Allt som räddar livet på en är inte bara dråpliga händelser; utan de där varma, vackra också – de som sitter kvar i huden som en solbränna och håller en varm.
Som dagarna innan vårt bröllop. De satte sig från varsitt håll och åkte upp till västkusten för att vara med oss; Nelly, Svåra Lena och Micke, och vi hämtade dom med bilen och alla luktade rök och Svåra Lena svor som en borstbindare för hon hade gått lite vilse på en bussparkering och tyckte att det var ”ett jävla påhitt” alltihop. Dessutom behövde hon en man hade hon bestämt; en skäggig tyst typ med gallonbyxor och valkar i händerna, någon som var en bra bit över medelålders och åt mycket kött. Micke var darrig på händerna och torr om läpparna – det var första gången han träffade Scout Valiant och han blev lite nervös och pratade om krokodiler och viftade mer än vanligt med armarna och jag kunde se i ögonvrån hur min man gjorde sitt bästa för att inte se förbryllad ut. Nelly? Nelly var som Nelly alltid är; ett högljutt skratt fullt med lockar och hennes doft satt kvar i kinderna på mig långt efter vi hade kramats och fick bröllopsnerverna i min mage att lägga sig till ro för första gången på vad som kändes som en evighet.
Vi skulle fiska bestämde vi oss för lite hux flux, havsfiska, och efter några samtal fick jag tag på en fiskegubbe med dialekt så tjock att jag knappt förstod vad han sa och efter hundra ”ursäkta-vad-sa-du-nu?” hade vi kommit överens om att vi skulle chartra hans båt dagen efter och bli uttagna på havet och få fiska precis hur mycket makrill vi nu ville. Jag hörde att han tyckte att vi var badjävlar, det fanns en ton av pedagogik i hans röst som fiskegubbar bara har när de pratar med rikssvenska blivande brudar – och ändå hade han inte en aning om vad som väntade. (Svåra Lena hade däremot ljusnat lite vid utsikten av att det kanske fanns en man i gallonbyxor att luta sig mot inom en snar framtid).
Den där dagen på båten glömmer jag aldrig. Micke blev gravt sjösjuk och satt större delen av tiden på däck med huvudet mellan benen och stönade plågat, medan vi garvade rått och kallade honom landkrabba. Nelly satte väl nånstans sanning i det där påståendet om att man inte får någon fisk om man pratar, och Svåra Lena var frilufts-svår och stod i halvskugga och rökte med ena handen om ett fiskespö och med sneda blickar på den medelålders fiskegubbens valkiga händer och medan vågorna slog in över relingen och fick Micke att säga ”mhöööö” frågade Svåra Lena ut fiskegubben om huruvida han ägde ett par gallonbyxor och om han nu inte gjorde det; om han då kanske möjligtvis hade nån halvstum polare som kunde tänkas äga både fiskebåt och innan nämnda byxor och som skulle må bra av en viril tjugonåntingåring i sitt liv.
Och så gick några timmar. Inget världsomvälvande, inget ovanligt, inget himlastormande – bara jag och en fiskegubbe och min skäggiga segeldoftande man och tre personer som får mig att skratta så jag sväljer saltskum där jag står lutad mot en reling och ser dom försöka plocka krabbor med pekfingrarna ur en sjögräshal tina.
Men ändå. Ovärderligt.
Minnen för livet…
Så vackert <3
Mmmm, världens bästa Bästkust!! 🙂 Saknar både Varberg och Göteborg nu!!
Jag har nog sagt det förut men du har verkligen en fantastisk gåva att kunna skriva och beröra. Gapskratt och tårar. Det känns i hjärtat när du skriver! För övrigt så hade jag gärna haft någon sorts kategorier till dessa delar. Har pratat varmt om din förlossningsberättelse med vänner men de är lite svåra att hitta när man bara tittar tillbaka i arkivet. Det kanske skulle kunna gå att samla dessa följetonger på något vis?
Fin kväll!
Jag plankar ALLT Maria har sagt från början till slut. Då även det där med arkivering. På nåt sätt 😉
Fixat!
men hur gick det för svåra lena då? Fick hon sin gallon byxe man?
Herregud vilka minnen du har:)))
hahha, älskar de här minnena 😉
Så roligt ni verkar ha haft det 🙂
Kramar på dej
Dina storys, alltså.
Dina storys.
I just love them.
Vilket härligt gäng du verkar ha runt dig! Ovärderliga minnen. 🙂
Tänk vad härligt det är med minnen ändå…
Hej! Har följt din blogg länge men aldrig kommenterat – idag tog jag mig mod till det! Du imponerar!! Fortsätt vara du!
Hälsar Helena
Mera mera!
Hej Emma! 😀
Heja Emma! såklart
När kommer boken/böckerna – jag menar allvar?
Kram
Elisabeth
Jag menar ju inte frågetecken, jag menar ju utropstecken så klart !!!!!
Lovely:)
Kram Susanne
Wow fyra inlägg på en dag- du är otrolig;) Vilka minnen… Kram Johanna
Underbara iakttagelser och vilken berättarförmåga du har!! Man bara hisnar och njuter av att få följa med.. 🙂 <3
Du har säkert hittat den här affären, men tänkte ändå tipsa om http://www.ulvsbygarden.net med tanke på din nya passion för Ewa i Walla.
Underbara minnen Emma, du är en sann livsnjutare and i lööve it kram/D
du som verkar ha lite koll på de där med nätshopping. Kan man returnera om de inte skulle passa om man köpt de från ebay? Eller nån annan som vet?
-Sofie
Det beror på köparen. En del företag tillåter det, men annars är det nog som Blocket – köpt är köpt liksom.
hittade den gudomliga vita kjolen på ebay men den är i one size…undra om de verkligen är one sixe fits all.
Visst har du köpt den vita kjolen som ja tror heter Tine? Hur är den i storlek o längd?
O tack för svaret!
-Sofie
Jag har en Tine, men det är den blåaktiga jag visade allra först. Den vita med rosorna är en annan. Och ja one size fits all mer eller mindre, det är ju resår i midjan.
Jag har 80 cm i midja nu och den är ganska stor. Längden varierar du beroende på hur högt du bär kjolen.
Tack för alla sbar Emma!
Lika kul o läsa varje dag, och jag har liksom många andra här inne, köpt min första walla tack vare dig! Linolin borde verkligen ge dig en i tack! 🙂
Åh, blev det en ebay-Tine?
Underbar läsning Emma! Du berikar!
Kram Jes
Du skriver vackrast i världen typ 🙂
kram!
Alltså…jag har alltid ”västkust-smäschtkust-vadåliksom”… (Jag är uppvuxen mer mot den östra kusten så blir inte för upprörd nu! 😉 ) Men fasiken vad majoriteten av alla sköna människor jag ”stöter på” (jobb/bloggvärlden/nya bakantskaper) nu för tiden verkar befinna sig just söderut..mot västkusten och i typ..småland. Vad fasiken är det som pågår! 😉 Dina vacka ord fick mig verkligen att sakna alla mina bästaste vänner, som tyvärr inte håller sig på samma sida av landet som mig.
Som du kan skrive, Emma. Det er umulig å ikke bli berørt av, og leve seg inn i, dine historier. Jeg husker at du har skrevet at du har gitt ut en bok for en stund side. Du burde gjøre det igjen. Vi er mange som hadde kjøpt den tvert! 🙂
Jag vill typ gråta litegrann. För att det är så fint alltihop. Och det ÄR inte en dramarulle nedladdad eller hyrd på ICA, det är en riktigt händelse, i ett riktigt liv. Och det blir liksom sååå mycket varmare och härligare då. Vänskap och kärlek och allt sånt där fint som gör alla lite mosiga och gråtmilda. Vem vill inte sitta och spy på den båten liksom?
Underbart! Dina ord får mig att känna dofterna! Rök, saltvatten och fiskebåt. Det känns som att jag känner dina vänner! Tack för att du delar med dig av bitar ur ditt liv!