Att ha ännu en livräddare.

Vi skulle till ett lokalt ställe, bara genuint lovade vår concierge jag tar med min fru och sen ringde han och bokade – pratade fort fort fort i telefonen och sa klart! när han lagt på. Och några timmar senare hade vi åkt gnisselbil genom Side, förbi gamla pelare och män med hatt, skumparusiga och finklädda och med skratt som luft i huvudet efter restaurangbesöket rann vi ur bilen som vatten på en parkering utanför ett neonblinkande skjul, Malenas hår kittlade mig i näsan och luften doftade jord och värme.

På led gick vi in, som skolflickor med stora ögon, över mattor slängda på golvet som små gångar – ägaren skakade hand och kindpussade och musiken var öronbedövande; trummor och sång från långt ner i magen och den där gitarren jag inte kan namnet på – hela lokalen tittade på oss, det var medelålders män med bara fötter och kvinnor i vita jeans och vi stod där med våra klänningar och nervösa klackar mot mattgolvet och log mot alla hej hej hej, försiktiga vinkningar med fingrarna i höfthöjd. Vi har dukat upp visade ägaren med handen och mycket riktigt; mitt framför dansgolvet var det dukat som ett honnörsbord; det var blomblad som doftade tungt och sammetsrött och fyra tallrikar i prydlig rad visade hur vi skulle sitta, och vi log igen tack tack tack och stapplade in mellan soffa och bord som krabbor, slätade ut klänningarna under oss och satt ner.

Och där satt vi, på rad, jag hade varma knän på varje sida och någons hand i ryggen – var tredje ord försvann i musiken när vi pratade. Musiken bytte klang och de barfota männen tog en kvinna och en servett och dansade och vi visste inte riktigt hur mycket vi skulle titta, det var nästan omöjligt att sitta still till takterna, vi hade händerna i luften och fingrar som knäppte och hjärtat slog fladderslag i bröstet men samtidigt var det så märkligt, det fanns fortfarande en tunn strimma is över situationen. Vi lutade oss in mot mitten, mot varandra, för att försöka höras – sa tänk om detta varit i Sverige och skrattade åt synen av fyra turkar som kommer in på typ Ekebo och får sitta uppradade och titta på när folk i deras föräldrars ålder dansar disco och då gick det bara inte längre – gapskrattande lät vi musiken ta över och med stampande fötter ålade vi oss ut från bordet och in bland alla dessa bara fötter och virvlande servetter och tunga slöjor av rök som kallade på oss med öppna händer.

När dansade man senast? Så här? Med stampande fötter och viftande armar; gamla och unga och mittemellan i en enda röra – alla dessa stora leenden i virrvarret – egentligen det enda jag kommer ihåg; stora leenden och blinkande lampor och axlar som visar hur de ska skakas och hur jag försöker att skaka allt jag har och hur jag inte bryr mig det minsta om hur dum jag ser ut. Och sen alla dessa ögonblicksbilder; som Malenas påfågelklännings lyckliga svepande och hur Petra liksom har det i blodet och i ögonvrån Marika; stående bredbent och pustar ut med klänningen i knähöjd och svettpärlor på axlarna.

Det här. Den turkiska dansen, en servett i min hand, känslan av hur ljudet studsar mot mina tänder när jag får till det där ylandet med tungan bakom en halvsluten hand för munnen utan att låta som en gammal bakelittelefon, och den svaga doften av tre kvinnors schampoo och parfym och sköljmedel i mina handflator.

Något av det härligaste jag gjort.

19 kommentarer till “Att ha ännu en livräddare.

  1. Åååh, säger jag bara! Det är första gången som jag kommenterar här hos dig, och jag måste ju säga att du skriver fantastiskt!!! Med en härlig inlevelse och det känns lite grann som om man faktiskt var där, på plats, mitt bland alla ljuvliga turkar! skrattar

    De inhemska ställena är oftast de allra bästa – det spelar inte någon roll i vilket land man befinner sig i! För vill man känna av landet och dess invånare så är det precis sådär som man ska göra. Och det var säkert en upplevelse för alla andra där inne också att få träffa så vackra, spralliga bloggtjejer!!!

    Kraaaaam från en annan del av Medelhavet!

    Angelica

  2. Emma, du är så otrolig duktig på att beskriva. När jag läste dina ord var det nästan som att jag var med, jag kände värmen, jag hörde musiken och kände pulsen. Vilken förmåga du sitter inne med!

  3. Turkiet är magiskt…o du gör det än mer magiskt i din skildring…tack!! Längtar dit igen…fast jag var där nyss 😉

  4. Gud vad roligt ni har 🙂
    Fortsatt trevligt önskar jag er alla!
    Leo verkar också trivas, roligt 🙂
    Kram
    Elisabeth

  5. Hysteriskt när man hamnar på sådana ställen! Bara den som varit med just där och då kan förstå vad det handlar om, vad det gick ut på och hur kul det var.
    När man försöker återberätta för tredje oart blir det ”Ehh ja ha?”
    Fast så klart, du lyckade ju nyss med det också 🙂

    Ha en ny fin dag i morgon!

    Kram Mrs G

Lämna ett svar till Fotograf Sofie Gustafsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rekommenderade inlägg