Att skriva brev till sitt tonåriga jag. Del ett, antar jag.

 

Untitled-7

 
 

Kära Emma.

Hur gammal är du när jag önskar att du läser detta? 13, kanske? 14?

Oavsett.

Till att börja med så vill jag säga att jag vet att du är arg. Så arg. Och ledsen. Jag önskar att jag kunde ge dig en förklaring på varför men förutom det uppenbara, det som vi båda vet, så tror jag tyvärr bara att det är sådär. Att vara tonåring. Det är en del av livet, även om du himlar med ögonen när du läser det nu och tycker att det är en klyscha, så är det så. En del av livet. Jag kan trösta dig med att det går över.

Kanske inte direkt. Kanske inte allt. Du kommer få gå i lite KBT också, hos små korta män som du tycker väldigt mycket om och som du senare ger en actionfigur föreställande Freud och inte alls förstår att det kanske inte passar sig att ge presenter till sin KBT:are. Men det gör inget. Du är sån. Du kommer skicka ett träd till din tandläkare också efter en rotfyllning, det borde väl säga det mesta.

Men iallafall. Det går över, det där arga och ledsna, när du bara blivit lite äldre och hormonerna får plats i kroppen igen och det som är kvar bara är sånt som inte lite KBT inte kan fixa.

Men om vi startar från där du är nu så finns det väl lite jag antar att jag skulle vilja säga. Om du har tid att lyssna? Jag vet att du är rastlös, det kommer du alltid vara. Och du har Dr Martens och förmodligen nån konstig färg på håret (som såklart inte alls är konstig utan döfräck) och äter lösgodis ur en såndär liten vit papp-påse med några färgade runda ringar på. Men, iallafall, ge mig någon minut:

Du är kär. Jag vet det. I Fidde med de bruna ögonen, han som är nougatfärgad i skinnet och som doftar ketchup och har en lägenhet ordnad tack vare att han går under LVU. Jag vet att du vet vad LVU betyder just på grund av honom, och det gör ingenting. Vad jag vill säga är; fortsätt att vara kär, på precis samma sätt. Okej? Han kommer såklart lämna dig hundra gånger till för den där blonda exflickvännen och din mamma kommer inte alls tycka om honom och en eftermiddag kommer du gråta i hans trappuppgång eftersom han gjort slut och din mamma kommer att få komma och hämta dig och tycka ännu mindre om honom –

men han är din första kärlek, bara din, och en dag cirka femton år från nu kommer du få höra att han inte längre lever, och då kommer alla de där minnena bara vara dina. Din hyllning till honom. Så fortsätt att älska honom med den där intensiteten som tyvärr inte kommer att någonsin komma tillbaka i samma form igen (förrän fem, sex år senare när du är på ett kryssningsfartyg och kysser en föredetta strippa i fören men det tar vi sen) och han kommer alltid vara speciell. Fortsätt att gå tillbaka till honom och hans luvtröjor och hans hand som alltid är småstads-kall i din och alla de där festerna där polisen kommer vareviga gång för att ni för på tok för mycket oväsen. Och hans tatuering, fortsätt att titta på den. Den, och de där bruna ögonen, glömmer du aldrig.

Sen; alla festerna som kommer? Gå på dom. Gå på dom och lev och skratta och lek sanning-eller-konsekvens och kyss alla de där pojkarna och var ute de där nätterna när din mamma tror att du sover hos en kompis (vilket du i och för sig gör) och vandra de där grusvägarna ner till sjön och var förälskad i flera samtidigt och håll någon i hand som doftar diesel och öppen eld. Du vet, och jag vet, att du är skötsam. Med tonårsmått mätt, vill säga.

En kväll kommer du bli bjuden nånstans jag inte minns nu, av han den där killen vars namn jag också tappat men som körde och kvaddade sin pappas bil på grund av att solen bländade honom du vet, på en fest du måste gå på. Du kommer att smaka grekisk sprit och bada badkar med kläderna på och se på en stjärnhimmel och sen gå på dans nånstans dit det också bara är grusvägar som leder; och du kommer att vara lycklig. Alla de där kvällarna är dina och jag vill att du tar tillvara på dom, och jag vill att du skriver ner dom detaljerat i den där dagboken du har – för en dag, femton, sexton, sjutton år från nu kommer du att sitta i en soffa i ett helt annat liv och läsa alla de där berättelserna och vara så förbenat tacksam över att du faktiskt har levt. Över att du inte bara har funnits till, utan att du har levt. Att du har skrattat och gråtit och förälskat dig och haft bästa vänner vars rum du sovit i nästan mer än hemma, att du har sett så många stjärnhimlar mellan grantopparna och fått känna så många fjärilar i magen på grund av att du faktiskt kysste alla de där pojkarna jag tjatar om – och jag vet att det pratas lite, men låt dom prata. Det är en småstad och du sticker ut, du kommer alltid sticka ut – du är för guds skull en kvinna som skickar träd till tandläkare! Så, folk kommer att prata om dig hela ditt liv, men det är bara du som måste komma överens med dig själv, och det lovar jag att du kommer att göra. Så kyss någon till. Det skadar inte. Kasta dig handlöst.

Du kommer att träffa en smal anarkist med slips och han är ingenting att ha, det vet du redan, men det går över. Du kommer att åka på kulturläger i Kalmar och bli lite sjuk i huvudet av för lite sömn och du kommer att förälska dig i en spirande graffiti-konstnär och färga håret grönt med vattenfärg och tro att du aldrig någonsin igen kommer att få uppleva känslor på det sättet som du gör under den veckan. Och på sätt och vis stämmer det, men det beror mer på att du sovit kanske tre timmar på sju dagar och går i en teatergrupp på dagarna med ledare som i ärlighetens namn nog borde medicineras, men den där sista natten när ni alla bestämmer er för att rymma så undrar jag om ni kanske inte borde genomfört det ändå. Ett litet tag bara. Det kunde varit kul. Men du kommer inte att rymma, du kommer att bli hämtad dagen efter som ett vrak av din mamma och sen kommer du att sova i veckor och gråta över din graffiti-konstnär (och nej han är inte från Iran som du först tror, han är från Norrköping – de är svåra att förstå där uppe) men försök att även komma ihåg hans rakade vän med ögonfransarna, Simon, för honom kommer du av en slump att springa på tretton år senare i Malmö och han kommer att se precis likadan ut, och du kommer att få veta att han var hemligt förälskad i dig på den tiden och det kommer att göra dig glad.

Det är mycket som du gör nu som kommer att göra dig glad när du är dubbelt så gammal.

Ska vi ta dina vänner igen? Emma & Marre. Håll så hårt i dom som jag vet att du gör, för en dag, även om det känns otänkbart nu, kommer du att flytta ifrån och växa bort och du kommer inte ha mer än en skugga av deras liv kvar i ditt tack vare Marre som du hittat på Facebook. Du vet inte vad Facebook är, men det är något som kommer påminna dig om, när du blir äldre, hur viktigt det är att älska i stunden när du är yngre. För tiden delar människor, och de som varit allra närmast kan någon gång bli någon som du bara ser på bilder och läser korta meningar om och slås över att du inte lägre känner. Och Emma? Henne kommer du inte hitta. Ryktet säger att hon hittade sig en norrman och flyttade dit och gifte sig rikt. Jag vet, svårt att tro med tanke på att hon har folie på huvudet och dejtar män som rånar postbilen, men så blir det alltså. Ni tre kommer inte alltid vara ni tre, så ta hand om varann lite extra och skriv några rader till i dagboken som snart kommer vara en roman.

Och du;

längta inte bort så förbaskat.

Det är det enda jag skulle kunna råda dig om att ändra på.

Längta inte bort.

Jag vet att just nu vill du bo i storstaden och vara någon och du kan aldrig någonsin tänka dig att stanna kvar bland tallar och rashöns och udda raser av hundar. Och jag vet, det värsta du kan tänka dig är att bli som din mamma. Men vet du vad?

Även det kommer att gå över.

Du kommer att flytta, snart, och du kommer att få din storstad och din puls och dina ambitioner – men en dag kommer du vakna upp och det kommer att slå dig att du längtar efter precis de sakerna du nu så förtvivlat försöker komma ifrån. Du kommer vilja ha lugn och stillhet och ro, du kommer längta efter tallar och grusvägar och även om det är det minst troliga du kan tänka dig just nu så kommer du sakta men säkert förvandlas till din mamma. En lite mjukare version, lite rörligare, lite yvigare på handen och lite lättare till jag älskar dig – javisst – men du kommer att ha oljerock och Busnel och hundar och du skulle mycket väl kunna tänka dig ett par rashöns i trädgården om det inte vore för det faktum att hundarna med största sannolikhet skulle äta upp dom. Ja, så som mammas hundar gör med hönsen ni har där hemma nu.

(Men nej, de stickade tröjorna med ankorna på kommer du inte vilja ha. Du kan vara lugn. Allt går inte i arv).

Så.

Vi får ta en liten paus här. Jag vet att du är otålig.

Jag ville mest bara skriva till dig och säga att

ja

att det blir okej. Det blir bra.

Och tack; för att du lever så mycket att du idag gör mig lycklig.

 

slut

78 thoughts on “Att skriva brev till sitt tonåriga jag. Del ett, antar jag.

  1. Men Emma! Nu har du gjort så jag blev helt försenad! Det gick ju inte att sluta läsa bara sådär. Underbara kvinna, tack för din fantastiska text. Mina egna minnen väcktes till liv! Kram på dig!

  2. Ojoj, sitter här på kontoret och kämpar febrilt för att inte få tårar i ögonen. Sväljer och andas…Emma, du skriver så ljuvligt vackert så det är galet!

  3. Precis. Precis så är det. Och jag försöker just nu få min älskade 14-åring att förstå alla de här sakerna. Det går såklart inte. 🙂 Men nån gång kanske hon fattar att jag ändå förstod henne. Jag hoppas verkligen det. Och tack! För att du fick mig att inse att det nog är så ändå. Kram

  4. Men jisses så bra skrivet, och det bästa är att man vet, man vet med dig att det är äkta.
    Det ä-r äkta.
    Och jag kände igen mig.
    INte i att skicka träd till min terapeuft, som jag dessutom inte kan stava till uppenbarligen och inte orkar googla på det heller, men ändå, det small rakt in i hjärtat och lagom tills jag ska köra barnen till pyjamaspartyt på förskolan så lipar jag.
    Japp, sån är jag.
    Sentimental-inkontinens.

    Då det var lite strul med koden igår till den där fina rabatten på 20% på allt hos IsaCouture så förlänger vi den tills lördag den 2 nov.
    http://rundvandring.blogspot.se/2013/10/isa-couture-rabatt.html

    Kram!!

  5. Det här kan ha varit det finaste jag läst. Det var inte längesedan jag själv funderade på vad jag skulle säga till mig själv om jag fick gå tillbaka…Du är konst, Emma. Kram

  6. Tack!!!!!
    Det är inte alltid lätt att vara tonårsmamman. Detta hjälpte mig att se lite bättre ur min tonårings perspektiv. Jag har ju också varit där, men det är så lätt att oron tar över.
    Tack! Väntar på din tonårsroman 😉
    Kram

  7. Sitter på mitt mottagningsrum och lipar. Nästa patient kommer väl undra vad som hänt 😉
    Du, fantastiska du. Som skriver rakt in i magen och hjärtat. Igenkänning och medkänning. Sluta aldrig skiva. <3

  8. Åh så fint, och så härligt att du faktiskt även i efterhand kan bejaka alla de där känslorna som då stormade inombords. Läst andra bloggare skriva brev till sig själva med ett allt för stort perspektiv av att vara efterkloka. Nästan ångrande mot det som gjordes då.
    En roman av dig skulle sälja som smör i solsken.

  9. Så underbart, vackert & gripande. Det berör. En känsla av igenkännande. Aldrig ångra, utan vårda. Detta ger mig styrka. Tack.

  10. Hoppsan, där norpade du tid jag inte hade men ack, det var värt var enda minut. Tror du det finns någon som inte känner igen sig i det där? Jag skulle tro att scenariot nog är detsamma i alla tonåringars världar kanske bara lite olika rekvisita. Tack fantastiskt fina minuter och för att du värmde mitt hjärta lite extra idag. Kram

  11. Å Emma! Tack!
    Jag har mått lite dåligt och skämts inför mina präktiga släktingar över hur jag var som tonåring. Men jag levde ju för tusan! Precis som du skriver! TACK! Idag lättade mitt hjärta och jag fnissar istället åt min kusins fru som hade virkade dukar under krukorna i 20-års åldern. Allvarligt?!?! De borde man inte ens ha nu som 35 åring.
    I alla fall…kusinen & hans fru sa nu i sommras..-Ja tänk att det blev en 3-barns mor av dig! Det kunde man inte tro?!
    Egentligen skulle jag frågat där och då vad de menade. Men det blev inte av för jag fann mig inte.
    Och nu vet jag. Jag levde. Jag tog för mig. Jag stack ut.
    Tack älskade Emma! Nu är jag stolt över vem jag var och vem jag är idag!
    Puss på dig!

  12. Vet du, du borde skriva en ungdomsbok! Det hade bilvit en väldigt bra och viktig bok tror jag.

    Som mamma till en 13- åring tar jag verkligen in det du skriver. Har ju såklart varit 13 själv (fast det tror inte hon såklart….) men jag har inte “levt” som du. Jag var lite räddare….lite mer försiktig… Idag vill jag att min 13-åring ska LEVA och göra en massa som jag inte gjorde, men inte för mycket såklart! 😉 Och så är det den där balansen mellan att LEVA och inte råka illa ut…undrar om det är tuffare nu eller om det bara är vi vuxna som tycker det?!

    KRAM!!!

  13. Alltså herre min tid! Sitter här och får hålla tårarna tillbaka för jag vill inte fördärva min make up som jag precis har lagt för att jag ska åka ned på stan. 😉
    Det du skriver känns så väl igen. Jag skrev också dagbok i den åldern och jag är så tacksam över att ha dem och få läsa hur jag kände där och då. Se hur jag har skrivit jagälskardigbjörneinarsson om och om igen tätt hopskrivet över en hel A4-sida.
    Fantastiska busiga tonårsår som jag för allt i livet inte skulle vilja vara utan. Det buset jag gjorde då har gett mig lugn i själen idag.

    Kram på dig fina du!
    Linda

  14. ååh det där får översätta till min (åttaåriga) dotter om några år (pratar tyska med henne..). Ja rätt har du, är också glad över att jag levde och hittade på dumheter när jag var ung (som tur är gick det ju alltid bra tillslut). Och är glad att jag har samma inställning idag (fast något lugnare). Kram Sarah

  15. Brukar sitta och le, nicka och/eller bli tårögd när jag läser det du skriver, men nu bara måste jag skriva något också. Att få ta del av din familjs vardag, med party, oro, ibland sorg och mycket kärlek, som du beskriver på ett sätt som gör att man faktiskt är MED er, är fantastiskt! Oavsett om man har varit med om samma sak eller inte så känner man igen känslan eftersom ditt sätt att skriva gör det så levande. Du kommer i alla fall att bli en lysande tonårsmorsa!! 🙂 Och – sluta aldrig skriva!
    A-L

  16. Sluta ALDRIG skriva. Är stum och mållös och säger TACK. Längtar till del 2 av vad jag hoppas är många fler delar.

    Kramar Andrea

  17. Herreguud såå bra, du er bare helt fantastisk:) Love it big time. Kjenner meg så igjen, skrev også dagbok i ungdommen( er 37 nå) så kanskje jeg må finne de frem å lese litt:) Klem søte du

  18. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, underbar läsning! Jag har för länge sen slutat läsa alla andra bloggar då jag fullkomligt kräks av deras ordspyor om allt som måste köpas, opereras, sprutas in, sugas ut, konsumeras, resas & “feelgoodas”. Fortsätt precis som du gör! Det är fantastiskt att sätta sig ner med tekoppen och få ta del, om än det är en miniminidel av Emmas liv. Både det som är lättsammare och det som ovan går rakt in i själ och hjärta. Tack!

    1. Håller så med! Det är skönt att få, om än en minidel, få ta del av alla dimensioner av en människa. Inte bara yta och glitter även om det också är trevligt stundtals!

      Kram
      Mia

  19. Ha ha så enormt rolig o tänkvärld läsning. Håller med sluta aldrig skriva!!!! Har en fråga till dej: Har du kvar din conjaksfärgade väska från soul of maia? Isåfall har du lust o tid att lägga ut en bild på insidan,kanske på insta? Hittar ingen sida som visar insidan och insidan är ju många gånger betydelsefull eller hur. Undrar också om den har ngn lång axelrem? Kramisar

  20. Keep writing Emma! You are very good when writing from deep “heart understanding” as with this post. And, I still remember your posts from Israel as some of the best at capturing what it is like to visit there.

  21. Tack för att du delar med dig av så mycket, jag älskar dina inlägg med texter om hur det var förr.

    Jag önskar att jag också var en av de där tonåringarna ibland, men det är jag inte.
    Jag är nog egentligen skittråkig, jag älskar att plugga och jag har bara ett fåtal vänner. Varken festar, dricker eller röker.
    Det här inlägget får mig att undra vad jag kommer tänka om 15 år.. Jag kanske är en av de där du skriver om som bara finns.. och inte lever.

    1. Men vet du; om det är vad du älskar – då är det ju rätt för DIG. Då kommer du sitta där om 15 år och vara så tacksam över att du lät dig själv vara just du och ingen annan. Att du gjorde precis det som fick dig att må bra. Att det du gör är just att leva, fast att leva ditt liv och ingen annans.

  22. Hej du Emma! Förstår om du inte minns men jag skrev ett mejl till dig för drygt ett år sddan då min dotter är några veckor yngre än din lilla kille o jag tackade dig för att du satte ord på allt det läskiga, svåra o underbara med barn 🙂 nu måste jag tacka dig igen för tårarna o minnena dina ord gav mig. Önskar jag hade mod att skriva till mitt yngre jag, det har jag inte än men snart kanske..men dina ord fick mig att minnas de bra delarna jag glömt bort så tack TACK även denna gång för att du ger mej dina ord! Kraaaaaaam till dig

  23. Wow vilken flashback jag fick över den egna tonåren, vad gjorde jag egentligen? Levde jag? Eller bara fanns jag? det var festivaler, karnevaler somrar igenom, brustna hjärtan, ibland på mig själv, ibland på andra..
    Och som du skriver m vännerna.. Svårt att tro då att man kan glida isär man nästan är ihopväxt med under den tiden… Sorgligt när jag tänker det.. Att tiden kan skilja… Och det fortsätter även under de “vuxna” åren… Har svårt för den typen av separation…
    Kram och tack för de dina texter.

  24. Tack fina fina Emma… Underbar läsning! Allt det där man gjorde när man var ung som man kan känna sig ensam/konstig/skämmas med får du att känna att jag var nog som många andra och det var ok att gå igenom dem där faserna.
    Tack igen å ser fram emot del 2..
    Kram

  25. Precis så. Precis så underbart och konstigt var livet då. Och precis så underbart är det nu. Och konstigt. Och ibland jobbigt, himlastormande eller bara helt enkelt stormande – så fullt av liv. Jag har också levt i varje minut. Älskat hejdlöst. Det tänker jag göra i ytterligare 70 år… Vackert skrivet. Som alltid!

  26. U N D E R B A R T skrivet.. Här sitter man och småler, minns tillbaks, snyftar lite och skrattar rakt ut inom loppet av nån minut. Du är för härlig att du vill dela med dig på det sättet du gör, TACK!
    <3

  27. Magiska texter du skriver Emma! Sluta aldrig skriva! Och tack för den bästa bloggen, följer dig dagligen!
    Stor kram från en läsare i Norrköping.

  28. TACK! Med tårar trillande nedför kinden läser jag texten som kunde vara skriven till min dotter, snart 16 år… Hon är arg, hon är ledsen, hon har en pojkvän mamma inte tycker om, hon spretar och “passar inte in”. Jag är lugnet, hon är virvelvinden. Jag är orolig men hon har börjat “leva” och jag VET att det kommer att bli bra. Dina ord hjälper mig att förstå – hon vet, hon kan, hon är och hon kommer bli lycklig! Kram från en 45-årig tonårs mamma!

  29. Härligt 🙂 Jag var tyvärr en sån som var blyg med stora glasögon, jämt olyckligt förälskad i killar som inte såg på mig, ever, arg på alla och skämdes för att pappa kom och hämtade henne från alla skitcoola kalas redan kl. 00:00 😉

  30. Wow Emma! Du skriver så fantastiskt och du har en sådan fin blogg. Jag är dålig på att kommentera men jag läser den varje dag. Fortsätt precis som du gör, du är en förebild för så många tjejer där ute. Lycka till med allt och tack för att du delar med dig. Stor kram från Nina

  31. du skriver så fantastiskt bra! jag blir glad när jag läser dina små berättelser och jag avundas ditt berättandespråk!

  32. Underbart att läsa.Du är otroligt duktig på att skriva så det verkligen berör en i hjärtat.Tack än en gång för att din blogg finns & att jag som faktiskt skriver i från Norrköping kan läsa den

  33. Pa ett internetcafe i Indien. Utanfor tutar bilar och folk skriker och det luktar varm luft, damm, billiga smycken och lite avlopp. Tittar in har en snabbis, for att fa en ogonblicksbild fran Novembersverige. Och du far mig att stanna upp i mig sjalv en stund. Att vara tacksam for att jag sitter just har just nu och for att alla de galna livsbejakande sakerna jag gjorde for tio ar sedan gjorde att jag blev just jag. Tack for dina ord, for att du som fa andra far mig att uppskatta allt livet ger.

  34. Jag grät. Jag har ingen aning om varför, men att läsa dina ord fick mig att sitta här och se skärmen suddigt. Kanske är det för att jag ser mig över axeln och för första gången ser mig själv utifrån såsom du beskriver – och kan säga liknande saker till mig själv. och när jag vänder mig om och ser tillbaka ser jag den där lilla, ledsna tjejen. Och jag önskar så innerligt att jag bara kunde ta henne i famnen och hålla om henne. En kram. Oj, vad mycket en kram betyder. <3 Tack för dina vackra, vackra ord. Nu ska jag gå och leta rätt på en näsduk.

  35. Du är en del av min tokiga ungdom. Om vi vetat skulle vi hållt hårdare. Skönt att titta in på din blogg ibland i hemlighet. Jag är aldrig längre bort än Facebook 😉 min fina Emma .. Tack för att du var min vän i min ungdom 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *