Att ha Johan P:at en Bandit.

Åh.

Vänskapstid.

Vi hade ju det igår, Banditen och jag – hon var lite ledsen och behövde piggas upp, och jag; jag behövde en stund med den finaste Bandit som finns, hon som kommer i mössa och mjuka lockar och kramar mig med ena armen.

Om jag hade kunnat bära all hennes livstyngd bara för en dag så hade jag gjort det. Men hon är ju så tapper, den där Banditen. Har skrattet alltid precis under ytan och släpper ut det bara man lyfter lite på locket.

Finaste.

Jag fick klä upp mig lite och känna mig fin;

lockade håret med den stora tången, fick hjälp av Buse att föna luggen, satt med benen i kors framför spegeln och försökte lägga en make up med en liten feberlockig i famnen som ritade på spegelglaset med min kajal och synade det jag gjorde noga, noga.

mamma sminjkar säj konstaterade han och blåste på en puderborste.

Och det gjorde jag ju. Sminkade mig och fick lockar och drog sen på mig den grönmatta silkesdrömmen och en jacka med skrynkligt tyg och sned skärning som jag bara fäst en fuskpälskrage på och som funkade som ytterplagg nu när graderna ligger på plus och dimman smyger sig tät över åkrarna.

(klänning här och jacka här).

Och sen bar det iväg mot stan.

Jag ville så gärna att Banditen skulle lyftas upp litegrann, få lite luft. Ha någon timme hon också där fokus var på någonting annat och där vi kunde lyfta på det där locket till skrattet tills vi båda skrattat så mycket att nästan ingenting annat fanns kvar i kroppen.

Och vi älskar Johan P, vi gör ju det.

Så det fanns inget bättre ställe att mötas på.

Inte när man behövde äta lite gott och sitta nära varann och prata om det som hänt sen sist och hur man egentligen gör för att se framåt istället för bakåt de tillfällena livet lyfter en i kragen och ruskar om litegrann.

Mörkret hade kommit ungefär samma stund som vi kom fram;

vi möttes i gränden och krockade nästan med varann i vår iver att kramas (Johan P har ju flyttat nu, ligger i den där lilla gränden från Lilla Torg mot Åhlens) och Banditen doftade hårspray och liljekonvalj som vanligt, drog av en vante med munnen när hon såg mig på avstånd och vinkade.

hur är det? frågade jag

bättre sa hon och öppnade dörren in mot restaurangen. nu äter vi!

Vi tog plats vid köksbaren och berömde den nya miljön;

det var som att sitta i en fransk gammal bistro med råa väggar och med insyn rakt mot köket där personalen lagade mat rakt framför oss och skämtade med varandra över skärbrädorna.

Så där satt vi på varsin barstol vid den långa disken och beställde pintxos och ett glas bubbel och pratade och pratade och pratade, ibland dubbelvikta av skratt och ibland eftertänksamt tyst och med rynkor mellan ögonbrynen.

På ett sätt löste vi väl världsproblemen där, över små skivor av surdegsbröd fyllda med läckerheter, en helt vanlig onsdag när det behövdes som mest.

Eller ja.

Våra världsproblem, iallafall.

Det var manchego och kronärtskockor och chorizo och laxtartar och förlorat ägg och gud vet vad – vi delade på en stentallrik full av mumsbitar och vevade med händerna när vi pratade så att kaprisen flög omkring oss och Banditen läste mail med jämna mellanrum och blev varm i hjärtat av alla fina hälsningar,

så konstaterade vi att ni, just ni, är världens absolut finaste läsare och att allting blir så mycket roligare då.

För att ni ger och ger och ger av er själva och era ord.

Det är stort. Det är ju det.

Vi valde ju köksbaren för att vi ville ha något litet och plockigt att äta, men det hindrade oss inte från att kika på efterrättsmenyn och bestämma att det vore en skymf att ha en pigga-upp-onsdag utan socker på toppen.

Vad blir inte bättre av socker, liksom.

Så Banditen högg in på en vacker glace au four med lite smuldeg och bär i bottnen, och jag dog choklad-döden över en varm, kladdig chokladbakelse som liksom ångade när jag stack skeden i den.

Gud, alltså.

Bra mat. Det finns bannemig inget bättre.

Efter den där efterrättshysterin där vi båda åt under tystnad, tog vi våra väskor och lommade bort till den andra baren istället.

en drink! konstaterade Banditen med sockerglitter i ögonen. det måste vi ha!

Så vi beställde varsin liten cocktail och försjönk sen snabbt igen i samtal, vi pratade om kärleken i livet, om våra mammor, om hur man ibland ändras som människa under årens gång och hur det inte alltid måste vara till det sämre. Och om läkare, såklart, såna som ringer med åtta veckors mellanrum och kollar om man fortfarande vill testa en ny behandlingsmetod.

Klart man vill.

Iallafall om man är Bandit och har konstant ont och bara har levt en tredjedel av sitt liv hittills, om man räknar med tillförsikt.

Och så förflöt nästan tre timmar.

Hon och jag, hennes lockar som blev mjukare allteftersom kvällen gick och hennes ögon som blev gladare, två barer, pintxosmättnad i kroppen och lättnad mellan skulderbladen.

Och den där tacksamheten igen.

Över att vi träffat varandra och andra. Över att vara vid liv, för oavsett motgångar har hon ju iallafall livet. Och så över er; som hejar på och följer med och håller om.

En onsdag att vara glad över. Helt enkelt.

∞

klänning | stylein     jacka | maze      skor | gamla stylesnob
klocka | mk    armband | pushmataaha