Att föda barn, del 7.

Ja. Nu hade förlossningen börjat på riktigt. Helt plötsligt hade Leo förbaskat bråttom att komma ut, och det fanns liksom inte så himla mycket hans mamma kunde göra åt det mer än att go with the flow så att säga. Så gott det gick, alltså.

En sak ska ni nog veta om mig, om ni inte redan klurat ut det. Jag sätter ingen ära i smärta, direkt. Inte alls, faktiskt. Jag är inte den kvinnan som föder barn på blåbärssoppa och Panodil när det finns alternativ att tillgå. Jag är heller inte den personen som åker på läger i skogen och äter löv och “lyssnar på min kropp” och pratar med shamaner som har turban och lovar att jag kan bli 180 cm lång om jag bara låter honom massera min tjocktarm en gång i veckan. Jag har absolut inget emot såna som gillar den typen av aktiviteter (all heder åt dom) och jag kan väl önska att jag var mer av en fri ande – men nej. Jag har svårt för att sitta i ring i en liten etta på Möllan och sjunga Kumbaya my lord tillsammans med ett gäng esteter som kallar varann bröder och systrar och går och klipper sig hos en frisör med indiskt namn som odlar egen hårfärg på balkongen. Jag är ledsen, och jag skäms för att vara så trångsynt, men det är jag. Jag skrattar ihjäl mig åt folk som vill massera min tjocktarm, jag vill lyssna mer på morfinet än min kropp när jag har ryggskott och min frisör är en platinablond isländare vid namn Böddi.

Så. Då har vi etablerat det.

Så när jag ligger där och krystar ut vad som känns som en fyrakilosförstoppning och jag på allvar tror att jag ska dö (inte för att det gör ont, gjorde inte det minsta ont, utan för att det är såna enorma jävla krafter i omlopp) och vrålar mmmmmmmhööööööööööööö, mmmmmhöööööööööö och den sträva barnmorskan inte låter mig hålla händerna som jag vill utan hindrar mig i mitt arbete hela tiden, och sen lutar sig över mig med ett hårt grepp om min arm och säger

Lyssna på din kropp

då trodde jag fan att jag skulle slå henne på käften. Alltså, på allvar. Problemet var ju att de inte lät mig göra vad som var naturligt för mig. Jag ville liksom ha något att skjuta emot från, och eftersom jag varken hade stöd för händer eller fötter i sängen försökte jag sätta händerna på låren och liksom skjuta ifrån på det sättet. Men nähä, det fick jag tydligen inte, för då var fanskapet där och slet i mig igen och sa nej inte så, lyssna på din kroooopp och böjde mig i ställningar jag svär att jag inte ens skulle fixa efter en timmes ashanti-yoga och alltså än mindre när jag är höggravid och har ett 35-centimetershuvud fast i vajajnan. Jag hade för helvete fötterna uppe vid öronen vid vissa tillfällen.

Så då bad jag henne hålla käften.

Eller bad och bad. Jag skrek. Högt. Hååååll käääääften skrek jag så fort hon sa något, och samtidigt som jag gjorde det så tänkte jag nämen herregud vad säger jag, gud vad oförskämt eftersom jag är en väluppfostrad kvinna som absolut inte brukar vråla håll käften åt folk jag inte känner. Väldigt surrealistisk upplevelse.

Och så hade hon mage att klaga på min prestation.

Alltså. Där låg jag, med fötterna ovanför huvudet, i den mest bisarra situation jag någonsin befunnit mig – med ett babyhuvud halvvägs ute och med nästan ett dygns värkarbete bakom mig och så klagar de på min prestation. Min! Jag som sätter heder i att att fanemig vara bäst på allt jag gör. Ta i meeeer, sa barnmorskan. Mer?! Jag tog i så gott jag kunde i min yogaställning och jag kände liksom när det inte var läge att trycka på mer om det nu var så att jag inte ville se ut som en schimpans i arslet när vi var klara, så jag försökte att låta allting töja ut sig gradvis. Nån självbevarelsedrift har man ju. Men nej, då skulle jag ta i meeeer vilket (till mig egen stora fasa) bara fick mig att varva mina håll käften! med väldigt ilskna Jag gööööör ju så gooott jag kan!!!!

Tjahapp.

(Tydligen uppskattades inte mina illvrål för barnmorskan himlade med ögonen vilket jag tack och lov inte såg, då hade jag väl måttat efter henne med foten men jag hade ju Fina Nelly med mig som gav henne onda ögat och sen var det inte mer med det).

Jag fattar verkligen inte hur en del kvinnor lyckas föda barn tysta. Jag fattar det inte. Om någon hade kommit och erbjudit mig 50 miljoner för att vara tyst under utdrivningsskedet hade jag inte klarat av det. På riktigt. Det var helt och hållet omöjligt för mig att vara tyst. Och återigen; det gjorde verkligen inte det minsta ont så det var inte det (nåja, det sved ju lite där ni kan tänka er att det svider, men inte värre än ett skoskav typ) men jag klarade bara inte av att inte föra ett jävla oväsen. En gång vrålade jag till och med jag döööööööööör!!! rakt in i mannens öra och under tiden jag gjorde det så tänkte jag för mig själv att men tyst! nu Emma, tänk på alla andra stackars kvinnor som ligger här i rummen bredvid och ska föda barn – du kommer ju skrämma livet ur dom men det gick inte att hålla inne. Det var mhhhhhö och håll käften och jag gör ju så gott jag kan och jag dör och så slutligen (när han gled ut) den klassiska:

guuuuud vad skööööööönt!

Japp. Leo föddes till guuuuuud vad skööööönt. Inget jag är stolt över kanske, men den känslan när han gled ut och trycket försvann slår bannemig allt i hela världen. Och nu pratar jag inte himlastormande kärlek eller fyrverkerier, nu pratar jag bara rent egoistiskt. Ett enormt jäkla tryck och arbete och vajajna-tänjning var på en sekund över och det var fasiken det skönaste jag känt. Just då var jag så snurrig och trött och inne i mitt nu-är-det-färdigt-rus att jag inte grät av moderskärlek och skrev sonetter; jag låg bara pall och kände honom sprattla mot låret som en fisk och mumlade herregud vad skönt och kände mig lite snuvad på att all smärta minsann inte alls var som bortblåst som folk försökt tuta i mig, för det sved minsann i vajajnan och även om det inte var så farligt så kändes det iallafall och det säger ju alla att det inte gör.

Ja.

Och så gick det till när Leo kom till världen, för tre veckor sen idag. Går det att föreställa sig en förlossning innan man har gjort den själv? Absolut inte. Bör man bli avskräckt? Inte alls. Ska man låta en prao sätta stygnen efteråt? Förmodligen inte.

Men det tar vi i del åtta.

78 thoughts on “Att föda barn, del 7.

  1. Äh, jag hade också en praktikant med första gången och barnmorskan tyckte det var en bra idé att han skulle få träna sy några stygn… Nu efteråt skulle jag ALDRIG mera gå med på det.

  2. Å jag älskar din förlossningsberättelse! Och vet du, nu är du en äkta småbarnsmamma med kola i huvudet. För det här var del sju, så det där med stygnen kommer nog i del åtta 😀

      1. Bara lugn, det är bara början… helt plötsligt är du på väg ut på ärenden och upptäcker att du inte har byxor på dig. Eller lägger telefonen i kylskåpet, lite sånt hör till 🙂

    1. Och förresten så tycker jag nog att ett “Håll käften!” eller två sällan är mer motiverat än när nån jävlas med en när man föder barn. Sådetså 🙂

  3. Ja, jag glömde skriva att du skriver med sån inlevelse att det känns som man varit med på förlossningen med dig. 🙂 Duktigt kämpat!

  4. Men gud…jag skrattar här hemma så att lillkillen vaknar av chock! Kan riktigt se dig framför mig där du ligger i dina yogaställningar och vrålar håll käften! 😀

  5. Haha… du är helt fantastisk. Vilken “resa”, jösses. All heder åt dig som bjuder på din berättelse och all heder åt “guuuud vad sköööönt”.

  6. Underbar läsning som vanligt! Å härligt att du sa till damen också. Egentligen borde man kanske träffas efteråt och förklara varför man uttryckte sig som man gjorde… då kanske hon kan lära sig nått?

    Känner igen det där med att praon syr… vid min första förlossning satt studenten och den riktiga barnmorskan och diskuterade hur de skulle sy ihop mig… jag hörde hur de liksom “jo men den biten ska dit… nä nu är det bäst att jag syr lite istället (barnmorskan alltså) osv… tur att jag hade en bebis att gosa med under tiden!

    Ha det så gott å kram på dig!

    /Anna

  7. Åh vad roligt det har varit att läsa allt Emma! Jag skrek nog med håll käften åt allt som kom i min väg och jag höll förlossningsläkaren i skjortkragen och krävde att han skulle söva mig och snitta mig (svärandes för helvett!) vid ett tillfälle, det står till och med i min journal att jag var h e l t oresonlig (hur proffsigt det nu är…)

    Ha en fin dag!

    Kram

    1. Haha, jag dör. Har inte fött barn än och är inte alls på gång för tillfället heller, men kan på något sätt inte låta bli att tycka att det verkar lite kul när jag läser era berättelser.

      Sjukt bra historier i alla fall!

  8. Hej Emma!

    Haha ja, du, till mig SA de till och med “nu får du vara lite tystare så du inte skrämmer upp hela avdelningen”

    Om jag blev tystare? Hahahahahahaha. Icke.

    Och jag skrattar också över din skeptism mot…ehum…flummeri. Jag är precis likadan. När moderkakan inte ville släppa efter att ungen var ute (INGEN att förberett mig på allt himla jox som kom EFTER att barnen äntligen masat sig ut) så kom det in en sköterska och satte nålar i mina lilltår!! Jag trodde jag skulle dö. Inte på grund av nålarna utan på grund av att de roade sig med att sätta små synålar i mina LILLTÅR medan jag höll på att förblöda (nåja).

    (okej moderkakan lossnade sen men det hade absolut inget med synålar att göra, det är jag säker på)

    Ooohhh nu är jag väldigt sen till BVC. Läkarkontroll och allt. Kan jag skylla på dig?

    Ha en härlig dag med lillkillen!

  9. Idag är det exakt 11 veckor sedan min lilla Emmy kom till världen och jag är en av de som kan hålla tyst under en förlossning;) Det enda jag fick ur mig var “ajajaj, det gör jäääääätteont!” för att sedan ta i och krysta som en galning under fullständig tystnad. Visst är det skönt när de kommer ut! Allt ont bara försvinner (iaf med barn nummer två då jag inte sprack nåt).

  10. OMG ska det komma ännu mer 😉
    Förstår mig inte på de kvinnor som ska glorifiera det där med barnafödande som om det är det mest naturliga i hela världen.
    “Så har det altid varit” ” Det är naturens gång”
    Tss säger jag, skulle aldrig i livet utsätta mig för det där. Aldrig.

    Kram Mrs G

    1. Men eller hur, det mest naturliga är inte att åka bil och prata i telefon, om nu allt ska vara så naturligt.
      Vi borde gå och tala direkt, liksom.
      Om vi nu lever på 2000-talet så borde vi använda tekniken inom alla områden, även inom sjukvården 🙂

  11. Ja, jäklar vilken vilken verbal repertoar du gav tanterna – helt välförtjänt 😉

    Jag hade en prao som skulle lägga epidural. Jag måste tydligen ha sagt ja till det, i min totala panik-det-gör-så-ont-att-jag-kommer-att-dö-smärta. Efter tre försök att få in nålen och jag sitter blickstilla, gud vet huuur länge, med öppningsvärkar från helvetet så tog “Ola” äntligen över och sååååå kom lugnet…. (Ola är väl numera var mans namn på narkosläkare?)

    Well ingen prao kommer nära mig i morgon när jag ska snittas. Ja, de kanske får stå och titta på behörigt avstånd men ingen sömnad på mig tack!

    Jag födde båda mina barn liggandes på sidan – helt fantastiskt bekvämt – om man nu kan ha det bekvämt under en förlossning, mohahaha 😀

    Ha det bra,
    Mia

  12. Jesus. Liksom. Här sitter man och behöver en brejk från jobbet och går in och läser hos dig.
    Hahaha. Jag bara skrattar och tänker att kan du så kan nog jag också någon gång…:-D

    Du lyckas också skriva realistiskt men utan att det blir för äckligt om du förstår vad jag menar. Jag vill liksom inte läsa sånt som får mig att aldrig vilja föda barn..

    Wow. Tre veckor. Känns lite som igår…

    Kram till dig och silkesapan!
    L

  13. Det er så herlig å lese din fødselshistorie. Jeg ler og skratter. 🙂 Ingen fødsler er like, (jeg hadde to helt fullstendig forskjellige selv), men man kjenner seg igjen likevel. Spesielt det der med at det er så enorme krefter som styrer kroppen. Det er helt utrolig. Som om alle muskler skrur ungen ut. Man kan ikke fatte før man har født selv hvor voldsomt det kjennes. Helt vilt og fantastisk på samme tid. 🙂 For min del synes jeg det hørtes ut som det var helt på sin plass å hyle “håll käften”. 🙂 Hurra for deg, Emma! 🙂

  14. Helt underbart och ja, man känner igen sig i din historia! Jag vrålade åt dem att “Stäng av musiken för helvete!” och var inte så trevlig heller. Under hela tiden på förlossningen hade jag hört ett jäkla brölande och undrat vem som låter så. Det kom jag på när jag låg med syrgasmasken tätt tryckt mot fejjan och sa BRÖÖÖÖÖÖL. Men visst är det värt det? Man gör det ju igen, konstigt nog… Han är så fin, er Leo!

    Kram

  15. Imponerande, jag kan inte ens föreställa mig hur det är att föda barn på traditionellt sätt för jag blev snuvad på den upplevelsen. Men jag kan se för mig själv hur jag mumlande ber barnmorskan hålla käft och dödar henne med min svart blick, jag är en av de som försvinner in i dimman av smärta men avskyr folk som säger till mig vad jag skall göra och när jag skall göra det, tvi!

  16. Så bra du beskriver det! Det där himlandet med ögonen var det nog tur för henne att du inte såg ja.. då hade det nog tagit fyr i helvete!
    Jag har en liten hang-up på att min barnmorska för 6 år sedan vände sig till min man och viskade: Hon är lite spänd, borde försöka slappna av lite mer… Lite spänd!? Ja tro fan det när man inte fött barn förr och är livrädd. Hon var inte inom räckhåll eller jag hade ingen ork att göra något med henne.. 🙂

    Ha en mysig dag och gör bara sånt du måste, gå med hundar, mys med Leo och ät lite själv. Resten kan vänta! Kram

  17. OMG! Jag finner knappt ord! Först och främst måste jag säga att det där inledande stycket om flumflum-grejerna – jag kunde inte sagt det bättre själv! Jag vet att jag har massor av fördomar, men hey alla på Möllan går ju också runt med jätteslitna Converse, en Kånken från Fjällräven, palestinasjal och dreadlocks (eller?!) 😉

    Vad gäller det övriga så tycker jag att du agerade helt rätt. Var och en måste väl få göra på sitt sätt och jag känner inte heller att jag kan hålla med om “att det är såååååå naturligt” – ligga där med häcken i luften och försöka trycka ut en badboll liksom! Och, hade jag sett att barnmorskan himlade med ögonen åt mig så hade jag banne mig gett henne en örfil! Fy så oproffsigt!

  18. Åh, jag tror att jag ska sluta läsa dina förlossningsberättelser ( 😉 ) för jag blir bara så sur för att min epidural och bäckenbottenbedövning inte tog. Det gjorde såååå jääääääääävla ont. Jag trodde jag skulle dö av smärtan, men kände inga såna super krafter som du skriver om. Fast min lill-kille låg rätt högt upp så de fick dra ut honom med sugklocka till slut. Åh, sugklocka, denna underbara sak. (Jag hade inte orkat krysta mer själv).

    MEN, jag hade iallafall super gulliga barnmorskor, läkarstudenter och vad tusan nu alla var som var med. 🙂

  19. Omylord hahha, du berättar så jag skrattar här bakom skärmen 😉
    Föder kvinnor barn i det tysta? Näe, de tror ja inte ett dugg på hahha.

    Kramar på dig!

  20. Ja på film så skriks det ju som bara den i utdrivningsskedet. Jag sa inte ett knyst. Jag fick en chans på mig att få ut lillan (innan det hade blivit sugklocka) så blåste upp hela huvudet till en ballong och krystade ut henne på 11 min. Men inte ett ord kom (enligt min man) Däremot brølade jag under hela värkarbetet.Konstant. Som en ko. Timme efter timme. och blev väldigt förvånad när det inte kom ett ord ur min mun där på slutet. Hade kanske inte mer skrik kvar i kroppen.
    Så, posta nu del 8! Jag frossar i förlossningsberättelser nämligen fastän jag inte ska föda nr 2 förrän i februrai.

    //Ami

  21. Haha..underbart. Som att återuppleva sin egen förlossning ål-over-ögejn:)
    Fast utan ryggbedövningen. Jag var 22 och övertygad om att den skulle göra mig lam…och jag ångrar bittert att jag inte tog den. Skulle ALDRIG föda utan igen!!! Ger inte heller heder och ära åt dem som gör det (fast var och en gör såklart som de vill!).

    Men allt annat är nästan skrämmande likt!.
    I ett pinsamt ögonblick (förutom de 3-4 ögonblicken de fick torka skit…för skiter gör man!), ond-demon-skrek jag åt en stackars BM att “hon fick ta sina långa vassa hor-naglar å dra åt helvete!!”, för att köra upp dem i mitt heliga fick hon då så f-n inte..!!!
    Fast Tommy betygade att hon inte hade långa naglar. Snarare motsatsen…ja,ja…jag vet inte jag…

    För att inte tala om hon som med armbågen tryckandes i min mage vid navelnivå, med hela sin tyngd för att liksom hjälpa till på traven…Att inte hon blev en käke snedare är ett under!

    Och min son föddes inte med ett “guuud vad sköööönt”, men väl ett “ååååååååååå fy f-n…..MIN BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄBIS!!”:D

    Kan säga att Tommy nästan inte slutat rodna än, 17 år senare;)

    Visst förstår man varför de gör som de gör, men jag kan säga att jag föredrar de nyutexaminerade BM mot de som har 100 års erfarenhet (och därmed tror sig veta bäst!), om vi säger så. Det är min erfarenhet efter två barn i alla fall:)

    Kram Susanne

  22. Flashbacks!!! Big Time!!!
    ~Med undantaget att jag var en av de där knäpp tysta! Japp, från början till slut..Och DET fattar jag då inte… Men å andra sidan, så när jag höll mannens hand i ett perfekt grepp så visade sig att jag gned på hans stackars hand så mycket att jag skavde av en bra bit hud……Så från HONOM hörde jag lite lite ~aj~aj~min ~hud ~åker ~av…..Jo jo, vi var som sagt två om att göra våra barn….. så….:)

  23. *asg* Känner igen det! Jag vrålade som jag aldrig har vrålat förr, när jag födde mina tre. Var blodsprängd i ögonen efteråt. De sa till mig att vara tyst och ta i, men jag tyckte inte de fattade något. Så jag fortsatte att gapa och ta i. Kram Kicki

  24. OCH jag var en av de lättlurade som med barn nummer två hade en så kallat “naturlig förlossning”..Inga hjälpmedel, ingen smärtlindring..Och jag tog ut henne själv…Vad sjutton tänkte jag med.. Nu i efterhand kan jag bara skylla på att DEN barnmorskan..HON har den ljuvaste övertalningsförmågan i världen:) OCH helt knäpptyst var jag…???? Vad hände liksom:)

  25. Ha ha man är olika jag sa till min man när jag födde dottern att håller inte hon i förlossningsrummet bredvid käften snart så vet jag inte vad jag gör. Jag födde barn tyst,trodde jag aldrig om mig själv gapar och skriker mycket i vanliga fall 😉

  26. Usch dem där barnmorskorna, det finns ena riktiga knäppisar som förtjänar att höra både det ena och det andra ;O)
    Jag fick inte skrika för min… wtf!!! Det gjorde jag ändå och de sa till mig varje gång. Enl min sambo så ska jag ha sagt rätt fula saker till den barnmorskan. Den bästa banmorskan var faktiskt hon som var praktikant. Gu så ljuvlig hon var! Jag valde att fokusera enbart på henne. Hon var så igenkännande och det känndes som att vi gjorde det tillsammans. Hon var bäst <3

  27. Aahn jag hade också en “prao” som satt mina stygn och en annan barnmorska kom och “gjorde om” en del av dem. Kunde hon liksom inte stå bredvid och titta på medan hon sydde och instruera redan då och inte komma efteråt, ja vi syr om där…där OCH där… Blev ett litet antiklimax efter förlossningen. Skall bli intressant att höra vad praon ställde till med för dig!

  28. Du skriver så vansinnigt bra! Du förmedlar en sån känsla så det känns som att jag står inne i förlossningsrummet, tack för en underhållande blogg! Ha en fin dag! / Helena

  29. Underbart!!! Jag älskar förlossningsberättelser, det är nånting som kommer med att ha fött barn själv tror jag.
    Skriker gör man för övrigt för att hämta kraft, tränar man kampsport får man träna på att skrika för att få mer kraft i slagen. Klart det är svårt att vara tyst om man ska krysta samtidigt.

    Fin blogg du har, jag har nyligen hittat hit.

  30. Hahahahaha aj jag dööör. Inte för att din förlossningsupplevelse är komisk men du är ju begåvad med en fantastisk förmåga att skriva roligt.

    Jag är en av de tysta kvinnorna som blev skrämd av en inte fullt så tyst kvinna. *s*

    Kram

  31. Å herregud. Bästa förlossningsberättelsen jag läst. Man hatar ju barnmorskan litegrann, faktiskt. Vadå “lyssna på din kropp, men du måste lyssna på precis det här viset, för det är vad jag tycker att din kropp säger”. Stick och brinn, då.

    Gillar att Nelly gjorde onda ögat i alla fall.

  32. Åhhh, du beskriver känslan när barnet kommit ut, på ett exakt sätt som jag själv upplevde det. Bara PUHHHHHHH… jag kunde inte gråta eller känna den där överväldiga lyckan över barnet utan bara känslan av LYCKA att smärtan var över. Det första jag kommer ihåg är att min sambo står med huvudet mellan sina ben och är på väg att svimma, hahahaha!

    Kram på dig!

  33. Känns som om jag är med när jag läser din text. Och återupplever allt igen…. för fjärde gången. Phu!
    Ja du, det är ju lite tur att man kan skratta åt det såhär i efterhand. Efter mitt första barn var jag HELT säker på att jag ALDRIG skulle göra om det. Men… det blev två gånger till. Och varje gång undrar jag “hur tänkte jag nu” liksom?
    Jannike

  34. du har verkligen rätt i att man inte kan föreställa sig en förlossning innan man själv gått igenom det! jag födde mitt tredje barn för 2 ½ vecka sen, alla på “bara” lustgas (mer el mindre ofrivilligt) och jag har verkligen försökt känna efter hur det känns eftersom alla säger att man glömmer…jag vill INTE glömma hur det känns, men faktum är att det inte känts lika varje gång! dock håller jag fast vid att beskriva det hela som “att skita ut en soffa”…sist fick jag också erfara, precis som du, att inte ha nåt att spjärna emot eller hålla i! man behöver ju bannemej varenda liten muskel i kroppen för att få ut klumpen och värkarna var så intensiva att jag inte kunde säga att jag behövde hjälp! total maktlöshet! krampaktigt höll jag i madrassen bakom huvet (hade jävligt ont i axeln efter det)…att dom inte såg det!? nu har jag, mentalt iaf, pensionerat min livmoder men OM jag skulle råka bli gravid igen så kopierar jag ditt förlossningsbrev och adderar en del…varje gång är en ny erfarenhet

  35. Men alltså jag dör av skratt åt din berättelse.
    Jag sitter och skrattar högt om mina kollegor undrar vad det är för fel på mig, hahaha.
    All heder åt dina “Hååååååååll käääääääften”!
    Vaf_n, man gör ju inget annat än att lyssna på sin kropp och prestera bäst f_n man kan!!

    Grattis på 3veckors dagen som mamma!

    Kram

  36. Du skulle bli en utmärkt författare!! Du skriver så levande och målande och jag ömson skrattar och ömsom bara ler. Och längtar längtar längtar efter att få uppleva det där trots att det inte låter det minsta bekvämt! Har du läst Diana Gabaldon? Skulle du skriva en bok skulle känslan vara väldigt lik hennes serie Främlingen. 🙂 Och det är min favoritbok.

  37. Ha ha ha så underbart berättat! Jag har både varit kvinnan som står där och säger “håll inne luften, fall ner med rumpan och pressa på nu då”. Och kvinnan som själv säger “NEEEEJJJJJJJ det GÅR IIIIIIIINNNNNNTTTEEEEEEEEEEEEEE SLUUUUUUUTAAAAAAA, LÅT MIG BARA DÖÖÖÖÖÖÖÖÖ”. Två olika roller och jag var lika övertygad att det inte skulle gå när jag födde barn som man är säker på att man inte kan gå igenom väggar. Och jag var otroligt arg på idioten till barnmorska som inte fattade att det här inte skulle gå. Och precis när jag som bäst försökte formulera hur idiotisk hon var som trodde att bebisen skulle komma ut så avbröts jag av att den gjorde det.

    Ibland är det skönt att ha fel!

  38. Nä’ru himlastormarna kommer inte första sekunderna -där ger jag dig alldeles rätt. Första minutrarna var mer lite klapp i rumpan så att de skulle lugna sig så jag fick hämta andan. Finns säkert de som helt fokuserar på bebisen första sekund men det har inte jag fixat och jag är nog knappast en sämre mamma för det 🙂

  39. Tack för ett mkt gott skratt! Ligger själv på BB i Gbg med min två dygn gamla kille. Har läst dina delar i väntan på att min egen förlossning ska starta. Sista (lr delen där Leo föds) fick jag ju nu läsa efter att själv ha upplevt detta. Så kul detta o jag upplevde själv det där med att skrika. Trodde inte jag skulle skrika, men gud så jag vrålade. Håller med dig angående om det är värt det, oh ja!! Tack för en underhållande blogg! 🙂

  40. haha, himla tur att mina kollegor lämnade kontorsrummet innan jag läste detta, här sitter jag och tokskrattar högt. inte så där tyst fniss inte, utan HAHA rakt in i skärmen.

    tack för att du så ärligt delar med dig.

    1. Nelly är min bästa vän. Om du söker på “Nelly” här på bloggen hittar du en del inlägg om henne.

  41. tycker att jag läst snart varenda blad om dig bakåt i tiden eftersom du är relativt nyupptäckt av mig..men ibland så ser man inte det man söker fast det är precis rakt framför en…men med min egen simultankapasitetshjälp kunde jag nästan räkna ut att det var nåt sånt och inte nån hemsk en iallafall..blink..blink

    1. Ha ha, hon var bland annat min hederstärna när jag gifte mig, och hon fixade min möhippa. Och häromdagen såg man henne när hon var hemma och hälsade på Leo.

  42. Du är ju helt fantastisk! 🙂 Du har gjort ett fantastiskt arbete i att föda barn!
    Det ÄR ingen dans på rosor, och det smärtar enormt (födde utan bedövning en av gångerna för dom hann inte sätta nån) och spänner som fasen i vissa regioner, men jäklar vad man känner sig stolt när allt är klart.
    Man gör definitivt allt så gott man kan och att man ryter i åt personalen hör till (det får dom tåla) för att man orkar bara inte med en massa tjat när man har fullt upp med annat!

    Du har verkligen varit kanonduktig! 🙂

  43. Underbart!!

    Kan inte heller för allt i världen förstå hur man kan föda barn helt tyst!! Låg också och vrålade men mest helt oförståliga saker ( av min omgivning för jag förstod ju precis vad jag försökte vråla ut själv)

    Bara att invänta nästa del då :0)

  44. gudars skymning.
    ja-a inga barn blir
    ju direkt gjorda när
    jag sitter här, klistrad
    vid skärmen och
    oooh’ar & aaah’ar
    över Ditt barnafödande
    och världens jäklaste
    för sötaste silkesapa.

    hejja Dig har liksom fått
    en lite ny innebörd kan
    man säga. den är tyngre nu,
    ~ & silkeslen. samtidigt.

  45. Emma, bra jobbat! Och bra att du hade vett nog att ta med dig karlsloken och din bästa vän (Skulle inte klarat mig själv utan man + bästa vän) Världens häftigaste känsla att föda barn fast man glömmer fort hur ont det gör speciellt när man blir sugen på ett till litet knyte =)

  46. Hej Emma! Det där med att vara tyst och krysta fram ett barn har aldrig funkat för mig heller, det liksom bara kommer fram ett brölande ljud man inte riktigt kan styra över och jag trodde aldrig heller i min vildaste fantasi att jag skulle skrika så….Din förlossningshistoria har verkligen varit en upplevelse att få ta del av , och du är super på att berätta…./kramiz

  47. Du är helt underbar när du skriver. Idag var jag tvungen att läsa upp vad du skrivit för mannen och även han fick sig ett gott skratt.

    Inte för att vi vill skratta åt dina vedermödor, men på det sätt du skriver så känner jag definitivt igen mig och det är underbart att få ta del av dina texter.

    Jag vill dessutom passa på att gratta till din lillkille som är en riktig sötnos.

  48. Emma du e för bra!! Jag har legat dubbel i soffan av skratt och min man
    Undrar vad jag håller på med!! Så var ju tvungen att berätta lite om det här mööhöö, och sa att det var ju så jag med lät när dottern skulle se dagens ljus, men han menade att jag mer frustade som en tjur… Ha ha… Alla låter nog olika, men håller definitivt med dig, föda barn tyst, det kan inte jag heller!!! Längtar efter att läsa vidare i din blogg den e toppen!!!!

  49. min mamma(som inte finns kvar hos mig) sa till mig när jag skulle få mitt första barn att: “du kommer att vara som jag, föda utan bedövning och vara tyst och bara andas”, så jag trodde att jag var som hon, men när det satte igång, skrek jag efter både lustgas och epidural, jag skrek “håll käften” och “kärring”, trots att jag som du är både väluppfostrad och rätt rar, och jag brölade som en brunstig älgtjur när krystandet var ett faktum, det gjorde inte så ont, men jag kunde inte låta bli, det bara kom ur mig… Med nummer två var det liiite annars, jag var snäll, andades, andades lustgas, ingen annan bedövning men jag brölade, och det mer än nånsin! Nu nummer tre så blev det jag snuvad på det roliga och kördes på op. för ett akut snitt, men jag tror fan jag brölade lite där me 😉

    kramis du härliga människa!

  50. Du är galet roligt!! vilken berättelse…
    Ett jättestort GRATTIS i efterskott!! Du verkade ha en bra dag med presenter och tårta!

  51. Vaddå, är jag den enda som höll på att dö av smärta vid utdrivningsskedet?! Jag hade, om jag kunnat, snittat upp mig själv just då för det gjorde så förbannat ont!
    Och ja, jag hade EDA-bedövning.

    Jag älskar btw sättet du skriver på 🙂

  52. Ja det blir lite terapi att skriva ner allting så här.
    Men jag har väldigt roligt när jag läser det. Vad tyckte Nelly om att vara med? Har hon fött barn själv?
    Kramis!

  53. …..och om det får dig att må bättre om din “håll käften” (som var helt på sin plats) kan jag meddela att jag körde kickboxning på min barnmorska.
    Hon var där och bände på mina ben och sa åt mig att SÄÄÄRA MEEER PÅ BEENEN – va fan?? Jag SÄÄÄÄRADE ju!!! …. tyckte jag iaf…och sparkade henne. Sen sa kära mannen åt mig lugnt att – älskling, du måste sära mer, bäbisen sitter fast.
    Jag bad om ursäkt efteråt.

    Kram på dig!

  54. Man ska aldrig låta praktikanterna röra en, tänker jag! Fast då blir det ju å andra sidan lite svårt för dom att lära sig…

  55. Jag ska föda mitt första barn den 20 januari 2013 (mja, runt då iaf) och jag har nu kommit till den punkt där jag börjar bli rädd för själva förlossningen. Jag vill veta allt som går att veta, även om jag vet att just min förlossning inte kommer vara någon annan lik. Därför googlade jag på “ATT FÖDA BARN” och vips kom din blogg upp. My god vad lycklig jag är att jag hittade den. Som sagt, ingen förlossning är en annan lik men vad underbart det var att få läsa om din. Och den var fantastiskt underhållande. Min rädsla inför förlossningen kanske inte avtog avsevärt (iaf inte när jag läste delen om stygnen, hehe) men tack! Tack för en ärlig berättelse. Och jag tror att jag också kommer att låta som en jetmotor när jag föder. Jag är inte så bra på att vara tyst.

    Ha det fint! Kram

Comments are closed.