabbt på din blogg o scrollar igenom. Men det här när du delar upp det i delar skrämmer verkigen bort mig, jag får för mig att det var jätte hemskt när jag läser att du är upp i del 6!! Jag hoppas att sen när jag ska föda blir det en enkelfödsel som kan skrivas ihop i kanske en halv del 😉
    Sen får du inte ta det här som kritik utan ta det med lite ironi, för problemet ligger ju hos mig och skulle det inte vara för att jag är gravid o blir äcklad av precis allt just nu så skulle jag inte ha något problem med gravid-delarna =) Älskar din blogg annars, var bara tvungen att skriva av mig om att alla gravid delar skrämmer!!!

      1. haha, ja, men jag vill ju samtidigt inte, jag ville nog mest gnälla av mig för att jag tycker synd om mig själv just nu som inte kan uppskatta den här bloggen som ni andra 😉

  19. Tack för att du delar med dig! Jag återupplever min/vår stora dag för cirka 5 månader sedan när jag läser om er. Sjukt cool känsla den där utrdrivningskänslan… Jag ångrar att jag inte skrivit ner vår förlossning lika detaljerat som du gör! Du kommer vara så glad för det när det gått några månader. Man tror att man skall komma ihåg allt, varje pyttedetalj, men det gör man inte trots att det är det galnaste och mest underbara man varit med om!

    Trevlig helg!

  20. Ha, ha! Får man lov att vara så elak att man skrattar för sig själv här hemma? Inte åt din situation utan för att du skriver så underhållande? Kram och jag väntar med spänning på del 7.

  21. Ooo my good!!!!! Nu vill man ju höra om själva upploppet på en gång!!! Men hur i fridens namn kunde de lämna dig där på bäckenet??? Du lär ju inte vara den första människan i världen som förväxlat krystvärkar med att behöva gå på toaletten??? Herreguuuud!!!!!! Ser fram emot nästa inlägg….:)

  22. Herregud, Emma! Jeg forstår at å være redd for at barnet skal komme ut i et bekken må ha gitt panikkslagne følelser, men du skriver så utrolig morsomt og beskrivende. Jeg kan ikke annet enn å le høyt, og ser det hele for meg. 🙂 Huff og huff. 🙂 Gleder meg til fortsettelsen.

  23. coolt att du skriver ner allt! Så här 10 år senare kommer jag inte ihåg mycket, inte ens vilken tid lilla raringen kom…

  24. Men -stackars stackars dig!
    -och vilka klantiga människor!
    Att ingen av de 3 som precis undersökt dig märkte att du (antagligen) var helt öppen och klar att föda? Bara studenter??man undrar…
    Extremt fikasugna?
    Ja- ut kommer de ju alltid, på ett sätt eller annat men ,men!

  25. Väldigt komiskt såhär i efterhand 🙂 kan se hela alltet framför mig, herregud! Väntar med spänning på fortsättningen……..Till Pernilla ovan, du behöver inte oroa dig när det är din tur – det blir inte alltid såhär dramatiskt 🙂

  26. Åh det sista tyckte jag inte var nåt roligt. Blev jätteilla berörd och rörd. Stackars dig när du var helt ensam. Jag vet hur det är att drabbas av panik i en sådan situation och ropa på hjälp som om det på allvar gällde livet. Förhoppningsvis ser du det på ett annat sätt. Gud. Det är inte likt mig att bli så blödig. Fällde tår till och med. Allstå, när jag läser sånt här så mäker jag att min egen förlossning inte är heeelt bearbetad. Om man säger så.

    1. skönt att du skrev det. tyckt
      e också det var sorgligt att läsa. har också en jobbig förlossning bakom mig.

      hoppas du tar hjälp att bearbeta! var det längesen? annars är det idé att träffa Barnmorskan kanske? hjälpte mig.

  27. Hahahaham alltså, gud. Jag sitter här och smygläser din blogg på jobbet och så kan jag liksom inte indra mig själv fårn att börja skratta högt när du skriver att du inte ville föda din son i någon potta, und så weiter.
    Ojojoj. Ja ghar tydlga bilder på min näthinna :).

    Jättetrevlig helg på dig!

    Kram

  28. Åhh, herregud, jag skrattar och grinar lite samtidigt! Underbart, åh vad jag hade velat vara en liten fluga på väggen 🙂
    Jag älskar, och då menar jag verkligen älskar, förlossningsberättelser.
    Innan, så älskade jag nog dig litegrann, bara för att du är sådär innerligt härlig och får mig att le så stort, men efter det här älskar jag dig nog ganska mycket!
    Ja, på ett vänligt och snällt sätt alltså, inte stalker galet “älskar”, ja du förstår säkert….. 🙂
    Ge mig del 7 nu, är du snäll!

    Kramar från ett disigt Sthlm
    Petra

  29. Omg! Precis det där problemet hade jag vid andra förlossningen, varför pratar man inte på föräldrarkurser om det, att när barnet kommer, känner man sig “skitnödig” ???
    Jag skrek till min BM (eftersom 1.barnet fick jag avföringsmedel) “Om jag inte får äntligen någonting att bajsa, då skiter jag här allt ner!!!” (Alltså jag tappade ju all artighetsförmågan under en förlossning) Och hon skrek tillbaka “det är inte skiten, det är barnet som vill komma ut!” Och så hade jag knept ihop allt jag kunde i väntan på avföringsmedel!!! Men efter det här, alltså att jag fick pressa, kom barnet efter 10minuter! Helt sjukt!
    Det är så bra att du skriver det här, så att alla vet hur det går till.
    Kram på dig!

  30. Du är fantastisk i din beskrivning och jag skrattar så tårarna rinner! Fast jag kan tänka mig att det inte riktigt kändes så just då när du var där 😉

    Själv födde jag med kejsarsnitt på 25 min, känns plötsligt ganska enkelt i jämförelse…

  31. Tack snälla rara som delar med dig! Det är otroligt roligt att få “följa med”!
    Väntar om alla andra med spänning på del 7
    Kram på dig och hoppa första dagen som “ensam mamma” har gått bra

  32. Men du är för SÖT. Tänk att du fick alla att traska ut ur rummet bara för att du skulle gå på pottan. Du måste ju haft så vansinnigt ont samtidigt också? Följer fortsättningen med spänning…

  33. Du är för skön och just nu är jag väldigt glad över att jag äntligen fåttiväg ansökningen till barnmorskeprogrammet. Bara efter 12 års funderande…

  34. Hihihi sitter på jobbet och kan knappt hålla tillbaka skratten. Du skriver så himla underbart! Väntar med spänning på nästa del 🙂

    “Jag ville ju absolut inte under några som helst omständigheter föda min son i nån jävla potta. Nån måtta fick det ju va.”

  35. Ha ha ha! Bästa skrattet idag! Har jobbat arslet av mig idag om vi ändå ska diskutera den regionen, precis svalt en sen lunch (vilket jag inte hann på jobbet, är oxå en sånn där vitklädd), sipprar en ljuvlig latte, tömt hjärnan med zookeeper o din blogg. Tack!

  36. Åhhh Emma Emma Emma,

    sitter på bussen o skrattar så tårarna rinner…stor risk för att bli anklagad för förargelseväckande beteende från medresenärerna. Damen mitt emot ser ut som om hon lider alla kval och med tanke på munnens form ser det inte som hon skrattat dom sista 15 åren.
    Ditt fantastiska sätt att skriva och uttrycka dig gör din blogg till den absolut bästa. Tillhör dom som från början inte riktigt förstod vad detta med bloggande gick ut på…jag kan meddela att du fått mig att förstå.
    Du är väl värd vartenda bloggpris som finns.
    Kram från Elisabeth i Göteborgs som skippat morgontidningarna fulla med elände för att istället sitta med kaffekoppen och njuta dina rader på bloggen.
    Den bästa start på dagen man kan ha.
    Snusa Leo i nacken från mig.

  37. Herre jösses vilken inlevelse du skriver med. Jag kunde inte slita mig från orden innan jag läst färdigt. Nu går jag och väntar med stor spänning på nästa del! Tack för att ger oss en så underhållande blogg 🙂 Kram Linda

  38. Förlåt, men jag kan inte låta bli att skratta. Det är hela ditt sätt att beskriva händelseförloppet… och förresten har jag själv varit med om det tre gånger så det känns hyfsat legitimt att skratta 😉

  39. Åh Emma så hemskt och skrämmande att vara förstagångföderska och vara lämnad själv.
    Hur kom det sig att svanskotan knäcktes?

    Det där med bajseriet är ju inte direkt skoj. Eftersom jag inte gick på toa innan och inte fick ngt bäcken så kan du själv räkna ut vad som har hänt vid mina två förlossningar. Luktar inte hallon i ett förlossningsrum och om man skiter samtidigt så luktar det ännu värre. 🙁 Helt naturligt men ack vilken skam det kom med.

    Jag kan ju tycka att det är lite synd att 5:an inte fick vara med och filma men jag förstår dig till fullo att du sa nej.

    Kram

  40. Hej. Det är jag igen – 9 veckors gravid som blev rädd när jag läste din blogg…(Emma)
    Jag är inte lika rädd längre nu utan har nog bara smält allt jag läste och nu skrattar jag högt och innerligt.

    En nära släkting till mig åkte in på BB, redo att föda och trodde att ungen var halvvägs ut men efter en snabb koll av personalen konstaterade dem att hon bara behövde på gå toaletten, barnet kom 3 veckor senare. Snacka om att hon kände sig dum…

  41. Jäklar vilken cliff-hanger man hamnade i här nu då. Hur ska jag kunna gå och lägga mig och sova nu?
    Vad händer?….
    Kom han i pottan eller 😉

    Hälsningar
    Yohanna, nyfiken i en strut

  42. Haha du är så jäkla rollig! Om än du skrämmer mig lite inför eventuellt kommande barna skaffande och födande… Ont ont!
    Men men, det är väl värt allt i slutändan 🙂

    Du är grymt duktig på att skriva, fortsätt Tack! 🙂

  43. Från att ha vridit mig i sympatismärtor över svanskotan så skrattade jag så tårarna sprutade åt “hjäääälp”-senariot! Det hela är ju fruktansvärt och jag kan bara föreställa mig hur stressande det måste ha varit, men helvete vad du kan skriva underhållande människa!
    Jag tycker om din blogg. Väldigt, väldigt mycket.

  44. Helt fantastisk berättat!! Har precis läst igenom alla 6 delarna och kan knappt vänta på nästa del, att du kan få en sån jobbig upplevelse att bli så jäkla kul och att man själv går tillbaka till sin egna förslossning och såhär i efterhand skrattar åt hur knäpp man faktiskt var med alla droger i kroppen ;0)

    Underbara du!! Hoppas silkesapan låter mamma få slänga ihop en ny del idag för oj vad jag är nyfiken på minuterna som är kvar!

    Kramar

Comments are closed.