Vad kan jag ha varit?
Sjutton?
Jag var sjutton och mager på det där sättet man bara kan bli om man lever på japp och cigaretter och nyförälskelse; en sån som ligger som en tyngd över bröstkorgen och gör att varje andetag sitter högt, högt upp i halsen. Jag minns inte hur jag var klädd på den där tiden; minns bara att jag alltid hade klackar och en lång, röd halsduk jag kunde svepa sju varv runt halsen och ändå ha kvar hängande bakom mig när jag gick.
Över torg, in i tunnelbanetåg, under mig när jag satt närmast fönstret och såg spegelbilden av mig själv – med blossande kinder, svarta fransar, yvigt hår.
Jag var förälskad.
Var jag inte alltid det? Kanske.
Men den här gången var jag förälskad i han den grodlika med glasögon; han som doftade mysk och hade skjortor med ny-vecken fortfarande kvar som streck över bröstet och som en gång, mitt i natten, stått på en bro i en förort i Zombiekläder och förbannat det faktum att jag var ung.
så ung är jag inte minns jag att jag sa. Frustrerad, inbitet envis, med håret i ansiktet från vinden och med klänningen piskande mot benen.
Men jo. Så ung var jag ju.
Men inte då, inte när jag stod där på den där bron med fingertopparna på hans skjortkrage och älskade så mycket att jag önskade att det kunde sprängas ut från mig in i honom och tillbaka igen; att han skulle förstå! att jag inte alls var så ung; bara några år yngre, bara lite, en hårsmån kanske.
Det är såna bilder jag har i mina livräddare. Mängder av dom, ett helt kartotek. Hans lilla lägenhet någon trappa upp i Gubbängen; de målade väggarna, hans täcke som en kokong runt mig på balkongen där jag stod alla tidiga mornar, sömnlös och lycklig, och tittade på en man med tax som gick gatan fram där nedanför – liksom lutande mot snöflingorna som kom. Alla ljuden där inifrån lägenheten; Bo Kaspers som spelades alltid och blev ett soundtrack, duschen som strilade, hans elektriska tandborstes surrande, den han en gång borstade mina tänder med klockan fyra på morgonen när vi för första gången kommit dit och han äntligen gett efter.
Och smaken. Av Marlboro, japp och den där metalliska efterklangen av hans parfym, den som först satt på hans hals innan mina läppar tog den med sig när vi skiljdes.
Alla dessa tunnelbanefärder och bilden av mig själv i fönstret, rosiga kinder och yvigt hår och Liljeholmsbron en iskall natt i oktober. Så längesen och –
ändå.
Att ha varit med om allt det där.
Och vi har typ alla varit där. En gång. För länge sedan…
Kram
Petronella
Älskar dina inlägg i den här kategorin! Så starka, så sköra och så fina!
Kram Lena
Nej vet ni, vi är faktiskt några (i alla fall en…) som aldrig varit med om detta, som aldrig varit där, men som ändå hittat ett sätt att överleva. Hittat ett sätt leva och ändå ha det bra. Utan allt det där ni kallar livräddande. Allt gott till alla modiga överlevare, alla som hittar sin väg, oavsett omständigheterna!
Så sant <3
Så är det. Man finner en väg. Man kan vara sin egen livräddare om det krävs och ingen vet vad framtiden bjuder. Kram
Och som vanligt sätter du ord pa allt det där. Jag kastades, hmmm, ganska manga ar bak i tiden men känslan, känslan den var precis där. Visst är det bra att man hade alla de där upplevelserna. Vi har varit gifta i 25 ar (!!?) nu och jag tror att det ligger lite i det där att man maste kyssa manga grodor innan man hittar rätt…….
Ha en bra dag och tack för att du skriver sa fantastiskt!
ÄLSKAR detta! När du skriver djupt! Köper din bok any day Emma. 🙂
Livräddande? Förlåt en gammal kvinnas okunnighet… 😀
Jag har en kategori som heter Livräddare, med den här typen av texter. Kallade dom livräddare för att de här sakerna kom oftast i stunder i mitt liv när jag behövde dom bäst.
Oj så vackert. Oj vad jag känner igen mig.
KRAM
Vackert, visst har vi väl alla haft den där känslan någongång. Jättefin bild på dig Emma.
Kram Jess
Sådana minnen är som smycken i en undangömd ask. Man använder dem inte men ibland tar man fram dem, känner på dem, hänger på sig dem en stund för att sedan åter packa ner dem, lägga asken en stund mot hjärtat, blunda en sekund och sedan återgå till nuet. Rikedom tror jag att det kallas.
Vilken bra liknelse Annika! 🙂 Det är häftigt när man börjar bli lite äldre och tittar bakåt och inser hur den ena erfarenheten tagit en vidare till en annan – man liksom ser hur man formats av dem och blivit den man är idag. Att dessa människor som korsat ens väg blivit beståndsdelar i det som nu utgör min egen person. Hänger ni med?? 🙂 Underbar text Emma! <3
Så fint skrivet! Säger som så många andra, när kommer din första bok? <3 Du är ju författare så att det skriker om dina ord.
Ahaaa! Tack Emma <3
Så otroligt fin text… din förmåga att ta oss med är breathtaking!
Du är så himla… wow!
(var in hos Petra nu på HoP och är lite.. illa berörd av elaka kommentarer
på hennes blogg… usch! Därför känns det som man själv är ironisk o elak, men nähä du! Jag
Menar vart enda ord!)
Verkligen en fin text… 🙂
Du kan verkligen konsten att skriva. Att formulera dig på ett sätt som trollbinder läsaren och får en att tro att man läser poesi ur en gammal bok med gulnade pärmar som luktar vind, damm och gammalt. Fint.
Älskar dina texter! Mer mer mer sånt! 🙂 (och fnissar lite åt din beskrivning ”den grodlika”)
Oh my vad jag rycktes med där. 🙂 Påminde lite om sex and the city.
I love it!
Å vad jag åker med i texten…jag vill ha mer!!:)
Kramar finaste Emma!
A
Makalöst…fantastiskt!
Jag åkte också tunnelbana men över Skanstullsbron, många nätter, kvällar och mormar. Vi haffade en svarttaxi vid Gullmatsplan, han och jag som aldig blev vi…Tack för att du påminde mig. Och, ja tänk att ha varit med om något sådant <3
Underbart! ♥
Ja oj vad många gånger jag känt så och vid några tillfällen extra mycket precis så. Jag blir inte nostalgisk men lite tacksam över min förmåga stt kasta mig ut, älska så stort. Gråta och gå vidare.
Nu ser jag min bonusdotter i den åldern. Mycket försiktigare i sätter än jag. Reserverad och försiktig med sitt norrländska hjärta. Men ändå. Hemligheterna, skratten, ljuv och förfärligt hjärtekrossande kärlek. Stormarna. Det är bara början för henne. För mig är det andra känslor denna gången när man är på utsidan. På andra sidan erfarenheterna. Oron över de valen som inte var så bra. De vi har gjort redan. De som kunde slutat så illa men med en gnutta tur. Jag ska säga dig att jag inte riktigt gillar att förluta mig till turen och till det sunda förnuftet (?) hos en snart 16-årig tjej.
Nu gör du det igen!!!!!!! HUR kan du skriva så vackert! Helt otroligt, man vill bara gråta, så fint är det. Och du, jag måste bara berätta, om två veckor ungefär åker jag till Norrland o skall träffa en kille jag fått kontakt med på Happy Pancake. Skall bli sååå spännande!!! Han bor egentligen alldeles för långt bort, men han verkar så bra!!! Can´t wait!! Kram Lisa S i H-viken
Åh Lisa – jag är SÅ glad för din skull!!!
Vissa texter är bara ord. Dina texter är så mycket mer. Dom tar mig andlöst genom varje mening. Tack för det <3
Åh, jag undrar när? När ska du ge ut en novellsamling om kärlek, längtan och allt därtill? Vi är många som väntar på den!
Så vackert! Väntar också på din novellsamling! 🙂
Åh underbart! Fick mig att minnas en ungdomskärlek… Du skriver fantastiskt fint! Kram på dig!