Att ändra kurs under åren.

 
 
AT2B0088
 
 
 

Jag växte upp i skogen.

Först i ett vindlande stort brunt hus med gula knutar och fönsterfoder, ett som hade mitt sovrum på nedre plan och sen på övre, ett hus där vi hade så många hundar att det stundtals var bara gick att skratta åt det eftersom vi hade kennel och tikar som födde stora kullar. Vi hade en damm där det simmade fiskar, hagar runt huset, ett överväxt litet växthus någon glömt bort för åratal sen och ett stall som innehöll araber med stora näsborrar och vackra huvuden.

Sen var det Falknästet, huset med den stora muren utanför. Där var det bara min mamma, min syster och jag. Och hundarna förstås. I detta hus med stora glaspartier ut mot sjön, med statyer i hela trädgården och med jakttroféer på varenda centimeter av väggarna. Vi måste ha hyrt det huset? Jo, det måste vi. Jag minns inte riktigt. Jag minns bara huset och statyerna och sjön och hur jag kunde sitta i en eka där utanför och plocka upp brax efter brax i vassen. Och så minns jag såklart hur jag fick Nisse där – en vit, bångstyrig ponny som jag älskade så innerligt där han stod på ridskolan att min mormor köpte honom åt mig och lät honom vara min.

Och sen tillslut det gula lilla huset mitt ute i ingenstans, då bara jag och min mamma. Det huset hon älskade och nog fortfarande gör, med slätterna framför sig ner mot sjön och med stallbyggnader som från början innehöll Nisse och någon arab och sen i slutet blev tomma när jag växte ifrån och längtade ut. Huset höll oss och våra dalmantiners och mammas svarta dagböcker och en vind med blomsterpressar som någon för längesen lämnat kvar. Jag hade ett rum jag fick inreda som jag ville och jag var tonårsarg och hormonstinn och frustrerad mest hela tiden.

 
 
 

AT2B0085

 
 
 

Jag växte alltså upp ute i skogen, bland sjöar och skog. Jag växte upp med fiskespö och hundar och jakt och små samhällen som jag växte ur mer och mer för varje år och kom att hata. Hata på det där tonårssättet ni vet, när man känner i varje del att man inte passar in, att man inte får plats – att man behöver en stor stad för att växa – någonstans där ingen visste vem man var. För alla visste vem jag var, man visste vem alla var, och det gav mig klåda. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur någon kunde välja att bo sådär och så fort jag hade möjlighet så gav jag mig iväg, bytte skogen mot Stockholm och den där anonymiteten jag så hett längtade efter.

Och så gick åren. Jag växte och fann mig och trivdes, i början höll jag mig springande med sådan kraft att jag inte hann reflektera över det – jag ville bara så långt bort som möjligt och så långt ifrån den jag en gång var som det bara gick. Jag skulle bli något annat, jag ville absolut inte fastna på en liten ort ute i skogen bland tystnaden och sjöarna, jag ville inte ha rashöns och oljerockar och vedslukande kaminer.

Jag har skrivit om det innan. Den där förundran som kommer över mig varje gång jag tänker på det. Hur man kan födas in i något, leva det, fly från det och avsky det, bara för att halva livet senare inse att man nu är på väg tillbaka till det man en gång sprang vettlöst för att komma ifrån. Som om livet är en orienteringskarta som skjuter fart strax efter någon kilometer, för att sedan svänga mjukt tillbaka någonstans på halva rutten och leda mig in mot mål igen. På samma plats där jag startade.

För nu vill jag ju allt det där jag som tonåring ville ifrån. Nu har vi villa och hundar och ett sommarhus i skogarna, och hade vi kunnat hade vi nog bosatt oss någonstans mitt ute i ingenstans där det fanns skog och en sjö och ett stall med plats för en ponny och en arab. Jag har en oljerock och en längtan efter höns, och jag vet fortfarande instinktivt hur man hanterar ett fiskespö. Och jag pratar med min mamma igen, verkligen pratar.

Jag är nånstans strax efter mitten av den där kartan, där rundningen börjar bli brantare för att hinna svänga tillbaka.

Livet är på väg hem igen. Det är väl så man kan säga.

 
 

slut

33 thoughts on “Att ändra kurs under åren.

  1. Så vackert du beskriver det svåra, de stora tankarna.
    Och så glad jag blir av att läsa att du pratar med din mamma igen.
    (Hoppas att du pratar med din syster också – henne läser vi inte om i bloggen.)

    1. Henne har jag ju aldrig skrivit att det varit något problem med, så som jag berättat att det varit med min mamma. Så det tar jag för självklart att man förstår, liksom. Jag har ju en bror med (som jag pratar med) men han skriver jag ju också väldigt sällan om.

  2. Det är när du skriver sådan´t här Emma, som gör att just din blogg står sig, i ur och skur, liksom.
    Glitter- och glamourfritt emellanåt, det är det jag behöver.

  3. Nu började jag gråta lite, mest för att jag lika väl kunde skrivit detta själv.
    (Nä, kanske också för att jag är sluta amma hormonig så de står härliga till)
    Jag har precis exakt samma historia, fast med mamma, bror, oljerock och höns. Men framför allt den smålanska byn jag är uppväxt i, där alla tycktes känna mig, men ingen kände mig egentligen. Inte jag heller. Usch, tonåren alltså! Men nu sitter jag här med tre barn och hund och höns sug. Hade nån sagt de till mig då, förr, hade jag skrattat och varit upptagen av att skratta åt de än idag.
    Och mamma, min älskade mamma som jag då gjorde allt för att bryta upp ifrån och som jag inte kan sätta ord på hur mycket jag tycker om.

  4. Jag har en dotter som idag är 24 år. Hennes intresse kan verka ganska ytliga och hon ser som klippt och skuren ur en modetidning. Skillnaden är att hon är uppvuxen som du beskriver på en stor gård på landet hon har haft flera hästar som hon redan som femåring fick ta hand om.boch alla tävlingar som gjorde att hon var ute och packade hästsläppet klockan fem på morgonen. Hon har varit med vid kastreringen av sina unghästar och suttit på flaken när de skjutna älgarna körts hem. Det har gjort henne till den tuffa tjej hon är idag som står väldigt stadigt på sina höga klackar. Jag kan se samma fina egenskaper hos dig, och tycker din blogg är så fri från pekpinnar och yta trots att det faktiskt är de saker du skriver om men på ett självklart och personligt sätt. Du har en egen stil och kopierar inte andra och det tyder på en härlig självkänsla 🙂

  5. Underbara underbara Du!! SOm jag känner igen mig!! Inte uppvuxen som du, men ändå. Uppvuxen bara 200 meter från det hus jag bor i idag, och som mina föräldrar byggt o bott i!! JAg skulle ALDRIG bo här, utan “innanför tullarna”!!! Mina kompisar (som känt mig sen jag 3,5) sa dock “det är inte du, Lisa”, dvs att göra karriär o bo i Sthlm, men jag var envis o fattade inte alls vad de sa o höll definitivt inte med! MEn så rätt de hade!! Skulle ALDRIG flytta tillbaka till Sthlm och med facit i hand trivdes jag aldrig där, kände mig aldrig hemma o kände aldrig att jag kom “hem” alla de ggr jag/vi kom till Essingeleden o närmade oss Sthlm. Dock lurade jag mig själv totalt o trodde att det var “rätt”. Nu bor jag i “lilla” skogen här nere, med hav runt båda knutar o med två hundar (labbar) and I LOVE IT!!! Många kramar Lisa S

  6. Alltså dina ord, formuleringar och meningar går alltid in i hjärtat! Jag vet inte riktigt vad de är men tror de handlar om din “nakenhet” i texten, hur du delar med dig av det innersta *TACK*

  7. Vilken härlig text, vi är nog många som känner igen oss! Det är nog så det är att leva. Krångligt, krokigt och svårt ibland med inslag av raka motorvägar då man bara kan blåsa på. Härligt att hitta tillbaka, både till människor och platser man trodde att man lämnat bakom sig <3

  8. Underbar läsning, känner så väl igen mig.
    Jag har dock inte haft möjlighet att komma tillbaka så långt.. ett litet sommarställe drömmer jag ständigt om, att då få ha det där paradiset att landa på ibland, med trasmattor, pelargoner och kanske en liten hängmatta. Någon gång så..

    Kram Ulrica

  9. Med en tonårsdotter som längtar bort från urskogen som vi bor i, ler jag igenkännande. Jag ler också för att jag minns hur jag också svor på att jag aldrig skulle bo ute i ingenstans när jag var ung, men som nu sitter i ett hus i skogen och bara trivs med naturen inpå knuten.

  10. Det är det som är charmen med livet, eller hur? Att man får ändra sig, man får ändra kurs och man får upptäcka nya saker, se andra med nya ögon.
    Man ska aldrig säga aldrig, man vet bara inte det när man är tonåring:)
    Kram Anna

  11. Å vad jag också känner igen mig, förutom kanske att jag fortfarande inte gillar att åka till min “hemby” där min mamma och syster bor…kanske för att det var för mycket som var jobbigt en tid där i tonåren och lite senare. Men känslan av att “hitta hem” i sig själv är så skön…fördelen med att bli äldre antar jag;) Som jag alltid känner och skrivit till dig tidigare…en god kopp kaffe och läsa här inne är som bomull i magen;)

    Kram!

  12. Åh Emma du skriver så vackert, tankeväckande och klokt. Du kan sätta pekfingret på det där man inte ens visste att man kände. Har läst vartenda inlägg sen du startade och skrattat och gråtit, lett igenkännande, underbar blogg. Detta inlägg fick mig att haja till, en syster, åhh visste att du hade en bror, men en syster…kan ju vara en sorg som ligger där. Så jag vill inte rota, men jag hajade till det är allt… Ha det skönt i Drömmen till helgen! Höstvädret verkar hålla i sig

  13. Texten hade kunnat vara skriven av mig. Känner igen mig i vart enda ord. Jag är 26, fd lantis och kennelbarn som nu tillbringat några år i stan. Men som börjar längta tillbaka till landsbygden.

  14. Falknästet…in my hoods. Tittar in på din blogg varje dag och har följt dig länge. Du har ett fantastiskt ordflöde som gör det härligt att läsa.

  15. Du skriver så härligt, och jag hoppas verkligen du skriver den där boken en dag…Du har så mycket att skriva om och man får alltid höra nåt nytt…jag hade ingen aning om att du hade en syster. Så roligt att läsa och se bilder på “Drömmen”…jag skulle nog också behöva ett hus mitt ute i ingenstans.. när det är för rörigt runtomkring mig så behöver jag lugn och ro för att komma i fas igen.

  16. Kære Emma
    Sikke en dejligt indlæg du her har forfattet. En fin og ærlig beretning om den proces det er at blive voksen, og kunne se tilbage på sin opvækst mange år efter og se den i et nyt lys. Et lys, hvor alt ikke bare bortkastes, men hvor man (ind)ser at barndommen også indholdt en masse dejlige oplevelser og værdier. Jeg kan forestille mig at det må glæde din mor rigtig, rigtig meget at læse dette indlæg. En anerkendelse af dine forældres indsats for at give dig en god opvækst i omgivelser, som for dem, gjorde at de kunne give dig en rolig opvækst tæt forbundet med naturen. Forældre vil altid forsøge at gøre og vælge det bedste for deres børn, og børnene vil, når de bliver teenagere, naturligt gøre oprør mod forældrene, barndommen og de værdier, som de indtil da har levet under. Det kan medføre mange, mange uoverensstemmelser. Ord, som bliver sagt, der aldrig skulle have været sagt, og måske fravær af hinandens selskab i en periode. Løsrivelsesprocessen (både for teenageren OG for forældrene) kan være en HÅRD ting at komme igennem. Netop fordi det foregår mellem mennesker, som elsker hinanden og som er tæt forbundne. Heldigvis vender det – for de flestes vedkommende igen – efter en årrække, og man finder tilbage til hinanden igen. Med en fornyet respekt, men også med en følelse af tryghed. Tryghed over at vide, at man ALTID har hinanden og en fælles historie.
    Flot fortalt, Emma 🙂
    Kram Jeanette

  17. Beautifully written! Your ability to evoke landscape, event, and emotion is one of the things that truly makes your blog stand out.

  18. Ja men visst är det underligt! Det där med att man längtar tillbaka. Till sin barndoms dofter och minnen. Till något som man sprungit ifrån. Men som nu känns mer hemma än något annat. Kanske börjar man bli lite gammal… 🙂 Jag är uppvuxen på landet, med närmaste granne en km bort och där sjön och skogen var våra lekplatser och domäner. Sedan blev det en sväng i stan, för att nu vara tillbaka till landet och lugnet. Och så har jag blivit vegetarian igen, precis som jag var när jag var liten. Det kommer tillbaka. Tryggheten. Känslorna. Minnet.
    Önskar dig en fin vecka! Tack för dina fina texter, i din alltid läsvärda blogg! Kram Maja!

  19. Vad fint skrivet. Jag har liknande känslor, även om jag nästan alltid bott i hus på landet och aldrig känt mig hemma i stan eller i samhällen. Jag märker hur jag mer och mer är lik min mamma och min farmor, att saker de gjorde när jag växte upp, som jag då föraktade, nu är sånt jag nästan högaktar och verkligen respekterar. Och när jag inser att jag faktiskt blivit likadan som de (på ett bra sätt) så känner jag att jag nog faktiskt blivit vuxen, trots allt. Och det är ju rätt fint med tanke på att jag fyller 30 senare iår 🙂

  20. Syster, har du en syster? Du slutar inte att förvåna typ mer än tre år av läsande så har du aldrig skrivit något om en syster. Vill du skriva mer?

    1. Jag HAR skrivit om min syster. Du kan söka i sökrutan. Att det inte står mer finns det ju en anledning till, såklart. Hon vill inte, precis som min bror, figurera på en blogg. Och det respekterar jag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *