Att minnas saker som räddat livet på en, del 5.

Som på millenieskiftet.
Vi hade hyrt en båt och seglade i Västindien; det var den Lindquistska halvan av familjen med mig och min pappa och min bror – de jag inte växt upp med varje dag och därför inte kan lika utan och innan som med min mamma och syster. Iallafall inte min bror. Och det var egentligen första gången jag lärde känna honom – eller kanske första gången vi började lära oss förstå varann. Det är inte alltid lätt att veta skillnaden.
Men just därför är den resan nåt som räddat livet på mig.

Det var magiska veckor. Luften doftade alltid kryddor och var sammetssvart på nätterna – alla minnen är ett virrvarr av ljud från vågor och känslan av salt i håret och den där gåshuden när det är mareld och båten plöjer en brinnande gata i havet; vi spelade Vangelis för det var det enda som passade och huden hettade från solen och min bror skrattade lättare än jag hört honom på länge.

Vi la till i hamnar jag inte minns namnet på; stökiga ojedoftande hamnar på öar där människorna log med hela ansiktet och satt lojt i skuggan – jag rökte för många helvita cigaretter och var alldeles för smal, men jag var fjärilslätt i bröstet och skrattade när ortsbefolkningen kallade mig babyface; jag gick på matmarknader och höll i frukter jag aldrig sett och lärde känna människor jag idag bara minns som gester och svarta lockar och det där leende vita.

Och så den där kvällen när vi gick ut, min bror och jag, och hamnade på ett lokalt ställe och var de enda turisterna på mils avstånd. Jag minns hans blåa skjorta bredvid mig i kön men framförallt känslan; stoltheten, den där bedövande storebrorsstoltheten som jag aldrig tycks växa ifrån och lyckan som sträckte ut grenar i bröstkorgen över det faktum att han var ute. Med mig. Lillasyster.

Och hur vi dansade. Detta hav av människor som alla skickade runt oss, denna öppna himmel ovanför oss och så musiken – reaggaeton och oljefat och hjärtslag. Jag blev hittad av en lång man med dreads som höll sin hand på min ländrygg och pekade ut stjärnbilder med en ölflaska i handen, jag minns att han doftade papaya och hade det varmaste skratt jag hört, men hela tiden fanns min bror där i ögonvrån; hans skjorta, hans Eddie Murphy-garvande, hur han blinkade åt mig med lockarna envisa i pannan och med skenet från hängande ljuslyktor i ryggen. Jag var trygg på alla sätt det bara gick och lättare i kroppen än någonsin.

Och så gick en natt som räddade livet på mig – från ett ställe till ett annat, från ett plåtskjul med pulserande reggaeton till en öppen gata full av dansande människor. Och som en kärna i detta min bror som jag älskar avgrundsdjupt, innerligt men aldrig kunnat berätta hur mycket som ett virrvarr av blå skjorta och Corona-öl; han som satt tillbakalutad på en vit plaststol i en sammetssvart natt och blinkade åt mig som för att säga det är okej och som sen – på sitt typiska vis- höll på att åka på stryk av en tungviktare genom att fråga where did you loose the heavy weight? vilket tvingade oss att fnittrande fly genom människohavet, andfådda av skratt.

Ja.

Det behövs bara en sån natt i livet för att sätta ihop en bror och en syster. Bara en.

42 thoughts on “Att minnas saker som räddat livet på en, del 5.

  1. Åhhh… Vilka fantastiska minnen du har. Du beskriver dem så levande, så det nästan känns som att man varit med där på ett hörn. 🙂

    Tack för att du tittar in hos mig ibland. Och du, din nya header är verkligen annorlunda och häftig!

  2. Tipselipset
    Klicka på Dashboard, sen på Appearance, sen Background
    å där det står “attachment” där väljer du Fixed istället för Scrolled
    då får du en stilla bakgrund å läsarna får inte ont i ögonen 🙂

  3. Emma, helt honestly! Du borde skriva en bok! Du har ju en helt fantastik berättarteknik och beskriver saker så man både ser, känner och luktar! Känns som om jag precis också var i Västindien! (oh, I wish!)

    1. EXAKT vad jag tänkte.
      OJ vilken bok det skulle bli.
      Du skriver om känslor och intryck som en gudinna.

      JAG skulle läsa och njuta.
      Kram på dig.

  4. Det bästa med kärleken till en bror inte måste uttalas, den kan finnas ändå, kravlös…
    Älskar ditt sätt att berätta!
    Hoppas på att du ska få för dig att du ska skriva en bok en dag. Eftersom allt du får för dig att du ska göra blir så makalöst bra. 🙂

  5. Oj, nu fick du att längta efter min lillebror. Som jag träffar alldeles för sällan. Min älskade bror, en länk till det förflutna, en av dom få som jag kan prata om allt med….

    Måste ringa honom och fråga om vi kan träffas bums, helst åka på en roadtrip ihop, bara han och jag, för att ta igen lite tid och minnen, prata om livet och allt där emellan.

  6. Fint, så fint. Hade hoppats du kom på fika idag? 🙂
    Men bröder alltså… Tänker på en natt av kräftfiske när jag och bror låg på bryggan och tittade på stjärnor och pratade lågmält. En ljum augustinatt.

    Kram!

  7. Åååhh, va fint, kan verkligen se det framför mig!!! Fick lite fjärilar i magen och bultande hjärta av din beskrivning från en stund av livet. Kram!

  8. Emma: du kan verkligen skriva på ett sätt som berör och fångar in. Jag sitter med tårar i ögonen och känner en oerhörd saknad över min egen bror när jag läser din fina text, kan precis känna känslan av stolthet blandad med kärlek som du beskriver som är så stor att den hoppar ut ur hjärtat och bröstet, den som jag alltid haft för min fina vackra mormor och numera för mina fina döttrar.
    KRAM vackra du ska bli så kul att träffa dig IRL

  9. Åååh Emma, du skriver så svindlande vackert.. Dina berättelser berör djupt i hjärtat och jag blir både andlös och tårögd. Snälla lova att signera mitt exemplar av din första bok! 😉
    <3

  10. Verkligen en målande vacker berättelse, härligt 🙂 Och visst är det alldeles underbart att ha en storebror att dela så mycket kärlek med!

  11. Hej!
    Har nyligen kommit in på din blogg och är full av beundran över allt!
    Läser många böcker, men nu känns det som om din blogg är världens bästa bok och jag får nya kapitel varje dag.
    Jag smickrar aldrig men tycker att det är viktigt att berätta när något är bra, och det är du!

  12. Emma, nu fick du mina käkar att krampa och ögonen att vattenfyllas igen!
    Du är underbar!

    Jag har alltid önskat att jag hade en storebror, enda sen jag va liten. Men mamma sa alltid att det var lite svårt men att jag kanske kunde tänka mig en lillebror istället? Men hur skulle han kunna försvara mig? Och hur skulle jag då kunna bli tonårsförälskad i hans stora coola tuffa killkompisar?
    Nej, en storebror, det hade varit nått det 😉

  13. älskar Dina livräddarhistorier.
    ä l s k a r .

    då läser jag Ditt språk som blindskrift;
    med känseln. [+ en märklig känsla
    av igenkänning. i Dig, Din upplevelse
    av saker, Ditt språk. som hemma men
    ändå bara som Du.]

  14. Så vackert! Tårar…
    Du är helt fantastisk på att berätta och jag såg allt du skrev som bilder framför mig och kunde lukta det du luktade och höra reggaeton och trummorna…
    – SKRIV EN BOK – jag skulle köpa den direkt.
    KRAM

  15. Så otroligt fint! Älskar dessa berättelser. Det är verkligen så att vissa tillfällen räddar livet! Försöker föresten komma på mitt bästa recept, självklart vill jag vara med och bidra till den dära kokboken! Grym idé! Kram

  16. Älskar ditt språk. Älskar ditt sätt att berätta. Underbara du, TACK för att du delar med dig. Jag blir glad ända in i själen när jag läser detta. Underbart med personer som lever livet fullt ut och har förmågan att återge händelser på detta underbara sätt. Du sprider glädje!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *