Det här citatet, av John Churton Collins, är ett av de vackraste jag vet.
För visst är det så?
Jag tror att det är så lätt att se på andra och tänka att de har det bättre. Särskilt om man själv mår dåligt. Eller så tänker man att sådär bra kan dom inte ha det – och vet du vad? Det är klart dom inte har. Alla kämpar vi med samma saker, lever med samma problem. Vi har bara olika sätt att angripa det, eller olika sätt att bära det utanpå kroppen. Men människan, den är densamma.
Det finns så många som tror att de är ensamma. Antingen med det dom upplever eller det dom tänker. Att ingen annan skulle förstå, eller att ingen annan lever med samma sorg. Kanske har man gjort något man skäms så oerhört för, något man har låst in där inne som sin mörkaste hemlighet. Kanske ser man på sin kropp på ett sätt man aldrig skulle tänka sig att någon annan gör med sin, särskilt inte den där perfekta personen strax bredvid. Kanske har man skuldkänslor över de tankar som ibland far igenom kroppen som pilar, de tankarna som man snabbt skakar bort och släpper för att de inte ska få tänkas. Allt det där.
Och jag tror att om man bara visste om en bråkdel av alla andras hemligheter så skulle människan få en sådan tröst. För man är inte ensam. Varje person man möter har också en hemlighet, kanske bara modifierad. Själva saken i sig är möjligtvis inte densamma, men känslan som är knuten till den är densamma. Sen om det är skuld eller självförebråelse eller lust eller missnöjdhet eller avundsjuka eller rädsla; det är ovidkommande, för känslan finns i oss alla i en eller annan form. Och någonstans finns det någon som bär på exakt samma hemlighet som du, oavsett vad det kan vara.
Ingen människa är förskonad, alla har vi våra rädslor.
Tänk om alla dessa kom ut? En del bär på tyngre hus, andra på lättare, men alla bär vi i en eller annan form och jag försöker komma ihåg det i största möjliga mån.
Jag lovar; vi bär något allihop – och om vi visste om varandras hemligheter skulle vi finna tröst i att inte vara ensamma. Men tills dess får vi finna tröst i tanken.
Ingen människa är ensam i sina rädslor, inte på riktigt, och ingen människa är en ö.
Vi har bara byggt våra broar annorlunda för att skydda det i oss som är mest ömtåligt.
Men om vi visste om varandras hemligheter;
vilken tröst vi skulle få.
Så sant så.
Givetvis är det upp till var och en att berätta men jag har skrivit mina två svåraste blogginlägg någonsin då jag, som så många andra, nu genomgått ett missfall med tillhörande komplikationer.
Och vilket stöd jag fått på dessa dagar.
Det är så många som lever med en sorg för sitt missfall men inte vågar prata om det öppet vilket gör att det känns som det är någon form av tabu.
Men det är en sorg och tragedi det med, iallafall för mig.
Alla reagerar vi olika, men om man vågar lätta på sitt hjärta ibland så kan det hjälpa så många andra.
Tack Emma. Du lyfte min dag. Igen.
Men va märkligt. Jag är en sån som sållat ut mitt FB till folk jag träffat eller har ett förtroendeband till. För jag skriver långa statusar om hur jag mår, hur mitt liv är osv. Det är min terapi. Kanske inte riktigt samma som du pratar om här – så himla bra att du tar upp det, jag tror många känner så. Man skriver ju sällan om sina tillkortakommanden lixom. Den svenska avundsjukan. Märks inte så mycket här inne hos dig, men man ser det ofta inne hos House of Philia och jag tänker ofta… hur orkar P? Så många som är direkt elaka. Mind your on life istället. Tack för ett jättefint inlägg – du är bra med ord Emma! ❤️
… och jag skrev om detta i morses, det var det som var märkligt. Jag är Göteborgs snurrigaste kvinna.
Amen på det! /kram
Talande citat! Jag kommer att tänka på ett annat, som jag tror är en boktitel: Alla är normala tills man lärt känna dem!” 🙂
Vi har alla våra egenheter och svårigheter. Men om man vågar vara lite öppen med dem blir de kanske lite lättare att bära?!
Så kloka ord. Visst är det så. Men ändå så svårt att leva upp till, när man är mitt uppe i sitt eget är det lätt att tro att alla andra har det så mycket bättre än en själv. Och alla socialamedier stärker ju den synen för där verkar alla ha ett perfekt och så mycket roligare liv än en själv. Ha en fin dag. Kram Annika
Klockrent! Hoppas att du får en fin och snäll dag!
Åh, dessa inlägg alltså. Jag älskar dem! Jag älskar dig! 🙂 Emma, du är fantastisk!
Jag, som är en sucker för citat, oavsett om syftet är att inspirera, få mig att reflektera eller underhållas, sparar detta i min citathög.
KRAM!
Du är en sån fin person Emma och jag älskar när du skriver om så viktiga saker här i livet.
Så vackert o fint du skriver!!! Kloka kloka du! Kram Lisa S i Lj-husen
Så fint och klokt uttryckt av dig! Det är märkligt att vi alla går med dessa hus (tunga eller lätta), som du kallar dem, och kan ägna så mycket energi åt att hålla dem dolda. Tänk vad mycket energi som skulle frigöras om vi kunde släppa rädslan för att inte vara bra nog och våga berätta mer för varandra om de lite mörkare sidorna i våra liv! Alla har ju dem, som du skriver.
Kram
Jenny
Blir glad av att du skriver denna typ av inlägg, jag tycker mig se en allt för overklig bild i bloggvärlden. För mig är det viktigt att kunna känna av verkligheten hos dom jag följer, att allt inte är så rosen skimrande vackert jämt, att kunna dra en gräns mellan det som är personligt och privat, svårt. Men det blir mer verkligt, och känslor som ( för bra för att vara sant ) & ( om man ändå hade dennes liv, gud så underbart det ser ut ) kanske inte blir lika påtryckande. Alla vill inte skriva öppet om dessa ting, mörka hemligheter lämnar man kanske utanför, men, jag tycker att vi måste börja våga uttrycka hur vi mår och känner istället för att bygga upp en falsk verklighet. För det gynnar inte oss själva, det sänker oss, att stänga inne.
Och det är så sant som du skriver, har även nämnt det själv ett antal gånger, alla har vi vårar eget kaos & hemligheter, en del väljer att dela med sig av dom för att det kanske kan hjälpa någon annan i samma situation, men allt för många väljer att lägga locket på och låtsas om att världen är allt för vacker…
Själv tycker jag det blir bäst att blanda det vackra med det råa, för det är så mitt eget liv ser ut, det är både vackert och jäkligt rått på samma gång mellan varven.
Kärlek till dig fina kvinna!
http://livsglitter.blogspot.se/2014/03/pieces-of-life.html
Punkt! Så sant som du skriver V A R T E N D A ord! Kram på dig fina!
Det är en svår balansgång det där. För är man storbloggare som t. ex. du Emma, så förstår jag att man inte kan lämna ut allt, utan små glimtar av det. Å det är helt rätt.
Samtidigt kan jag känna med just alla storbloggare att det blir för mycket rosa och glitter som ngn skriver här ovan, eller som fler skriver.
Det är ju ingen slump att man som storbloggare får en massa gehör om man skriver om en sämre dag någon gång emellanåt, det blir enorm respons och det kommer utav att man är uppriktig i sitt inlägg, vågar blotta sig någon gång emellanåt. Att många, många människor kan känna igen sig.
Personligen dras jag mer till bloggar som skriver om vardagen, den jag kan förlika mig med, men jag älskar även glambloggarna där allt är perfekt och rosa glitter. Man får försöka att bita sig i tungan om det irriterar och bara låta bli att skriva något helt enkelt, för det är inte rättvist mot den som bloggar att bli varken kritiserad eller påhoppad för det sätt den valt att blogga på.
Jag har inte alltid lyckats bita mig i tungan och är absolut inte särskilt stolt över det. Inte alls.
Tyvärr skapar bloggar, där allt är bara rosa även ett dåligt mående hos många människor, och det är baksidan. Det skrivs om det ganska mycket i daglig press och det är viktigt att lyfta fram. Feelgood blir – over the top. Grädden på moset.
Man får helt enkelt blanda in lite mer aktivt tänk, att det här är aldrig hela bilden, glöm aldrig det. Å med det menar jag inte att man SKA må dåligt, men att vi alla har våra dagar. Toppen som botten 🙂
Kram!
Ja, det är det jag menar. Jag går inte runt och förväntar mig att få ta del av folks hemligheter, jag tar bara mitt ansvar i att komma ihåg att alla har sina och att de är precis som alla andras är. Hänger du med? För det är upp till var och en att avgöra var ens integritet går och det respekterar jag högt. Det enda jag kan göra är att komma ihåg att alla har det jobbigt i olika grad, och att vara vänlig mot alla – för jag VET inte hur de egentligen mår eller vilka slag de brottas med.
Jag hade en blogg tidigare som hette ”Emmas drömliv”
Jag skrev utifrån en stooor dos tacksamhet till livet och valde medvetet att skriva om det fina i livet och det som gjorde mig glad & fick mig att må bra.
Så raserade mitt äktenskap för lite drygt ett halvår sedan, jag valde att ta en ny väg i livet & en vanligt återkommande kommentaren var: ”Men…din blogg då, du levde ju ett drömliv!?”
Samma dag som jag skrev om en blommande rosbuske i trädgården så kunde jag ligga & gråta mig till sömns samma kväll. Men det privata, sköra, ”fula” det som gjorde ont, det ville jag behålla för mig själv. Så valde jag och jag blev förvånad att folk trodde att mina ord var hela bilden, den totala sanningen, som att det var en självklarhet att jag skulle skriva om personliga utmaningar till allmän beskådan. Det jag skrev om var ett medvetet val om livets fina sidor men det betydde ju inte att livet aldrig bjöd på tårar, oro, sorg & längtan.
När den här katten har landat på fötterna igen ska en ny blogg startas men denna gången kommer den spegla hela verkligheten utan att bli för privat. 🙂
När allt skrivs rosa oavsett hur man väljer att skriva, så tror jag nog ibland att läsaren tror att allt är just rosa. Om jag säger varje dag att jag mår fantastiskt, men lider av min ledvärk dag ut och dag in, så är det klart att människor blir förvånade om jag berättar om dess hemska smärtor jag dras med om jag målat upp mitt liv som en saga.
Men som Emma skrev, så väljer var och en vad som är privat och att dela med sig av familjeproblem är inte ok, då fler blandas in. Man drar gränsen vart man vill eftersom det är ens egna blogg 🙂
Jag hoppas alla förstår vad jag skriver utan att tycka jag är å trampar i fel rabatt nu 😉
Å jag tror att den blogg-katten kommer kliva fram med rejäla steg 🙂 önskar dig all Lycka till!
Kramar Åsa
Det jag ville säga är, att jag uppskattar bloggar som du skriver att du vill starta, en blogg som speglar hela verkligheten utan att behöva bli för privat <3
kram igen
🙂 Kram
Tack – precis vad jag behövde idag <3
Kram
Underbart skrivet fina du!
Så otroligt viktiga ord och tankar. Jag har tänkt på det många gånger då jag känt mig som allra mest ensam. För det gör en ju ibland.. Men det finns ju så många som bär på samma känsla oavsett hemlighet. Tack för ett så fint och viktigt inlägg!
Helt rätt! Jag har nyligen genomgått ett jobbigt missfall och kom till en början på mig själv med att känna irritation när jag såg nyblivna föräldrar eller härligt guppande gravidmagar på stan. Tänkte varför går det så bra för alla andra? Sen slog det mig efter några dagar, hur kan jag veta det? De kanske har kämpat med att bli gravida, haft flera missfall, eller helt enkelt har någon annan jättesorg som jag inte har. Vi är alla bara människor och det är få det går bra för jämt. Antar att det var faser av sorgen jag var tvungen att ta mig igenom i början, men denna insikt hjälpte mig verkligen i min bearbetning. Kram på er och ha en härlig onsdagseftermiddag!
Så bra skrivet! Visst är det så!
Kram Helén
Dör så fint skrivet. Så otroligt sant! Kram
Tack. Detta behövde jag höra!
Vilket otroligt fint inlägg! Dina ord är som poesi, och så sanna!
Anna
Så fine ord og absolutt så sant. Jeg pleier å si; Ingen mennesker er bare det du ser.
Og gratulerer på etterskudd med å være blogger på heltid:-)
Ville bara säga tack för din berättelse i min blogg.
Blev glad och ledsen på samma gång. <3
Ja, amen på det här. Det är stort att skriva om viktiga saker med. Sånt som verkligen berör, som du gjort här.
vi har alla vårt kors att bära. Så brukar jag tänka. Det gör mig mycket mer ödmjuk inför mina medmänniskor. för things are never as they seem och det man tror sig veta om en person är sällan hela sanningen. för alla bär vi våra drömmar, mardrömmar, medgångar och motgångar. tänker man på det kan man förhålla sig mer medmänsklig till sina medmänniska, istället för att tankar om avund eller fördömande får fäste.
Så fint du beskriver det! Vilket tänkvärt inlägg!