Att ha sorg också.

Idag åker vi hem. Hem.
Till flickorna och lutande huset och doftljusens svaga spår av lavendel, föredragsförberedelser, terrasshäng och hundra sorters ost från delikatessen. Mitt i natten kommer vi. Till rosorna som kanske slagit ut och till gräset som behövts klippas i veckor.

Men vi åker också ifrån. 60 mil, 31 mil, 147 mil ifrån.

Det är avstånden till dom, till alla tre, som jag räknar mer än jag räknar längtande efter rosor och lutande hus – det är avresedag och vi står i lobbyn som småflickor och gråter, håller varann varsamt i handlederna som gamla tanter och säger vad larviga vi är! och blinkar tårar och viftar mot kamerorna som om de vore flugor. Inte nu, fräser vi, och kramas igen.

238 mil till allihop. Och det bara från mig.

Det känns som när man varit på sommarläger och hittat sig en fräknig, blondflätad kompis som man lärt sig älska och måste ta farväl av medan mamma väntar i bilen. Den där sorgen i bröstet, den som tar plats när något tas ifrån en som man hållit så nära. Det där ömmande, tomma ni vet – det som man tydligen aldrig växer ifrån och som gör att man kan stå 24 år senare i en lobby i Turkiet och gråta över att skiljas en smula. Inte i text, men i person. Att skiljas från det där man aldrig kan läsa sig till; som ljudet av någons skratt eller doften av någon (den där doften som aldrig kan sprayas på, utan bara finns, den som möter en när man stiger in i någons hem för första gången) eller bilden av någons gester i ögonvrån.

Idag, om några timmar, åker vi hem. Hem.
Och jag har 238 mils sorg bland allt det andra.

34 thoughts on “Att ha sorg också.

  1. Jag vet känslan av att bo alldeles för långt ifrån, men ändå så rätt sett till allt det andra som ingår i ett liv. Man får bara försöka ta sig tid att ses lite oftare!

    Första bilden på lillgrabben.. helt jäkla underbar!!

  2. Ja det är HEMSKT att ta adjö.
    Jag HATAR det!
    Det borde vara förbjudet i lag att behöva ta farväl av de som man står nära.

    Efter att jag flyttade så har jag börjat tycka VÄLDIGT illa om flygplatser och åker aldrig dit när tex mina föräldrar ska åka hem. Jag klarar inte av den där klumpen i halsen som gör att man i alla fall inte kan få något vettigt sagt.

    Ha en bra resa hem i alla fall 🙁

    Hälsningar
    Yohanna

  3. Usch, tår i ögat! Det är baksidan med det vackra, det stora i att ha träffat någon man älskar. Farväl är svidande svåra på alla sätt. Kramen till er alla!

  4. Så fina ord du satt på detta 🙂
    Man blir ju själv lite rörd när man läser fastän man själv inte är involverad (jo, lite i din blogg 🙂
    Säkert en resa som ni aldrig glömmer.
    Trevlig hemresa

  5. Ooh hur jag känner igen den känslan! Saknaden! Men ni har ett gemensamt minne som ingen kan ta ifrån er och ni kommer att träffas igen.. de tankarna kan man leva på ett bra tag 🙂

  6. ÅÅhh jag minns så väl när man skulle säga hejdå till alla kompisar från ridlägrena man var på när man var liten! SORG! Snyft!
    Tack för att ni har delat med er av den härliga veckan. SÅ kul ni verkar haft. Nu längtar jag dit igen! Älskar Turkiet.

    kram kram//Pernilla

  7. Jag veeet! Det är en fruktansvärd känsla. Själv bär jag på den ständigt nu, för snart flyttar vi… Jag brukar få den på skolavslutningarna också, varje år. Det är något med farväl, avslut, hejdå som gör så ont och är så svårt och som aldrig kan växas ifrån.
    Så jag förstår. Absolut.

  8. Åh så vackert skrivet! Du sätter ord på det svåraste av allt – att säga farväl. Men tänk att det på återseende istället!

    Kramar Emma
    som hittat din blogg genom de andra!

  9. Att sakna någon levande som man vet att man träffar igen är den finaste sorgen. Att ha någon att sakna och att bli saknad. Men ack vad ont det gör. Efter min praktik i London grät jag från det att jag klev igenom incheckningen till jag såg Malmö uppenbara sig under mig. Än idag finns det vissa dofter och ljud som kan väcka den sorgen och saknaden igen men den är lätt att bära för minnena och sorgen får mig att le.
    Kram fina ni

  10. Som tur är så håller riktig vänskap även om avståndet är långt och ofta känns det som ingen tid har gått även om man inte träffats på evigheter (jag har bott utomlands i tjugo år och har familj och även många gamla vänner i Sverige, även där många mil emellan:-). Vilken vecka ni har haft!!!! Kram Sarah

  11. man k a n känna den.
    doften. genom Dig.

    .. till och med gesten i
    ögonvrån. jag är ensam här,
    men måste se mig om.

    så bra. är Du.

    fin resa hem, ~ & tack .

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *