Det finns lika många förlossningsupplevelser som det finns kvinnor som har fött barn.
Jag skriver inte förlossningshistorier, jag väljer att använda ordet upplevelser – för det är så jag ser det. Att föda barn är en händelse, och hur den uppfattas är ju så totalt beroende på hur den upplevs. Det finns mängder av kvinnor som ser sin förlossning som det häftigaste dom upplevt, något dom skulle göra igen dagen efter om det var så, det finns mängder av kvinnor som tyckte att det var väl kanske ingen höjdare men man fick ju absolut lön för mödan så att säga och sen är det inte mer med det, det finns lika många kvinnor som haft hemska förlossningar där dom gått sönder, blivit klippta, blivit akutsnittade, blivit opererade, tuppat av, nästan dött och andra extremt traumatiska händelser och sen finns det mängder av kvinnor som kanske inte hade en nödvändigtvis lika dramatisk förlossning – men där upplevelsen av att föda barn i sig var traumatisk, oavsett anledning.
Och överallt bland alla dessa historier finns det mothugg, från de som hade en annan upplevelse än den berättade och av någon anledning anser sig ha rätt.
Hur man nu kan ha rätt? När vi pratar om upplevelser?
Det finns inga rätt eller fel i känslor eller upplevelser, det finns bara olika sätt att ha upplevt det och alla är precis lika okej och ska få precis lika mycket omtanke och acceptans – oavsett hur jag som mottagare anser att det var för mig eller hur det bör vara. Jag har så svårt för det där med att det måste vara rätt eller fel för en del människor måste jag väl erkänna. För vem är jag att bedöma dina känslor? Du har lika mycket rätt till dina som jag har till mina. Som en gammal tusshårig KBT:are en gång sa till mig:
Vad du känner är inte fel. Vad du känner är rätt för dig.
Ni som har läst mina förlossningsberättelser har väl förstått att det där inte var en särskilt häftig upplevelse för mig. Jag har inte hyllat kvinnans förmåga att föda barn i inlägg efter inlägg, direkt. Visst är det en historia med humor, men det är för att det finns inget annat sätt att berätta den för mig. Än med humor. För det var så tragiskt på något vis, min upplevelse av det och vad som hände under alla dessa timmar – och än idag, tre år efter, kan jag inte sätta fingret på exakt vad det var med min förlossning som gjorde att jag idag säger
jag vill inte föda barn.
För så är det.
Jag vill inte föda barn. Jag vill inte snittas heller, och där har vi ju såklart ett problem – men mer om det sen.
Om man ska bryta ner det i mitt fall så finns det två saker som gör att jag inte vill föda barn; det ena är min kroppsliga förmåga och det andra är min själsliga. Och dom hör väl ihop på sätt och vis men är samtidigt åtskilda.
Om vi ser till min kroppsliga så får man nog konstatera att jag inte är gjord för att föda barn. Det som min man uttrycker som min rörelseapparat – alltså min rygg, mitt bäcken och allt som hör där till – är så illa åtgånget redan från början, och efter förlossningen var det sju resor värre. Jag har ju tre diskbråck som sitter lite bråkigt till, bäckenleden är åt helvete och nu har jag ju även en bruten svanskota sen Buse nästan såg världens ljus i en plåtpotta om ni kanske minns. Redan där är det oklart huruvida det vore så bra att gå igenom ännu en förlossning med de förändringar som redan finns och lyser från röntgenbilderna.
Och sen det själsliga.
Där får man nog också konstatera att jag inte är skapt för att föda barn. Jag gick in i min första förlossning helt utan rädsla och helt utan förväntningar. Jag var lugn och såg fram emot det. Jag hade uppfattningen om att alla gör ju det, varför skulle inte jag kunna? men där glömde jag helt bort den viktigaste aspekten. Upplevelsen. För ja; alla kan föda barn, med få undantag. Utan att dö. Ut kommer ju ungen på ett eller annat sätt och rent kroppsligt så andas kvinnor fortfarande när det är klart – men som i så mycket annat inom sjukvården glöms det där andra bort. Så länge pulsen slår och syret kommer in och kvinnan är vid medvetande så är allting heeeelt normaaaaalt (som en annan bloggare skrivit så fruktansvärt briljant om HÄR). Och direkt efter min förlossning satt jag inte och längtade efter att få göra det en gång till – jag skulle ärligt talat hellre skjutas än att göra det där igen.
Trots att jag inte förlöstes med klocka, sprack hela vägen eller på något annat sätt hade en kroppsligt traumatisk förlossning.
Jag satt i mammagrupper och stirrade med förundran på de kvinnor som glatt pratade om vilken häftig upplevelse det var att föda barn, hur visualisering hjälpte dom genom allt och hur ungen var ute efter en kvart och lite panodil. När det var min tur att prata skakade jag bara på huvudet och sa att det där, det var det vidrigaste jag hade upplevt. Och så är det. Vidrigt. Det är ordet jag nog använder mest. Inte för att smärtan i sig var så hemsk vad jag kan minnas (jag satte ju lika lite prestige i att föda utan smärtlindring som jag sätter i att bita ihop och ignorera hur jag mår bara för att ”man får ju sluta sjåpa sig och bita ihop lite om man nu ska ha barn” – jag hade med andra ord alla tänkbara tillgängliga kemikalier i blodet den dagen) utan för att upplevelsen i sig skakade om mig något så fruktansvärt rent själsligt. Jag kände mig utsatt, förnedrad (ja, starkt ord, jag vet) hjälplös och framförallt chockad. Ett av de absolut starkaste minnen jag har från min förlossning är hur jag står mitt på golvet nån gång under öppningsskedet, jag har precis varit och kaskadkräkts och duschat av mig själv och badrummet med en slang och varit på väg att hasa tillbaka till britsen och liksom stannat på vägen. Jag står där på den det gula plastgolvet i de där hemska vita sockorna och snyftar med hela kroppen, och Nelly sitter på knä på golvet framför mig och torkar med ömhet av mina blodiga ben med pappersservetter.
Jag har nog aldrig känt mig så liten. Eller så utsatt.
Och ja, det finns kvinnor som skulle klara det och hundra saker till – men det där slår an en sträng i mig, just den minnesbilden – och skulle jag lägga några månader på KBT så skulle jag säkerligen kunna knyta det till något annat jag upplevt en gång för längesen och så skulle det make sense men nu känner jag mitt psyke så pass väl att det för mig räcker att veta att det här klarar jag av, det här mår jag bra av, det här mår jag INTE bra av och det här är inte bra för mig. Jag behöver inte alltid knyta allting till händelser, eller förstå varför. Ibland är det bara, och måste så få vara.
Och det är med förundran och avund jag hör alla dessa superupplevelser av förlossningar, och det är med en så stor sorg jag hör alla dessa hemska historier. I mitt fall utan delning. Jag är lika glad för er som hade fantastiska förlossningar, som jag värker med er som är trasiga i själen eller kroppen efter era.
Varför har jag inte berättat om min rädsla innan?
Ja, du. Främst för att det är väldigt nära, såklart. Väldigt privat. Och för att det inte har funnits någon anledning att delge det mer än för mina närmaste och de som känner mig bakom Att vara någons fru. Jag har gett er min förlossningsupplevelse detaljerad och så ärligt det bara går, minus själen. Även om den finns mellan varenda rad för alla som är öppna nog att läsa den. För läser man min förlossningsberättelse, som är väldigt ärlig och öppen, så tror jag att man förstår att det där var ingen rolig upplevelse – trots att återberättandet må vara roligt. Jag skrattade åt det själv, såklart. Vad annat skulle man göra?
Och sen har jag inte fläkt ut min rädsla för att den instinktiva reaktion är att skämmas. Eller snarare känna skuld, för att man är sjåpig. Vilket är så idiotiskt egentligen, och inte alls likt mig. Det finns ju ingenting att skämmas över – att jag är svajig själsligt runt en förlossning är inte konstigare än att min kropp är svajig i leder och diskar och ligament. Det är trams om nåt. Själen är precis lika verklig som kroppen, och precis lika viktig och i mån av omtanke.
Men iallafall.
Min BM vet om det här och redan från inskrivningen har vi haft det med oss; att först måste vi utröna huruvida jag bör föda barn rent kroppsligt med de problem som finns, och om så är fallet – bör jag föda barn rent själsligt? Så nu är jag remitterad till Specialistmödravården och har en tid om några veckor för att gå igenom mina förutsättningar. Främst dom kroppsliga, men i stor del även de upplevelsebaserade förutsättningarna. Och jag vet att om jag får grönt ljus rent kroppsligt så är det en lång process sen, det där med Aurorasamtal – när man ska träffa barnmorskor och läkare och kuratorer och fås att känna att det nog är ganska okej ändå. För jag vill inte snittas heller, vilket som jag sa borgar för vissa problem. Vem vill göra en stor bukoperation, liksom? Men samtidigt är tanken på en förlossning så himla avlägsen och just nu snudd på otänkbar. Men. Steg ett är att först utröna huruvida det ens finns ett alternativ till snitt, och sen tar jag det därifrån. Och det skulle kännas konstigt att undanhålla det för er. Därför berättar jag det nu. Och för att jag kanske kan ge ord åt någon annan också, någon som kanske behöver det. Och för att jag hoppas att vara en icke fördömande röst bland många andra starka röster för er som kanske är rädda eller traumatiserade eller skuldbelagda eller vad som helst – en som säger som någon sa till mig
Vad du känner är inte fel. Vad du känner är rätt för dig.
(Och ja – jag vet att förlossning nummer två kan vara heeeelt annorlunda. Men det finns fortfarande en risk att den INTE blir helt annorlunda, och det är det jag måste kalkylera efter. För en del är den annorlunda bra, för andra annorlunda dåligt – och bara för att det varit på ena sättet för en annan innebär inte att det blir lika för en tredje).
Jag tänker inte gå in på några privata detaljer, på mer upplevelser, på mer detaljerade iakttagelser i den här texten. Och jag vill inte skrämma någon annan, verkligen inte. Tvärtom. Det finns ju mängder av kvinnor som tycker att en förlossning är väldigt häftigt, och mängder av kvinnor som kanske inte tycker att det är häftigt men väl hanterbart. Och du är med stor sannolikhet en av dom. Eller så är du inte en av dom och då vill jag väl mest säga att;
lägg ingen skuld på dig för det. Okej? Det är inte fel, för det finns inga fel eller rätt i upplevelser. Har du en otrolig upplevelse under din förlossning är den känslan lika verklig hos dig och bör bejakas som om du är outgrundligt rädd.
Känslan är din och den är verklig och den kan ingen ta ifrån dig. Det är väl egentligen det enda man behöver komma ihåg.
Så ja, vänner, detta blir ännu en resa vi tar tillsammans.
Så får vi se var den slutar.
Din text kunde varit min efter min första förlossning. Min upplevelse. Vidrig. 37 timmars dödsångest. Och sen ville jag inte. Jag var inte direkt nån naturbegåvning på att föda barn. Vare sig mentalt eller kroppsligt. Trots att andra förlossningen kaaaan ju bli annorlunda. Så jag gick på aurorasamtal. Och läkarsamtal. Och kom fram till att nej, föda samma väg igen vore inget för mig. Så jag valde, av två onda ting, snitt. Och fick två bra upplevelser av snitt. Gå på dina känslor. Inte andras. Men det där har du ju redan förstått själv ❤️. All lycka till!
Sitter på en skakig buss och läser så bara kort ger jag dig och magen största kramen och tackar för du delar med dig. Jag har aldrig varit gravid och en liten del av der är förlossningsskräcken faktiskt.
<3
Förstår PRECIS! All kärlek, stöd och pepp till dig. <3
Tack för din ärlighet! Min förlossning nr 1 var som din , helt vidrig och traumatisk. Var skadad rent fysiskt i 20 år efter, är nu rätt ok efter 2 operationer.
Jag kämpade till mig ett kejsarsnitt med nr2. Något annat var otänkbart för mig. Och det var en helt fantastisk upplevelse! Visst det gör ont efteråt, men inte alls samma fruktansvärda smärta. Ingen ångest eller nått. Det var bara lugnt och mjukt.
Det kändes inte som en operation… Alls.
Kram på dig
Du anar inte hur skönt det är att få läsa detta. Jag hade, enligt allmän uppfattning, inte heller en jobbig förlossning. Men gud vilka spår den satte i mig. Den där känslan av förnedring och maktlöshet gjorde att jag totalt vägrade att ens prata om ett eventuellt syskon till min son. Men till slut tog längtan efter en till över och jag blev gravid igen. Men förlossningen kändes så överväldigande att jag inte ens ville prata eller tänka på den. Men i vecka 30 yppade jag till slut lite av tankarna för min bm som bokade in mig på samtal med Aurora. Efter att ha suttit och storgråtit hos flera sköterskor, läkare och kuratorer bestämdes det att jag skulle snittas. Vilket jag inte Heller ville men av två onda ting var det detta jag kände skulle vara bäst då jag kände nej tryggare med att kunna sätta mig in i varenda sekund av själva processen och på så sätt kunna mentalt förbereda mig mentalt. Och det gick bra. Men jag vill bara att du ska veta, åter igen, hur skönt det är att veta att jag inte är ensam om dessa känslor. Jag har också blivit bemött med höjda ögonbryn och ifrågasättande och man känner sig väldigt ensam.
Tack för ditt ärliga inlägg!
Jag brukar också beskriva min förlossning som just vidrig. Blä. Även om den utåt sett fick bra var den traumatisk för mig. Och nu ska jag göra om det vilken dag som helst och även om jag inte har varit så traumatiserad att jag varit på aurorasamtal känns det jobbigt. Vill bara att det ska vara över samtidigt som jag inte alls vill vara med om det igen.
Heja oss hur barnen än kommer ut!
Ja det där med känslor. Det är så konstigt hur förnuftet ibland säger en sak men känslorna något helt annat. Och hur de där känslorna inkräktar på lyckan. Lyckan över det fantastiska med att få ett barn. Hur det än blir och bestäms om förlossningen, så hoppas jag att det kommer kännas bra och rätt för dig. Både före och efter. Kram från Eva
Det du skriver delar jag till 100%!! Min första mardrömsförlossning som efter 48 timmar slutade med akutsnitt, lämnade djupa sår och skräck. Tänkte aldrig mer utsätta mig för nåt liknande. Men ville ju ha ett syskon och hittade en förstående läkare som beviljade ett planerat snitt. En underbar och positiv upplevelse och jag mådde prima och var uppe och gick samma dag. Ett snitt kan vara en otroligt fin, lugn o positiv upplevelse så om det blir så för dig behöver du inte vara orolig! Lovar!
Så bra och viktigt skrivet! Så värdefullt att få läsa att man som kvinna inte är ensam med rädslor, problem och skador. Viktigt att sånt tas upp. ❤️
Tack för att du sätter ord på det många kvinnor känner o värsta styrkekramen till dig inför det som komma skall!! Min första förlossning upplevde jag inte så som du o upplevde jag inte heller som så skrämmande, men inget man längtar till igen om man säger så! Min andra (för 7 veckor sedan) blev kejsarsnitt då jag faktiskt inte hade något val med tvillingar o ettan i säte o tvån i tvärläge (2 % av tvillingar ligger så?!) men det var jag istället så mycket räddare, eller snarare vettskrämd, inför. Hade en jobbig graviditet, med mycket illamående, som jag utvecklade både panikångest o olika rädslor under. Så jag både längtade till dagen för KS då jag inte alls mådde bra o det var så tungt, men samtidigt var jag mer eller mindre livrädd inför det. Men det blev en bra upplevelse där operationspersonalen verkligen tog hänsyn till min rädsla o jag upplevde inte alls det så skrämmande som jag tänkt det skulle vara! Då jag var vaken så var jag med i allt som hände o jag fick direkt träffa bebisarna, fick tjejen på bröstet medan hälsade på killen då han var mindre så ville personalen undersöka honom snarast möjligt. Vill egentligen bara säga att man kan få en fin upplevelse vid KS oxå o har inte alls haft så ont efteråt som jag trodde! Massa kramar Frida
Förstår dig precis! Har haft samma känsla inför min andra, tredje och värst inför min fjärde! Och nu är det nog, nu har jag plågat mig nog och vill aldrig mer göra om det. Finns inget som ändrar på det. Så känn igen dig lite i att det kanske är normalt för nu minns du känslan bättre och vet precis vad som kan vänta. Är inte säkert dock att det blir samma. Min tvåa gick lättast av de alla och håller tummarna för att din ska göra detsamma!
Så starkt av dig att dela med dig om detta. Jag missade det där själsliga mellan raderna i din förlossningsberättelse som jag som alla andra skrattade gott åt.
Jag har lust att säga: ”Å kära barn” och klappa dig på kinden som bara en äldre klok kvinna och sen komma med någon super bra livsvisdom…men det kan jag inte. Jag lider med dig & kan verkligen känna din rädsla. Jag hoppas innerligt & hjärtligt att den väg som ligger framför dig blir bättre än den förra. Styrkekramar i mängdlära fina härliga du <3
Jättefint skrivet och så skönt med någon som inte måste hålla upp fasaden av en superwoman utan kan att du vågar och vill berätta om andra känslor och upplevelser. Jag går också och oroar mig för nästa förlossning. Förlöstes med planerat snitt förra gången på grund av sätesbjudning och min son vägde över fyra kilo. Jag tänker att min kropp kanske inte skulle klara en vaginalt förlossning om nästa blir ännu större. För mig var snittet i sig bra och lugnt men smärtan efter var hemsk men jag vill ju ge min son ett syskon en dag.
Min första förlossning var hemsk. Inte så mycket kroppsligt, några knäckta revben och några stygn och väldigt ömt och ont överallt. Men psykiskt, eller själsligt var den för hemsk. Så jättehemsk. När alla trallade på om sina mysiga förlossningar satt jag och tänkte att det var nåt fel på mig, att jag inte kan föda barn.
Så när jag blev gravid för andra gången var jag så rädd, så jag kunde inte glädjas. Jag skulle troligtvis dö ifrån mitt första barn där på förlossningen, så kändes det. Jag kan ju inte föda barn. Jag ville verkligen inte. Men dagen kom då jag var tvungen. Och det var en enkel, okomplicerad, skulle inte sträcka mig till mysig, men en helt ok upplevelse. Skulle jag bli garanterad den förlossningen skulle jag kunna föda ett barn i veckan. Fast det finns ju inga garantier. Mina två förlossningar var verkligen olika. De blir ju ofta olika.
Jag är så glad för min andra förlossning, för nu vet jag att jag kan föda barn. Fast jag kommer aldrig göra det igen, för den första förlossningen spökar fortfarande. Men som sagt jag är glad för min andra förlossning, mest av allt är jag glad att jag kan nicka instämmande när folk pratar om superhemska förlossningar OCH jag kan förstå de som tycker förlossningar är lätt som en plätt.
Utan att gå in på detaljer …..så när vi lämnade förlossningen för 28 år sedan hade jag en kommentar …hit kommer jag aldrig mer…. har så inte gjort…har VÄRLDENS underbaraste dotter vill inte vara utan henne på något sätt i världen….det som kan va lite sorgligt hon har inga syskon…..men vi har gett henne all KÄRLEK som bara finns….idag e vi stolt föräldrar när vi ser hur hon lever och hennes värderingar på livet…..vi har inte curlat henne (alltid) …hon står på sina egna ben…Vi finns för henne alltid
Så bra skrivet!! För mig är det tvärtom, helt okej med att föda, men det här med att vara gravid! Att vara gravid är bland det värsta jag har upplevt! De första 4veckorna var väl okej men de restrerande 8 månaderna var hemska! Spydde varje dag, blev anfådd av att borsta tänderna, gick trots alla kräkor upp 30kg vilket gjorde att jag inte fick nån särskild hjälp mot illamåendet. Rygg ont direkt om man gick ett steg lite för snabbt! Svälda fötter o sura uppstötningar!! Näe, att vara gravid är ingen höjdare! På nåt sätt tror jag ändå att min hemska graviditer gjorde min förlossning lättare, det var slutet på mitt lidande! Hoppas att du på nåt sätt hittar en lösning så att du tar dig igenom förlossning hel på alla sätt!!
Finaste du! Tror faktiskt att ett stort steg i rätt riktning är att du skriver om det här. Sen måste jag hylla att du vågat sätta ett ansikte på (oss) alla som lidit i själen. Mina berättelser är så himla stora, många undrade efter min första hur jag vågade skaffa barn igen? Mitt svar var att hade jag inte gjort det snabbt hade jag aldrig vågat. Andra gången blev bättre, betydligt bättre, trots att det höll på gå lika illa, men trots det och att det efteråt blev riktigt illa så läkta faktiskt ni själ. Inte helt, men en hel del och framförallt delen kring förlossning. Jag håller tummar och tår att du också ska få bli lite mer hel efter din andra förlossning (snitt eller ej).
Massor med kramar
❤️
Vad du är mänsklig, o så vänligt öppen och varm. Det du skriver, att det är dina känslor och dina tankar..och att dom är dina o ingen annans och att ingen kan känna det du känner är så klokt. Åh,,jag känner så igenom mig fast i en helt motsatt situation till att föda ett barn. Jag hoppas att vi kan vara med dig som en varm tanke, en vänlig skara följeslagare på din resa…
stjärnljus…till dig och de dina
Det kommer bli bra oavsett vad du väljer för väg att gå. Och just i dethär läget finns ju ingen annan utväg än att bebisen skall födas-på nåt sätt. : 0
Har prövat snitt och vaginal och jag är en sån som skulle gjort om det direkt . Snitt var det minst tilltalande enl mig.
Lycka till! Du/ni fixar lillebror ,lovar! Kram
Ögonen tåras när jag läser ditt inlägg. Fick min dotter för 4,5 år sedan och var totalt vettskrämd inför förlossningen. Jättefin och harmonisk graviditet så jag hade ingen aning om hur förlossningen skulle bli, min värsta mardröm eller lika lätt som tiden fram till den. Den blev väl något av ett mellanting. Jag känner VERKLIGEN igen mig i din beskrivning av förnedring; BM som var irriterad för att jag inte ”fattade”, lång tid och avslutningsvis sugklocka. Men det fysiska är ändå i stort sett ok, det jag reagerar på är det själsliga som du beskriver. Jag är helt övertygad om att min upplevelse starkt bidrog till den förlossningsdepression som varade i fyra månader efteråt. Du är så klok som tar upp själen och hur viktig den är. Alla lycka till dig och din kommande upplevelse!
Att ta tag i problemet är ju alltid en början, önskar dig all lycka till!! Har själv fött två barn, bägge prematura och 1:an blev en chock för att hon var tidig, v 33. Själva förlossningen var inte så farlig men rädslan för att hon var så liten, 2040g, gjorde mig livrädd!! Och i prematursammanhang var hon ju stor!! Jag pumpade ut och gav på flaska tills hon var 7 månader och ingen frågade hur jag mådde psykiskt. Allt fysiskt var ju bra med både mig och henne. Jag har en flicka till som också är prematur dock lite större 2500g och fungerande amning. Förlossningar är olika och mina båda har varit bra men jag har tänkt mycket på hur jag mådde då för 26 år sedan. Dessa tankar blossade upp när mina barnbarn föddes så med facit i hand hade det varit förträffligt att få prata med någon om just upplevelsen!
Jag hade förlossnings skräck redan innan jag blev gravid och det var nio månader av tortyr psykiskt. Mådde prima fysiskt med fin hy, glansigt hår och fick ständigt kommentarer om hur fräsch jag såg ut men inombords var jag ett vrak. Kunde aldrig njuta av graviditeten och vår dotter var beräknad i slutet på augusti 2008 och hamnade i kristeamet under semestern och det blev ett samtal där de pratade om att de jobbade med att stärka kvinnor att våga gå igenom en vaginal förlossning men så mycket för deras ord.. Fyra veckor innan beräknad förlossning fick jag veta att jag blev beviljad ett snitt och det var en enorm lättnad även om det inte är ett så roligt alternativ. Innan jag visste att jag fick ett snitt så kunde jag inte lyssna på förlossningsberättelser, inte läsa något om det utan slå dövörat till och sticka huvudet i sanden. Föräldrautbildningen via mödravården var bara att glömma, den lämnade vi precis när vi skulle sätta foten över tröskeln när jag fick höra att det vid första tillfället skulle gå igenom förlossnings skeendet. Tårarna sprutade ännu en gång och min stackars sambo försökte trösta men kände sig rätt maktlös. Dagen för snittet var jag duktigt nervös men samtidigt kändes beslutet helt rätt och det blev en fin upplevelse men adrenalinet pumpade när jag såg vår tjej men även att inse att nu var dessa helvetes månader över, låg och skakade i flera timmar efteråt. Det svåra med dessa upplevelser tyckte jag är att ingen frågade eller noterade hur jag mådde efter förlossningen utan nu var allt frid och fröjd, ni har ju fått ett friskt barn. Naturligtvis är man tacksam för det men det måste också finnas utrymme för den traumatiska upplevelsen för mamman som egen person och inte slå bort det som att upplevelsen är som bortblåst bara för att den precis passerat. Troligtvis så skjuts reaktionen upp ett antal månader, när man blir förälder så sätts allt annat åt sidan. Jag upplevde då att andra mammor som som dömde hårdast när det kom till att jämföra berättelser och bebisar och jag tror att de flesta skulle må bra av att lita på sin egen magkänsla runt graviditeten men även när bebisen kommer ut 🙂 kram på dig
TACK för en sån vacker och naken text! Att vara så ärlig och fri, du är en inspiration till alla.
Så fint och viktigt du skriver. Liksom du har jag ett helknasigt bäcken, tokiga diskar mm, mm. Och en krånglig historia. Graviditeten from hell. Jag gick på Aurora på KS. De bestämde åt mig att jag skulle snittas. Då får man ta det därifrån. Väldigt skönt att någon annan bestämmer. Det gick bra tillslut och de var otroligt duktiga på Spec Mödravården. Heja, heja dig! Tack för texten
Som du ser Emma, så är vi som inte alls hade en trevlig upplevelse första gången ensamma..vi är många och vi är ärliga..de som fött på en kvart, njutit av det häftiga, fått en uppenbarelse och som skrävlar om det…det är de som hörs mest…som gärna trycker ner oss andra i skorna…för vi har ju inte fött barn som man ska…vi som inte alls njöt..vi är knäppa, sjuka i huvudet och märkligt sjåpiga anser de..samma för oss som inte ammat konstant i fjorton år med alla fyra…vi som bara ammat några veckor..på sin höjd..vi är såå kassa och odrägliga som gav upp för lätt..vi borde minsann skämmas som inte ammar våra 4 åringar…Men..jag fick efter 16 timmar med värkdropp, 6 doser med epidural och ett konstaterande att bebisen låg snett med huvudet..ett akutsnitt..som blev till akut sövning…med min första år 2000…jag var så besviken, snuvad på konfekten, missbildad och ledsen..kände mig så dålig som var för trång, som fick ett för stort barn…som sen inte heller kunde amma..det fanns mjölk som i ett juver..men det gick inte..det sa bara poff efter tre veckor..så var där inte en droppe….inför andra förlossningen i mars 2003..gick jag också på Specialist mödravården, i Lund…de stöttade, lyssnade, trodde på mig/oss..de sa vi skriver som ett kontrakt…hur du vill ha det..hur vi ser på det..om du går mer än så många timmar…så blir det kejsarsnitt..du ska inte få uppleva samma mardröm med 16 timmars arbete..vi ska ge dig vad vi kan..men du får vara beredd på att det kanske inte går….jag gick där kontinuerligt och kände mig trygg..jag hade ju mitt ”kontrakt”..Jag blev stor, barnet blev ännu större..så efter gemensamt beslut blev det ett lugnt kejsarsnitt..jag fick all information, fick veta exakt allt de gjorde..jag som undersköterska förstår en del och vet en del..ibland mindre bra att vara utbildad..så de pratade om vad de gjorde..för jag lyssnade ju ändå…det blev bra…jag var uppe och gick efter de timmarna man är på uppvaket pga att man ju fått ryggbedövning..jag var super glad, mådde bra och smärtorna försvann av lugnet..Med tredje barnet i juli 2010 så sa de på MVC direkt att du som gjort två kejsarsnitt inte bör föda vanligt…du kan spricka och blöda osv pga du är snittad och sydd..den kraft som det blir kan skada dig..så då visste jag att det blev ett kejsarsnitt..som jag ju visste vad det var..jag visste att si och så är det..jag får ett datum innan BF..då kommer bebisen och att gå över tiden och våndas för det….med barn nummer fyra blev det det fjärde snittet..jag var så lugn..fast nervös som vilken mamma som helst över bebisen så klart..men lugn över snittet..det var för mig antagligen för de som ploppar ut barn efter barn…men riskerna finns, oron över dem finns..men en trygghet finns som tar över..de vet vad de gör, jag vet vad de gör..om det blir komplikationer och fel..så är det slumpen…Så hur du än väljer, vad ni än pratar om..vad mannen försöker stötta dig med..så är det ditt beslut, din kropp..ingen har med det att göra..vi är inte mer än människor…som med allt annat så är vi ju olika…då kan inte förlossningar ske på löpande band exakt samma för alla…Ni som tror er veta hur det ska vara, som fött som om det vore a peace of cake…som gärna skryter och berättar hur lätt det gick, så lite smärtor det var…tänk er för…ni kanske sårar andra..ni kanske får andra att känna sig värdelösa….Så Emma..ut kommer bebisen…hur..spelar ingen roll…det avgör inte hur du är som mamma..se på Busen..se på mannen…du har skapat ett under..ni har gjort ett under…för den du är..har gjort Buse till den han är..med hjälp av mannen..och era gener..inte hur du födde honom!!!!! Kramar Birran i Hörby, Skåne
Läs gärna på min lilla blogg om förlossningsdepression som jag drabbats av och försöker berätta om….
Ja, upplevelsen är verkligen ens egen. Det är så jäkla sorgligt hur somliga kvinnor använder förlossningsupplevelsen som något att skryta om – att de skulle var mer kvinnor för att de födde utan bedömning eller lätt som en plätt eller vad det nu var. Vi kvinnor är unika i att vi kan föda barn – vi borde stötta varandra, dela upplevelser och stärka varandra i det. Istället blir det ibland rena tävlingen när förlossningsberättelserna dras upp. Fy.
Bra att du skriver om detta , det är ju lite tabu,även om jag faktiskt STARKT misstänker att många fantastiska himmelska superduper-positiva berättelser om förlossning med aha-upplevelser och lätt-som-en-plätt-grej kanske inte är helt sanna eller hur ska vi säga, de kanske inte kommer ihåg så himla bra hur det verkligen var ……. 😉
Jag hade själv två mycket jobbiga graviditeter och förlossningar och upplevelser på sjukhuset ( här i Rom ) och en gynekolog som skötte sig så jäkla dåligt ( som faktiskt borde vetat bättre med graviditet nummer två, ) som jag skulle kunna skriva en bok om .Men . Vi kan dra det kort med att min dotter föddes en månad för tidigt och föddes med gulsot och att min son höll på att komma i sjätte månaden. Den första förlossningen och den första tiden efteråt vill jag inte ens minnas , så hårt sitter det i själen. Den andra förlossningen blev faktiskt helt okej,ändå till slut. MEN. inget och ingen skulle nånsin ha fått mig till att skaffa ett tredje barn. EVER. Hur som . Vad som är viktigt är ju precis det du belyser i detta inlägg, att alla har vi rätt till att ha vår egen story och faktiskt även berätta den !!
Kram på dig, det där grejar du , hur du än gör det <3
monica i Rom
Min första förlossning var ett helvete som slutade i akut kejsarsnitt. Jag kunde inte tänka mig ett andra barn. Men 9 år efter den förlossningen så kom vårt andra barn till världen. Och som jag fick kämpa för att få kejsarsnitt då, jag hade en väldigt…tja fanatisk läkare. Jag får tårar i ögonen bara av att tänka på det här (pinsamt för jag sitter i hotellets restaurang efter sista Formex-dagen). Men min aurora-barmorska backade upp mig och sa till mig att jag skulle se kampen för kejsarsnitt som mitt förlossningsarbete och det hjälpte mig faktiskt jättemycket. Hemma har jag nu världens finaste lilla tvååring som kom ut ur en ”lucka i mammas mage” , som Katerina Janouch skriver i ”så blev jag till”. Och det funkade finfint det med 🙂
jobbiga upplevelser sätter sig gärna i tanken och just att man inte kan påverka hur de ska gå vid en förlossning är nog de som skrämmer mest tror jag ..om någon skulle säga till dig att de är över på 10 minuter och din rygg håller skulle du nog troligen känna dig tryggare och inte lika rädd inför de …min andra dotter hade bråttom till världen ..minns de så väl ..en värk hemma …en i bilen ..en i hissen på rullbritsen upp till BB en till när de rullar in britsen i duschrummet då båda förlossningsrummen är upptagna ..sen hojtar jag lugnt ..jag måste krysta …nejjjj ropar de ..jooo säger jag å börjar krysta ..de sliter av mig skor å byxor å in kommer en barnmorska å sliter av sig handskarna för hon har just förlöst ett barn på ett annat rum ….tre krystningar sen var hon ute 🙂 så jag tror att de är ovisheten om hur de kommer gå som gör oss rädda…så jobba med dina tankar …positiva tankar ..bygg upp ett positivt scenario i tanken att de kommer gå super lätt och bra …mota bort alla andra tankar med de positiva
Älskar och tar till mig orden ”Vad du känner är inte fel. Vad du känner är rätt för dig.”
Älskar din beskrivning över att det är både kroppslig och själslig aspekt på att föda barn. Den själsliga får vi inte glömma eller tränga undan. Lika stark. Lika viktig.
Tack för fantastisk blogg!
Dina ord är så viktiga för så många Emma. Jag tillhör den lyckliga skara kvinnor som har haft en hyggligt positiv upplevelse under mina tre förlossningar. Men det är ju inte för att jag är en superkvinna, eller för att jag är mindre sjåpig än någon annan. Det är ju för att jag hade bättre förutsättningar kroppsligt och själsligt. I ett annat sammanhang är det jag som drar ”nitlotten” för då är jag inte rustad för det jag ska igenom. Så är det. Ligger ingen värdering i det, det är olika och det måste vi få lov att vara öppna med. Så bra. Jättebra!
Vackert . Naket. Ärligt. Jag förstår dig precis. Mina tårar rullar när jag läser.
Båda mina flickor kom med katastrof snitt. Snittet i sig var helt okej men vägen dit och hur sjukvården hanterade mig som tjej och inte maskin var förskräcklig . Önskar dig all lycka med resan till lillebror. Det kommer gå bra. Kramar❤️
Oj vad jag känner igen mig. Nu skulle jag länka en bok som hjälpte mig jätte mycket från fösta förlossningen som var en WTF upplevelse till nr två som faktiskt var rätt okej om man jämför. Men jag hittade ju inte boken på nätet?!?! Ni andra som kanske läser (jag har inte läst er andras kommentarer utan detta är spot on från mig, men ni kan kanske hjälpa?)Alla har kanske tipsat om denna, vad vet jag? Det är en röd bok med en preggo mamma på framsidan som håller i en gul blomma? Någon? I alla fall…för mig var den nyttig. Jag läste den inför förlossning nr 2 och då hade jag ju gått igenom ”skiten” en gång och visste vad som väntade. För mig var det en total AHA-upplevelse. ( gällande de olika skedena i en förlossning, inte musikgruppen). Nu var ju jag en av de som glatt hade hoppat över alla kapitel om förlossning i alla vänta barn böcker innan ettan. Men jag kunde verkligen ta åt mig av denna boken inför förlossning nr 2 och jag hade det i bakhuvudet hela tiden och kände mig stark. Sen hade jag omedvetet ljugit lite om min vikt också inför ryggmärgsbedövningen så jag var kanske, förutom stark, även en smula (kraftigt) bedövad. (hett tips).Men ettan och tvåan går inte ens att jämföra. Då åt plis hållet… Maila din adress om du vill emma så ska du få min bok.
Massa kramar!
/Malin
Åh jag känner så väl igen mig efter min förstfödda. Det tog 4 år innan jag ens kom på tanken att utsätta mig för en graviditet igen. Men precis som det är människor, så är förlossningar lika llika varandra. Den andra var inte i närheten av vad den första var. Vare sig för kropp, själ, mig eller bebis. Du är både modig, klok å har förmågan att lyssna inåt. Vad du än beslutar dig för hur du ska få guldklimpen i dina armar så Blir Det Bra ♥
Emma, så klokt du skriver. Det klart man förstod att din förlossning inte var rolig, även om berättelsen var det. Faktum är att jag läste den tidigt i min graviditet och den hjälpte mig att avdramatisera förlossningen – och skriva ett förlossningsbrev med allt som jag INTE ville. Typ, inga elever i rummet. Jag var en av dem som på frågan ”Hur känns det” svarade ”Jorå, bra. Det var ju igåååår!”. Så tack för den berättelsen, och lycka till med din förlossning oavsett hur den kommer att gå till. Kram!
Blir väldigt berörd av ditt inlägg och tycker du är modig som sätter ord på det som många kvinnor går igenom och upplever. Själv har jag fött fem barn, även tvillingar – med vaginal förlossning. Omständigheterna runt förlossningarna kändes otrygga rent allmänt då jag aldrig trivts i sjukhusmiljö av specifika skäl och jag hade mycket i bagaget med mig sedan min barndom/ungdom också. Jag hade ändå stöd av både kurator på mödravården och Aurora samtal alla gånger, ändå blev det inte bra. Med mina tvillingar för nio år sedan vädjade jag om ett snitt, då jag kände att efter tre ”i journalen” relativt bra förlossningar – men själsligt jobbiga och otrygga – så ville jag verkligen inte föda två barn samtidigt vaginalt. Ändå fick jag nej och uppmuntrande ord att jag redan fött ”så många barn”, så det här kommer gå galant. Det kändes kränkande när jag ändå argumenterade på rationellt vis och försökte hålla mig samlad för att bli tagen på allvar av sjukvården. Jag gick tiden ut med tvillingarna, till v 40 och vardera barn (pojke och flicka) vägde 3kg respektive 3,6 kg. När jag kom in på förlossningen så kände jag mig osäker på bedövning så det blev inte att jag tog någon efter barnmorskans hurtiga ord ( och en epidural som tog fel med mitt första barn) och det gick väl an med min dotter som kom först, men sedan ska man föda ett barn till på det…Han tog över en timme på sig och då hade ju den där smärtupplevelsen från dottern lagt sig och man är bara ofantligt öm och trött efter det första barnet. Det blev komplikationer med pojken och smärtan var grotesk. Verkligen grotesk. Vad jag inte visste då var att min tarm gick sönder invändigt. Inte tillräckligt för att det skulle märkas till en början, men sedan mer och mer och jag gick tre år med det innan operation. Jag kommer aldrig bli riktigt bra efter det som hände. Dagar efter förlossningen blev jag också väldigt sjuk och jag tror det var kroppen som var traumatiserad efter upplevelsen. Som själen var lika skadad som kroppen var fysiskt. Jag minns hur personalen pratade semester ovanför mitt huvud när jag precis fött och det var så surrealistiskt på något vis, när jag där i stunden trodde jag skulle dö. Stå på dig Emma, gör det som fungerar för dig. Du har rätt till din egen upplevelse av det som skedde och jag hoppas din nästa upplevelse kommer ge den andra upprättelse, på något vis. Så gott det går. Tack för en jättefin blogg! // Maria
Så modig av dig att dela detta! Min första förlossning blev en helvetes upplevelse med lindrig depression som följd. När min dotter skulle födas var synen av min förstfödde på toppen av varje värktopp det som gjorde förlossningen till något helt annat. Konstaterade till mannen efteråt att jag hade varit redo att klämma ut en till följande dag. Så olika upplevelser hade jag och herregud så tacksam jag är för att upplevelserna var precis i den ordning de var :-). Jag tänker på dig och allt du går igenom just nu och skickar en stor varm lyckatill kram till dig modiga människa!
Jag har haft 2 `”bra” förlossningar, dock väldigt olika varann. Men det viktigaste är ju som du skriver; Vad du känner är inte fel, vad du känner är rätt för dig. Det viktiga är ju att du är trygg att få din förlossning som du önskar. Varmaste kramen
Tack fär ett fint och personligt inlägg. Om du visste hur ledsen jag varit över att inte kunna föda vaginalt. Hur dåligt jag mått över alla superdupermammors fantastiska berättelser om förlossningar. När de sagt saker som ”jag vägrade ta bedövning” eller ”det var det häftigaste jag varit med om”. Mitt första barn kom med katastrofsnitt, mitt andra med ett akutsnitt och tredje var planerat. Det är först på senare tid som jag accepterat att min kropp kan inte föda vaginalt och att jag är bra ändå. Det kommer gå bra för dig. Det värsta med snittet är inte att det gör ont efteråt, för det går väldigt bra. Det är att man inte kan bära annat än bebis de första sex veckorna. Som sagt, tack för att du berättar att din förlossning inte var det häftigaste du varit med om trots att den gick bra. Att det upplevs olika och att det är som det är. Kram
Hej Emma!
Ingen lyckas formulera sig som du i ord, alltid med hjärtat närvarande. Brutalt ärligt.
Vill bara hälsa att här är en till (läste en kommentar högst upp) som har bra erfarenhet av snitt, till och med trots att det var akut, kändes inte som en operation. Visst kändes det efteråt men vår guldklimp kom ut snabbt och var frisk.
Skickar dig en ”jag-hejar-på-dig” tanke!
Kram Anna
Huva, så jobbigt det var för dig. Hoppas du får allt stöd du behöver och hjälp att välja. Jag har fött tre och tyckte det var mycket lättare med tvåan……..var så fokuserad på att få se vem det var som låg därinne och……att allt var bra. Med trean gick det så snabbt och då skulle en barnmorskeelev förlösa mig. Hon fick panik och jag klarade av hela förlossningen utan hjälp. Ingen bedövning eller ens lustgas. Hade kunnat föda hemma. Det var chockerande och framförallt när jag fick höra att jag varit så DUKTIG. Vadå duktig. Som sagt, du kommer att klara det bra. Kram
Hej! Läser sen ett par år, men brukar inte kommentera, men kände mig manad efter ditt inlägg. Å vad jag önskar dig en bättre upplevelse denna gång! Jag gick igenom en första förlossning som slutade i akutsnitt och som lämnade mig med en massa ångest, dåligt mående och mindervärdeskomplex efteråt. Hur mycket den påverkade mig märkte jag inte till fullo förrän jag blev gravid igen. Och då satt skräcken där från första stund. Rädslan för att få ut barnet hur det nu än skulle gå till. Jag ville bara säga att när jag traskat vårdkedjan runt så fick jag till slut träffa en aurorabarnmorska och en psykolog och det gjorde så gott att få prata igenom varenda liten detalj och känsla kring förlossningen. Nästa förlossning blev helt annorlunda och jag tror verkligen att det till stor del berodde på att jag fått bearbeta och därför kunnat släppa taget om den värsta skräcken, eller åtminstone inte kom till den andra förlossningen med själen ut och in. Önskar att du får samma hjälp och att allt går bra!
Åhh vad jag känner igen mig! Jag hade också en hemsk förlossning. Det var ingen fara med mig eller vår dotter – men jag har aldrig känt mig så maktlös OCH trött i hela mitt liv. Hade kraftiga värkar i evigheter, allt strul man kan tänka sig med smärtlindring och en kropp som i övrigt inte ville arbeta för en förlossning. Efter tolv timmar med riktigt kraftiga värkar spenderade jag vet inte ur länge med att argumentera med en läkare om att jag faktiskt var livrädd för att inte orka ända i mål. Läkaren uppfattade jag som kall och medicinskt inriktad, ingen sympati där inte. Och just maktlösheten och att inte kunna styra över vad man går igenom – över vad som hände MIN kropp. Till slut checkade jag ut. Jag kommer knappt ihåg mitt barns födsel. Jag kände ingen glädje när Jon låg på mitt bröst. Det enda jag kunde tänka på var att jag aldrig mer ville känna smärta! Det var tufft efteråt! Trots alla andras kommentarer om att det var värt det på grund av vår dotter. Jag kände bara ”nej”. Saken blev ju inte direkt bättre av att det tog mig ett bra tag att komma in i mammarollen. Idag kan jag tänka på förlossningen utan att gråta, men det tog tid. Jag har världens finaste tjej på åtta månader, men jag vet fortfarande inte om jag kommer orka en gång till. Tack för dina ord!
Du vet att jag inte är en bölade men jag kommer ihåg att jag grät när jag läste din förlossningsberättelse. Visst den var rolig men när du ropade på hjälp vid ditt bäcken kunde man nästan känna lukten av paniken och den kunde jag så väl känna igen. Kära Emma. Måtte denna lilla gosse komma ut med minsta möjlig kroppslig och själslig smärta. All kärlek hörru.
Efter två traumatiska förlossningar tjatade jag till mig ett snitt med trean. Det bösta jag gjort! Var som att gå in i en affär och bara hämta bebisen om man jmf med de andra förlossningarna… Visste hade jag ont även tredje gången, men inte alls på samma sätt och jag var ju i såå mkt bättre balans! Kunde njuta från dag ett vilket jag verkligen inte kunnat de andra gångerna. Dessutom kunde jag slappna av i slutet av graviditeten när jag väl fått besked om godkänt snitt.
Lycka till!!
Kram
Det enda ordet jag kunde komma på under förlossningen var just ”vidrigt”. Inte hemsk. Inte fruktansvärd. Inte förfärligt. Vidrigt! Jag lovade mig själv tusen gånger att aldrig mer göra om det. Nu fyller tjejen snart 1 och jodå jag funderar på om det blir en till. Förstår inte det där med att det skulle vara så många som hade en fantastisk förlossning, jag har då aldrig hört talas om någon, min erfarenhet är att de flesta tycker att det är just vidrigt. Men ändå gör de flesta om det i allafall en gång till.
Oj, vad jag känner igen mig i dina ord. Min första förlossning var hemsk. Inte för att jag sprack jättemycket eller för att det var någon fara för mig eller min son. Nej, allt gick så att säga ”bra”. Men för mig var den traumatisk och jag visste inte om jag någonsin skulle våga bli gravid igen. För jag var som du lika rädd för kejsarsnitt som för att föda vaginalt.
Men jag blev gravid igen och min lilla Belle är nu 5 månader. För mig var det också osäkert huruvida jag skulle KUNNA föda vaginalt, på grund av att min moderkaka satt lågt. Ev skulle jag bli tvungen att ta kejsarsnitt. Ovissheten var så jobbig, jag ville bara ställa in mig på det ena eller det andra. Jag gick i Aurorasamtal tillsammans med min man och det var så bra. Vi gjorde upp en plan och jag berättade om alla mina rädslor. Precis allt. I vecka 35 fick jag klartecken att jag skulle kunna föda vaginalt. Jag var livrädd, men kände mig stärkt genom samtalen. Och det gick jättebra. Tidigare har jag nästan trott att folk har ljugit när de har sagt att deras förlossning var enkel och en dröm, nu vet jag att den kan vara underbar. Allt gick så mycket lättare denna gången, trots att det givetvis gjorde vääääldigt ont. Jag kände mig trygg med personalen. De informerade mig om allt som hände och hade superkoll. Krystvärkarna var denna gång i 9 minuter mot 2 1/2 timme sist. Jag sprack ingenting och stod på benen mer eller mindre direkt efteråt. Jag var inte ens öm, utan precis som vanligt. Vad vill jag säga med detta? Jo, att oftast är andra förslossningen mycket enklare. Ettan har redan banat vägen. Att samtal kan hjälpa. Men det är du som väljer och bara du. Ville bara dela med mig av mina erfarenheter. Enormt lycka till Emma!!! Jag håller tummar och tår att det blir bra, hur det nu än blir! Kram
Jag känner igen mig! Jag har barn som är 10 år gammalt nu och jag har inte vågat igen. Jag får ofta höra ”förlossning nr 2 kommer att vara helt annorlunda” eller ”var det så fruktansvärt?”. Jag tänker som du att det finns fortfarande risk att det inte blir annorlunda nästa gång och ja min upplevelse var att förlossningen var fruktansvärd. Det finns människor som hade mycket svårare förlossning än vad jag hade och glömde direkt hur jobbigt det var när de fick se ”belöningen”. Men jag kände mig verkligen utsatt i den situationen och känner igen allt som du beskriver. Ja kanske inte så mycket hjälp i det som jag skriver….men tack för att du delar med dig!
Det var starkt och bra skrivet. Öppet och naket. Livet ville inte ge oss något barn så jag kan inte känna igen mig i något men jag tror att jag kan förstå ändå. Det finns olika sorters smärtor. Lycka till med dina beslut.
.
Å vad jag känner med ditt inlägg! Jag har fött två barn, men båda gångerna har jag verkligen inte velat genomgå själva förlossningen ELLER göra snitt. Jag har liksom bara blundat för att det måste ske hur jag än vrider och vänder på det. Och jag kan inte prata om mina förlossningar som härliga upplevelser, även om jag båda gångerna gråtit av lycka när jag fått mina bebisar på bröstet. Känner SÅ igen mig i ditt inlägg och tycker att det är starkt och fint av dig att berätta!
Också; underbar blogg och fantastiska bilder! Glad att jag hittade den =)
Å så bra och ärligt skrivet! Hoppas verkligen att upplevelsen av din andra förlossning blir bättre, oavsett hur den blir.
Många kramar
Du har min sympati och respekt. Vill bara skicka med dig, att även om sjukvården vidhåller att du ska igenom massa samtal, KBT-skit och annat gräva-i-din-barndom-tjafs, så är det din rättighet att få ett kejsarsnitt om du vill ha det. Du kan bara kliva in i samtalsrummet och hålla käften, om du vill. Ingen kan tvinga dig att föda. Jag var stenhård på kejsarsnitt, de tjafsade om barndom och trauma och larv. Nej, jag vill bara ha ett kejsarsnitt. Och jag fick det. (Och vår tös är fantastisk!) Liksom min hyfsat oskadda kropp. Så, stå på dig. Ingen kan tvinga dig till något alls.
Olle Ljungström sjunger såhär: det är bara du som väljer, så var noga med ditt val. Så är det. Verkligen.
Vet du vad, båda våra barn har kommit ut med snitt. Det har gått jättebra och varit superfint. Jag läkte jättebra och var uppe på benen ganska så omgående. Man får inte lyfta för tungt bara. Nu vet jag att din man är läkare och har koll på riskerna bättre än jag har MEN jag upplever att snitt är otroligt upphasat och att det är en hets i Sverige där man till varje pris ska undvika snitt och att kvinnan istället ska genomgå helvetesförlossningar och få men för livet. Tro på din känsla och vad magen säger. Stort lycka till. Kram!
Känner så för det du skriver, känner igen den där känslan av förnedring. Jag födde vår första son 1996 (jag vet, jag är skitgammal) och det tog varken lång tid (5h på förlossningen), jag sprack inte, inga komplikationer tillstötte MEN utav någon märklig känsla kom jag på att jag var pryd. Jag skämdes för kräk och allt annat som kommer när man tar i. Jag tyckte också det var vidrigt och jag bejakade det där på alla sätt efteråt. Det tog många år och lite missfall innan vi fick tvåan – närmare bestämt 10 1/2 år. Jag åkte in till förlossningen och på vägen upp i hissen överföll alla känslor mig. Det tog inte lång tid denna gång heller (3h på förlossningen) och inga komplikationer what so ever. Men det blev en helt annan upplevelse. Jag vet egentligen inte vad som gick annorlunda, mer än att jag tänkte att jag skiter i allt och gör det på mitt sätt. Jag verkligen tokandades igenom mina värkar och tänkte som ett mantra – ett steg närmare för att få träffa dig. När de skickade ut maken för att flytta bilen, tog hål på mina fosterhinnor och första krystvärken kom då flög själve f-n i mig och jag verkligen vrålade ut liten Gabriel på krystvärk nummer tre. Maken hann precis innanför dörren och jag uppfattade att han vrålade tillbaka: Vad f-n händer här?, varpå jag svara: Man får inte svära på sjukhus Mats! Det slutade med att vi frustskrattade åt det där, BM och sköterskor och vi andra. Ja, det blev något annat. Det kanske även din förlossning nummer två blir. Håller tummarna…Kram Mia
http://happyvardag.se/2015/01/17/somliga-verka-invanta-hogvatten-andra-har-fatt-mer-an-nog/
Tror det är många som känner igen sig i din upplevelse o känsla inför nästa förlossning. Hur du än föder denna gången, hoppas jag det blir en bättre.
Har bara ett råd: låt ingen annan få tala om för dig, ”råda” dig eller på annat sätt säga åt dig hur du ska göra! Min första förlossning var väldigt dramatisk där min son höll på att dö och det blev urakut snitt. Men min upplevelse var ändå väldigt fin. Fick då rådet av läkare (navelsträngen var sjukt kort på sonen, därav det traumatiska) att det inte skulle kunna hända igen. Gick igenom en vanlig förlossning och allt gick fel… Kort navelsträng igen och livmoder som sprack och urakut snitt igen. Men den här gången var upplevelsen skit och något jag btottas med än, 6 månader efter. Låt din känsla styra, den kommer guida dig rätt! Och kejsarsnitt är inte så tokigt.. Kram och lycka till!
Åhh..du är bra.
Jag förstår dig till 100%. Å jag hoppas du provar kejsarsnitt. Faktisk. Att bära på den oron är nog inget bra alls..Jag tror du kan få en fantastisk upplevelse om du föder vaginalt en gång till..dels för att du gjort det en gång redan och kroppen har tagit det och du är säkert kroppsligt förberedd på det…
Men med tanke på vad det orsakade förra gången..så hoppas jag du väljer kejsasnitt..
Pepp pepp pepp till dig oavsett!
Kram Åsa
Åh, Emma, vad jobbigt att ha den känslan för nästa förlossning!
Jag har fött tre barn. De två första var lätta förlossningar och ingenting som skrämde mig. Den tredje förlossningen var den värsta och jobbigaste. Hade den varit min första så vet i sjuttan om jag hade gjort om det. Vår Lilleman ville ut fem veckor innan det var dags. Vattnet gick och jag fick ligga stilla i en vecka. Sen fick jag gå upp och förlossningen kom igång redan första dagen. Eftersom det var en månad för tidigt och han låg så still i magen fick jag ingen bedövning. Jag hade velat ha en Petidinspruta som jag fått de andra gångerna, men det fick jag inte.
Eftersom de två första förlossningarna var så lätta, så trodde jag naturligtvis att jag skulle klara av den här tredje som en dans också. Jag var absolut inte beredd på det som blev. Det gjorde så ONT och jag kände mig så utlämnad och skräckslagen. Jag var arg på min barnmorska också eftersom hon inte ville ge mig nån bedövning. Så hon fick höra både det ena och det andra när jag gapade som värst.
Jag hoppas verkligen att ni kommer fram till ett bra beslut, vilket det än blir.
Du är helt fantastisk på att klä känslorna i ord. Jag känner så enormt väl igen mig i känslan att båda förlossningsalternativen känns totalt ohanterbara. Har rejäl sjukhusskräck sedan barndomen, och trots stöd både från aurorasamtal och min egen mamma som tom arbetar på BB, så växte ångesten och sorgen bara mer ju längre tiden gick. Var panikslagen inför tanken att pga min rädsla störa kroppens naturliga arbete och eventuellt skada mitt barn. Till slut fick jag välja själv och det blev ett planerat snitt. Var enormt fokuserad men rädd, grät och skakade genom hela operationen, men personalen och min underbara man var helt fantastiska och allt gick lugnt till och blev så bra det kunde efter omständigheterna. Ögonblicket när sköterskan höll upp min dotter som tittade mig rakt in i ögonen kommer jag aldrig att glömma. Hade hela graviditeten stort stöd av min enormt coola barnmorska på MVC som sa till mig att det är inte hur barnet kommer ut som avgör hur bra mamma man är, den titeln är ett heltidsjobbet man kämpar med hela livet :). Kram till dig och din fina familj, hoppas du får bra hjälp, stöd och framför allt förståelse. Det är modigt att erkänna att man är rädd! Stort lycka till!
Emma. Underbara Emma ❤️ Jag ska försöka fatta mig kort.
Barn 1: överjävlig förlossning. Slutade i kutsnitt. Kropp och själ sargade.
Innan barn 2: tal med kurator, autoramänniskor, narkosläkare osv – för mitt enda kriteriet för att nånsin föda barn var ett snitt, även om det var vidrigt sist. Barn nästan ute + akutsnitt = dubbel förlossning. Skälen konstaterades fucked for life. Så.
Barn 2: planerat snitt. Det. Bästa. Jag. Gjort. I jämförelse alltså
Oj slutet kom visst inte med
…inte nu heller! Nu ger jag upp, går till datorn istället för mobilen 😉 Stor kram till dig Emma och tack för att du delade med dig. Hoppas hoppas hoppas att det går som du vill och önskar denna gång. Stor kram till alla er andra kvinnor här inne, som också haft jobbiga, ja vidriga förlossningar <3
Fina Emma!
Tack för att du delar med dig så. Ville bara dela med mig av ni upplevelse av ett planerat kejsarsnitt till dig. En helt magiskt upplevelse. Lugnt, harmoniskt och ingen smärta.
Vi hade med oss egen musik och sköterskorna frågade om maken ville ha en kopp kaffe…
Efter en sisådär 20 min får jag vårt killa mirakel på bröstet och minns inte något annat av halvtimmen de sydde ihop mig. 2 timmar på uppviket med lite ängel som försöker hitta bröstet.
Självklart lite jobbigt att komma upp ur sängen på kvällen för en första dusch men det går ju inte att jämföra med förlossningssmärta. Säkert en promille av den. Jag var uppe och gick dagen efter och 10 dagar efter var jag ute på långpromenader med vagnen över en timme.
Bara vackra minnen och jag vill verkligen att du ska förstå att ett planerat kejsarsnitt är något fint, lugnt och en vacker händelse.
Om jag var du skulle jag inte tveka en sekund.
Stor kram!
Mia
Vår dotter som föddes 2008 kom med akut kejsarsnitt efter en långdragen förlossning.
När jag blev gravid med vår son (född 2012) kände jag ända från början att jag ville ha kejsarsnitt igen. Min barnmorska försökte övertala mig att föda vaginalt eftersom första förlossningen i stort sett var fullgången och inget talade för att det skulle bli besvärligt igen….. Men jag vågade inte chansa. Och jag kan egentligen inte förstå varför man tvekar inför kejsarsnitt. För mig känns det lika naturligt som att föda vaginalt. Barnet ska ut och skit samma hur det går till. Jag kan känna mig irriterad över att mammor/kvinnor har åsikter om att det ska ske ”naturligt”. Äsch! Va tusan! Man blir en fantastisk mamma till ett fantastiskt barn oavsett hur själva förlossningen går till!
// Linda
Älskade.
Detta inlägg drog igång alla flashbacks från 6mån tillbaks o jag har nu suttit ihopkurad i soffan med min make som klappat och sagt ”jag vet älskling..det var hemskt” och nu känns hjärtat lite varmare igen.
Vi måste våga prata om detta. För när orden är sagda kan vi agera.
Tack. Och tankar och styrka till dig. Och puss.
Förlossningar är bland det mest traumatiska vi kvinnor utsätts för och jag märker ett omättligt behov hos kvinnor i alla åldrar att närhelst tillfälle bjuds prata prata prata om det och det måste bero på att vi behöver bearbeta traumat. Jag tror att det här som du just skrivit var jätteviktigt, det märks inte minst på alla kommentarer. Min syster läste i Handbok för blivande mammor (tror jag den heter) att man får ingen medalj för att man föder utan epidural, och detta är något vi ofta citerar och jag menar att det går att applicera i ett mycket vidare begrepp. Man får ingen medalj för att man föder utan rädsla – heller.
Själv är jag en sån där typ som beskriver mina förlossningar med två ord: vidrigt och fantastiskt. Jag har världens bedrövligaste graviditer, som blivit tuffare för varje gång, och efterbördstiden har åxå blivit vidrigare för varje gång. Med nr var det skytteltrafik i 4 veckor till Förlossningen med helt orimliga blödningar tills jag blev inlagd, sövd och skrapad. Och graviditeterna är en enda lång plåga av fruktansvärt illamående, fruktansvärd foglossning, förvärkar nåt bedrövligt, järnvärdei höjd med knäna ungefär och lite annat smått och gott. Det är 9 månaders helvete + en till månad efteråt innan jag börjar likna mig själv. Förlossningarna däremot… Många skulle nog uttrycka dem som lyxiga. Nog för att det är smärta bortom allt, men de är blixtsnabba. Det gör skitont att föda barn på en kvart. Med nr 2 hann jag inte in utan födde på vardagsrumsgolvet och sprack från A till Ö. Efter det kände jag mig lite traumatiserad. Med nr 3 fick jag beviljat att bli igångsatt 2 veckor tidigt, för att tillgodose mitt enda krav: att få föda med en barnmorska den här gången. Det var fint.
Och dåre som jag är har jag nu gett mig in på detta en fjärde gång. Jag är 10 dagar efter dig. Det beslutet att bli gravid igen var det svåraste jag gjort i mitt liv. Det tog 5 år att bestämma. Jag är så så sååå rädd för graviditeten i sig, men nu är jag mitt upp i den, mår piss på de flesta nivåer, men känner en sån lycka inför det här barnet, som redan är hela familjens älskling. Fokus på det!
Och nu har jag skrivit en uppsats och det var verkligen inte meningen. This only goes to show att behovet att prata om det här alltid finns. Så tack Emma att du öppnade en kanal för att lufta sånt här. Jag önskar med hela mitt hjärta att du ska få känna dig trygg inför din förlossning och få stöd som är rätt för dig. Vet inte om det hjälper dig, men jag säger igen att man får ingen medalj för att man står ut med saker som är för svåra för en. Fast det där har du ju redan förstått. Heja dig och heja alla andra kämpar till kvinnor!!
Känner precis som du! Är beräknad i dag och har gått på Amanda samtal samt psykolog ang min förra förlossning. Är jätte rädd men på något sätt måste ungen ut. Hoppas att Kalmar BB kan sin sak… Vill inte må som jag gjorde efter förra. Önskar dig all lycka och hoppas du har eller finner ett enormt stöd!
<3 <3 <3
Tänk att en text om smärta, ångest, oro och utsatthet ändå kan vara så vacker…. Du har en otrolig gåva när det gäller ord, Emma, och en förmåga att dela denna gåva med andra. Jag önskar dig all lycka med din kommande förlossning, oavsett vilket alternativ det blir. Och den där Nelly… självklar att packa ner i förlossningsväskan! Låter som en fin vänskap, det där <3. All lycka, Emma. Kram
Mitt första barn kom till världen där både barnet och jag hade turen att 1) överleva 2) inte få några fysiska men. Jag drabbades av moderkaksavlossning hemma som resulterade i att jag fick åka ambulans med blåljus in till förlossningen och sen göra ett akutsnitt. Det jag kan säga om den upplevelsen var att att själva snittet (jag var vaken) gick bra till. Jag hade inte särskilt ont i magen efteråt men jag var såklart otroligt tagen av det som hänt innan vi kom till förlossningen. Mådde riktigt kass psykiskt och ”omvärlden” tyckte att jag skulle fokusera på att allt gått bra trots att det varit på liv och död för både mig och mitt barn. Stödet var inte riktigt så som jag hade behövt det men jag hittade mitt sätt att bearbeta det på. Jag visste dessutom att jag ville ha fler barn och två år senare födde jag mitt andra barn som kom med snitt men det var under lugn och ro inte någon dramatik alls (snarare att förlossningen aldrig satte igång så därför blev det snitt). Jag var faktiskt inte rädd för att få göra ett till KS för jag hade trots min första skitförlossning en positiv bild av snittet. Jag var inte orolig under andra graviditeten för förlossningen utan mest för att om jag skulle få föda vaginalt att något skulle gå snett. Det är lite bökigt att bli snittad men jag har varit uppe på benen dagen efter båda gångerna och varit väldigt rörlig direkt. Att inte kunna bära annat än egna barnet (eller något med motsvarande vikt) är såklart lite begränsande men det är bara att tänka att detta är under en kortare period och inget livslångt. Amningen har funkat jättebra båda gångerna efteråt, jag skriver det därför en del säger att det påverkat dom negativt att ha snittats (vem vet vad som är orsakerna till det egentligen?). Som sagt jag har gjort två KS och själva ingreppen är inget jag tyckte var jobbigt. Det som jag kan tycka är negativt med KS är diskussionen som ibland kommer att ja men du har ju inte fött barn på riktigt. Nähä, kom barnet ut på låtsats då undrar jag. Enbart kvinnor säger sånt och det är så otroligt korkat och elakt sagt. Nu ska jag inte ha fler barn och jag känner mig lite snuvad på att inte ha fått prova att föda vaginalt. Det som är härligt med en förlossning är första ögonblicket då man får se sitt barn, det överträffar det mesta! Kärlek, kärlek, kärlek!
Åh vilken lättnad att få läsa om någon som inte hyllar förlossningar till skyarna. Min son var snabb ut till världen. Han var ute 1.5 timme från första smygande småvärken. Efter en snabb förlossning förväntas man vara så oerhört tacksam. Inte jag. Blev klippt, utan bedövning, och jag kan fortfarande känna både smärtan och rädslan när någon (utan att fråga dig) tar fram en sax och ska klippa i en redan från början smärtsam del av kroppen. Hade en old-school barnmorska som pratade över huvudet på mig, skrattade och hånflinade när jag själv tyckte att jag höll på att dö. Fick inga samtal efter förlossningen även om jag upplevde den som oerhört traumatiserade. Min son är nu 3 år gammal och jag vill inget hellre än att få ge honom ett syskon men än vågar jag inte. Tack och lov har jag världens underbaraste sambo som lyssnar, förstår och låter mig älta allt om och om igen. Tack Emma! Från djupet av mitt hjärta, tack!
Blir så extra ledsen och arg när jag läser om att det är så många kvinnor som, förutom att vara i en extremt smärtsam och utsatt situation, dessutom råkar ut för barnmorskor helt utan empati. Där ingrepp görs helt utan hänsyn till smärta eller den födandes integritet under devisen ”kvinnor har fött barn i alla tider”. Ja, och rätt många har strukit med i processen. Man kan ju tycka att sjukvården ska ha utvecklats en del sen medeltiden. Hoppas du Emma kommer fram till ett beslut som är rätt för dig!
Vad fint att du skriver om detta. Jag hade mycket liknande tankar efter mitt första barn. Ja kände mig svag, dålig, söndersliten. Kompisarna som fick barn samma tider berättade hur de bara pluppade uusi sin unge och det var lätt. I tre år var jag rädd för att föda pånytt. Det som räddade mig var mängder av mental förberedelse mha bla mödrayoga. säkert är att den andra förlossningen inte blir likadan som den första. Jag önskar att den andra blir för dig en mentalt bättre upplevelse än den första.
Jag har fött fem barn och mina förlossningar har varit tre st ”gode Gud jag tror jag dör – eller ännu hellre, döda mig nu på fläcken” där jag även varit ledsen och ganska chockad efteråt , till två väldigt fina upplevelser. Jag kan inte säga att det ”blev lättare efter varje förlossning” för det var nr 2 och 5 som var ”lätta”, nr 1 var jobbig och nr 3 och 4 var tamejtusan nära-döde-upplevelser.. Inte heller har barnets vikt spelat en avgörande roll, jag har fått tre 4,5 kilos bebisar och en av de förlossningarna var lätta…
Det jag tycker spelat störst roll är min känsla av kontroll, att jag inte känt mig överkörd av personal utan att de lyssnat på mig och funnits till hands på det sätt jag velat… Och det är ju inte alltid så lätt att styra över :-/
Jag önskar dig all lycka till! Föda barn är slitgöra, hur det än går till!
❤️
Det är bra att ett sånt här ämne kommer upp. Jag har aldrig varit gravid men vi har pratat om det. Efter att ha läst alla kommentarerna är jag nu övertygad om att det inte är värt det. Som att välja mellan pest eller kolera, då väljer jag hellre att avstå. Att vara så skadad resten av livet som många skriver om är inget liv jag vill leva. Är imponerad över er alla som valt att genomgå det! Du fixar det galant Emma, tack för en fantastisk bllogg. Du kan då konsten att trollbinda en med ord.
Men lika många historier som här ovan finns det historier där det gått mer än bra. Jag vill inte att någon ska bli avskräckt, bara att man vet att det kan gå vilket som och att båda vägarna är okej. <3
Skriver inte ofta kommentarer, men måste bara berätta att när jag var gravid för ca 23 år sedan. ag har aldrig vare sig tidigare eller senare mått så bra psykiskt som under själva graviditeten, i nio månader var jag i harmoni med mig själv, visst jag gick upp en massa kilon var tung och otymplig men rent själsligt mådde jag hur bra som helst. Själva förlossningen gick relativt snabbt även om värkarna avtog och fick dropp för att sätta igång det mer. Hade läst boken av Lennart Nilsson som handlar om fostrets olika skeenden och vet att när jag började kräkas i slutet av förlossningen så sa jag, -jaha är han där nere nu. (När barnet passerar den trängre delen kan vissa kräkas) och visst sa jag flera gånger till barnmorskan att nu skiter jag i det här och går hem, men det är ju liksom inget allternativ när man ligger där med krystvärkar. När jag sedan fick sonen på bröstet så tänkte jag att, jaha var det inte värre än så. Visst minnet av smärtan var väl inte borta men det jag vill säga är att det också var min lyckligaste stund på jorden när jag fick sonen på mitt bröst, all den kärlek och stolthet jag kände att jag faktiskt fixade detta. Och jag skulle för allt smör i Småland inte vilja vara utan den erfarenheten och upplevelsen. Före jag fick ju det finaste priset man kan få, Min son. Det dyrbaraste jag har även idag 22 år senare. Ville bara berätta lite av min upplevelse och Malin avstå inte att skaffa barn bara för din rädsla, det finns mycket hjälp att få. Kram till er alla tappra kvinnor
Så ledsen jag blir Emma när jag läser ditt beslut på grund av andras erfarenheter, ingen förlossning är den andra lik..din (om du skulle ändra ditt beslut) kanske skulle bli hur bra som helst.
Jag hade också valt bort barn på grund av rädsla, men ödet ville annorlunda och jag fick mitt första barn vid 33 års ålder och ett år senare var jag gravid igen (denna gången väl planerat).
Bägge förlossningarna var riktigt dramatiska och ”överjävliga” men vet du..jag skulle gå igenom samma sak gång på gång för mina barn..för de är de absolut bästa i hela livet och jag ångrar inte en sekund att jag till slut valde att bli mamma. Kram
Hon skrev ju att hon baserade sitt beslut på SIN upplevelse?
Visst är ett kejsarsnitt en stor bukoperation, men det läggs in otroligt mycket negativ värdering i det när man pratar om det. Ja, min son föddes genom magen istället för genom slidan, men han är inte skadad, han utvecklas som han ska och jag mår hur bra som helst. Innan kejsarsnittet fick jag känslan av att jag skulle förstöra min son för livet och att jag skulle leva med helvetiska smärtor och knappt kunna bli gravid igen efteråt.
För mig var det absolut det rätta. Det spelar ingen roll hur barnet föds -genom en lucka på magen eller mellan benen. Huvudsaken är att det kommer ut och att ni båda mår bra. Ett kejsarsnitt är ett alternativ och inget misslyckande!
Heja dig och lycka till, på vilket sätt det nu än blir. Starkt av dig att dela dina känslor kring detta.
Jag gick in i min första förlossning som en blåögd 28 åring heeelt utan aningar om vad som komma skulle. Och. det.var. fruktansvärt! 26 timmar av fysisk och psykisk pina och när jag var färdig var jag helt säker på att – det blir inga syskon till den här lilla pojken, det här kommer jag aldrig i livet att göra om igen. Skjut mig hellre.
Men åren gick och jag glömde bort det där och det blev både ett och två barn till. Samma visa varje gång, även om jag gång två och tre VISSTE vad som komma skulle och kunde finna ett lugn i den vetskapen och inte bli totalt överraskad och chockad.
Men sista gången, när min yngsta son såg dagens ljus, då grät jag och jag grät inte för att han var född, jag grät för att jag ALDRIG MER skulle behöva gå i genom detta.
Stor kram till dig – du är stark och kommer att fixa detta, vi gör ju det, vi kvinnor. På ena eller andra sättet.
Jag har fått två fina friska barn, båda genom planerade kejsarsnitt. Förlossningarna var lugna o trygga o barnen fick full pott på direkt på apgarskalan. Jag har bara positivt att säga om KS! Och att mina förlossningar blev ett bra minne gjorde det lättare för mig att ta till mig mina barn. Min man var hemma 4 veckor , jag fick inte bära tungt men läkte fort 🙂
Inför mitt första snitt pratade jag m överläkaren o hon förtydligade att KS är det säkraste sättet att föda första gången! Upprepade snitt kan innebära risker men de är ofta små, för mig gick det hur bra som helst. Vad du än tillsammans m läkare bestämmer är bästa sättet att föda, var inte rädd för snitt! Tack vare det fick jag mina älskade barn o har bara ljusa minnen av deras förlossningar.
Jag tyckte det var ett misslyckande att bli akut snittad men är tacksam för om jag levt i ett fattigt land hade antagligen både jag och dottern dött.. läkningen gick bra och sedan har jag masserat och healat på ärret så det syns inte längre. .. ♡ lycka till
Ja du vackra, vad ska man säga? Det finns ju lika många upplevelser om förlossning som det finns sandkorn i öken. Typ.
Det enda som kan sägas är nog ändå att du måste hitta din väg, ditt eget sätt för att du ska känna dig trygg. Och det vet bara du, innerst inne.
Bukoperation är inte att lattja med, men det är det heller inte med diskbråck och trasiga ligament i framtiden. Konsekvenserna av bägge måste man ta med i beräkningen.
Jag har fött tre barn på olika sätt, men jag har aldrig fött ett friskt barn på ”naturligt” sätt, det är faktiskt det enda jag aldrig gjort. Varit gravid 6 gånger har jag också varit, men har i dag bara två barn i livet. Jag har gått igenom det mesta när det gäller graviditeter och förlossningar. Första barnet blev akutsnittat eftersom man insåg efter ett 12 timmars värkarbete att det inte skulle gå. Det var ingen höjdare precis, och definitivt inte efteråt när jag låg på uppvak i 4 timmar och man och barn var på rummet och jag visste ingenting om någonting. Vidrigt och utlämnande. Efter det kom nästa graviditet som slutade i ett sent missfall med en skrapning. Och på den kom ett utomkvedshavandeskap där jag blev av med en äggledare. Inte mycket att säga om, men inte fan var det bra.
Så blev jag gravid med mitt andra barn. En pojke. Som dog i min mage och jag födde fram honom på naturlig väg, med sugklocka. Rent ut sagt det jävligaste och vidrigaste jag gått igenom i hela mitt liv av naturliga orsaker. Den gången gick svanskotan och det hade jag ju ”glädje! av i många herrans år. Och så blev jag gravid med sista barnet, en pojke igen. Graviditeten var ingen höjdare med kontroller varje vecka och sprutor varje dag. Han föddes med ett planerat snitt och det var helt olikt akutsnittet. Och jag blev fint omhändertagen efteråt och uppdaterad om vad som pågick. Trots att det slutade lyckligt så hade det kunnat sluta illa och vi bodde första tiden på neonatal med en fin liten gulsotspojke kraftigt neddrogad för att kunna andas och för att lungorna skulle läka.
Så nej, mina upplevelser är mina och jag önskar ingen annan dem, verkligen inte. Men ibland måste förnuftet tala om för förståndet vad som faktiskt är det bästa och så får man helt enkelt köpa det.
Jag skulle så gärna vilja ha ett barn till men det går inte, min kropp kan inte göra den resan en gång till. Och ärligt talat så tror jag inte att mitt förstånd skulle klara av det en gång till heller.
Så även om jag på något vis kan förstå dina tankar och känslor så måste du lyssna på förnuftet och göra det som är bäst för din kropp och dig. Inte för någon annan. Bara för dig. Och det tror jag att du kommer att göra.
KRAM
Kära Emma! Jag har aldrig kunnat sätta ord på VARFÖR jag tycker att föda barn är det värsta jag gjort, nu kan jag det…. Tårarna bränner i ögonen, nu kan jag äntligen gå vidare i mitt liv. Tack för allt du delar med dig av, Jag önskar dig allt gott!
Jag har fått mina båda barn med planerade kejsarsnitt pga trångt bäcken. Det har varit fantastiska upplevelser där personalen gjort allt för att göra stunden så fin som möjligt. Det blev mitt sätt att få barn och jag är så tacksam att allt gick så bra.
Hu så många hemska berättelser.. Kanske borde låtit bli att läsa så här på bf+3.. Första barnet slutade med akutsnitt, fast den lugna sorten. Jag hade svårt att knyta an till honom kan jag inse nu på efterhand. Fick inte upp honom på bröstet ( trots att han mådde bra), utan titta på ett inlindat bylte, och först senare på rummet fick jag honom till mig. Andra barnet nu beräknas vara mindre så vi kör på vanlig förlossning och skulle det inte hända nåt ( förra gången hände nada, inte en ynka cm på över åtta timmar), så avbryts det och blir snitt. Jag hade kunnat få planerat snitt, men är nyfiken på en vaginal förlossning och hoppas på den där fantastiska upplevelsen ;). Har inget ont att säga om snitt dock, mer än den redan påpekade nackdelen att inte få lyfta tungt. Att på nästan två mån inte få lyfta min förstfödde, snart 1,5-åring, skulle kännas tufft, så jag hoppas denna bebis är mer samarbetsvillig… Jag tror ditt beslut blir svårt ( eftersom det helt enkelt är ett emotionellt ansträngande beslut) men att det viktigaste är att landa i det ( beslutet). Stort lycka till!
Jag blev alldeles tårögd när jag läste detta inlägg! Tack för att du delar med dig.
Om det är så att du bestämmer dig för att föda vaginalt och vill ha bättre stöd och hjälp än du någonsin kan få av barnmorskor och läkare så kan jag varmt rekommendera dig och din man att ta kontakt med Lisa Persson på Babyhealth i Höllviken. Hon hjälpte mig så att min andra förlossning blev helt annorlunda än den första. Lisa har stor erfarenhet av att hjälpa omföderskor som haft en första jobbig förlossning. Kolla på babyhealth.se om du är intresserad.
Hej fina Emma. Har du undersökt möjligheten att ha en doula. En fantastisk uppfinning som fokuserar på själen.
Till alla ni som delar Emmas upplevelse: <3
Jag vet inte om jag kommer att våga skaffa barn. Längtar efter barn, vi pratar om det då och då – fast om några år, två-tre år typ. Jag längtar efter den där lilla kroppen i armarna, den lilla munnen och de blinkande ögonen. Doften.
Min bästa vän fick barn i oktober och jag satt med henne nästan hela tiden. 36 timmar. Jag lämnade sjukhuset i 20 minuter för att lämna in en skoluppgift och under tiden hände det. Han kom ut: men fastnade och dem lyckades inte få ut honom. Hans blodtryck sjönk och dem trodde att han skulle kvävas. Panik. Läkarna slet ut hennes dropp och tog henne ett par rum bort och gjorde ett akut kejsarsnitt. Blodet skvätte över hela rummet. Hon fick sådan panik att de var tvugna att söva henne helt. Hennes pojkvän lämnades kvar ensam i rummet, blev hotad att avhysas om han försökte följa efter, för han blev ju livrädd och började skrika att han ville med men han fick inte. Vi kom in i rummet ett par minuter senare, ovetandes, och hittade honom lutad mot vagnen med alla instrument, storgråtandes. Det var blod i taket, på golvet och i hela sängen. Jag trodde att hon var död. Vi stod i tio minuter och bara grät och kramades. Då kom en underbar bm med världens största, vänligaste leende och sa "I'm sorry, but you will not be able to sleep for at least 18 years." Vi stod kvar och grät av lättnad i kanske fem minuter i det där hemska, blodiga rummet, tills dem överraskade oss med att komma in med pojken, en månad för tidig med fula blåmärken över pannan och huvudet (tog ungefär två månader innan de blåa försvann, nu är han svart 4 månader och ser normal ut). Då grät vi av glädje. Några timmar senare vaknade mamman upp men hon fick träffa honom först dagen efter, för han var svag och hon var svag. Hon var förtvivlad. Kände sig bestulen på sin upplevelse. Det tog någon vecka innan hon kunde knyta an till sin lille. Men nu är allting bra och hon har läkt och pratar glatt om ett syskon om ett par-tre år. Vissa klarar mycket. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag minns.
Jag har inga barn än, men vi har börjat prata om det och jag känner just nu att jag absolut inte vill gå igenom en förlossning (helst inte kejsarsnitt heller, så jag förstår hur du tänker). Inte bara p.g.a. av din historia, utan allt jag har hört/läst om förlossningar. Jag önskar dig all lycka till, med vilket det än blir!
Så bra och fint skrivet. Det som hände på min förlossning gjorde att vi valde att bara ha ett barn. Massor av folk runt omkring har sina åsikter gällande det men hur mycket jag älskar min dotter har inget med detta att göra. Bara tanken att göra det en gång till gjorde mig livrädd. Nu är min dotter 9 år och vi är lyckliga i vår lilla familj. Du är så modig som gör detta och allt kommer att gå bra! Massa kramar
Ett viktigt inlägg och mycket bra skrivet.
Min son föddes sommaren 2013 med planerat snitt. Han låg i säte, så det var inte så mycket att diskutera, då ”man” inte föder barn i säte vaginalt på LUS. Det blev en jättefin upplevelse. Dagen var så lugn och alla tog hand om oss så bra. Självklart gjorde det ont efter snittet, men redan dagen efter var jag uppe och gick. En nackdel var att mjölken inte rann till förrän på dag 5, vilket var frustrerande för mig (och min son, så klart).
Nu väntar jag vårt andra barn (i v. 25) och är lite dubbel inför förlossningen. Å ena sidan är jag så nyfiken på upplevelsen av att föda vaginalt. Å andra sidan kändes det så tryggt när min son kom till världen. En liten del av mig önskar nästan att hon (det är en tjej) också ska ligga i säte, så att jag slipper fundera och behöva ta ett beslut.
Inte helt lätt.
Emma, så starkt av dig att vilja dela med dig av detta.
Vet du att jag började läsa din förlossningsberättelse/upplevelse… men jag orkade inte läsa klart.
Der blev för starkt och för smärtsamt. Det gör ont i mig att du hade en sån upplevelse.
Själv hade jag med en förlossning from hell. Med en man som dessutom varit otrogen och skulle lämna mig. Han satt med där och satt på en stol bakom mig när jag grät och skrek på hjälp.
Jag har ett barn, för nu kan jag inte få fler efter min sjukdom och transplantation av benmärg.
Men hallelulja för de livet jag har idag. För att vi klarade oss och för att vi mår bra idag.
Jag har inga kloka ord att skicka med dig. Klokheterna har du så många av själv.
Du vet och kan sätta ord på det du känner inom dig.
Och dina känslor är verkligen inte fel, de är dina och det kan ingen annan känna.
Jag tror att om din man kunde, så skulle han föda ert barn.. Men han kommer att vara där och ni kommer göra det tillsammans.
Och jag tror att du/ni kommer få fantastiks hjälp och stöttning via specialistmödravården. Där är de bästa och ödmjukaste, det är jag säker på. De som vet att det är dina känslor och dem tar man på det fullaste allvar.
Det enda jag kan göra är att skicka dig en stor varm cyberkram, en som vill tala om för dig att jag läser och tar in och känner i hjärtat…
/Anna
Fina fina Emma! Har läst detta först nu, för jag kände att jag ville sitta i lugn o ro o ha gott om tid när jag läste det! Så vackert skrivet, men så tråkigt att läsa att du känner så. Själen ät minst lika viktig, om inte viktigare, än kroppen. Håller tyvärr med dig om att sjukvården i Sverige inte alls tar hänsyn till själen, tyvärr tyvärr. Har själv varit sjuk i själen väldigt väldigt länge o det är tyvärr fortfarande fult i vissa kretsar o ses som en svaghet av en del. Själv tycker jag precis tvärtom, att man är stark om man vågar visa sig liten o sårbar. Min resa har varit överjävlig, men samtidigt skulle jag inge vilja vara utan den då den gett mig så mkt! Alla känslor är okey och ingen vet hurnågon annan känner. Hoppas att du får bra hjälp nu. Många många kramar Lisa S
OM du kan tänka dig att föda vaginalt (vilket faktiskt är att rekommendera både för mamma och barn, framförallt ur ett framtida hälsoperspektiv), så se till att få gjort en riktigt bra förlossningsplan tillsammans med din Aurorabarnmorska. Det går alldeles utmärkt att sätta upp delmål i en förlossning och avbryta för snitt om man har med sig en traumatisk upplevelse. UNDVIK induktion, då kroppen i de flesta fall arbetar bäst utan konstgjorda läkemedel, dock kan de behövas under förlossningsförloppet, speciellt om man har en EDA.
Bytt förlossningsklinik om du inte kände dig trygg där du födde första gången. Skåne har flera sjukhus 🙂
Lycka till oavsett hur ditt barn kommer till världen
Vänligen
HA Bm
Känns nästan som att det är jag som skrivit texten. Känner så mkt igen mig i så mkt. Första ordet som dyker upp i mitt huvud vid tankar om när mitt första barn kom är just ordet vidrigt. Efter förlossningen enades mannen och jag- det blir inga syskon!
Men, så kom längtan och jag blev gravid igen. Enorm lycka och otaliga timmar att gråt och oro inför nästa förlossning. Nu har jag 3 fina barn och 3 olika upplevelser. Jag känner verkligen med dig! Nu fyller äldsta snart 9 år, men jag minns som igår förlossningen. Tack för en Fin blogg och att du delar med dig. önskar dig allt det bästa! Mvh Hanna H
Igenkänning här med. Gravid med barn två – var det helt otänkbart för mig att mentalt ladda för en förlossning. Blotta tanken på en förlossning gjorde att jag grät störtfloder – utan att kunna sätta ord på vad jag kände. I vecka 26 bestämde en förstående läkare, utan försök till övertalning, att det skulle bli planerat kejsarsnitt – och därefter kunde jag faktiskt njuta av graviditeten. Förstod nog inte hur stor den där klumpen i magen varit, förrän den släppte. Kejsarsnittet var en så bra upplevelse som en operation nu kan vara, men i jämförelse med första barnet var det himmelskt. Man visste vad som skulle hända och när. Allt var planerat, förberett och förutsägbart. Stort lycka till vad du än väljer. Hur det än blir så väntar ju bästa belöningen i slutet.
Oj. Är det inte märkligt hur många det är, när man få prata med en och en i en avslappnad situation, som har traumatiska förlosssningsupplevelser. Att det där som ska vara det ”mest naturliga” i hela världen kan sätta så djupa spår och svåra minnen. Den där stunden som egentligen är det finaste man kan vara med om, blir något helt annat. Sorgligt. Sorgligt att vi inom svensk förlossningsvård inte kan mer än så.
Nu ser jag att det är över hundra kommentarer till det här inlägget, och kanske läser du inte ens min. Men jag vill dela med dig än då. För som du säger, alla har vi vår upplevelse. Eller jag har två, en traumatisk första förlossning och en fin andra. Den första blev precis A L L T jag hade beskrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte ville att min förlossning skulle vara. Redan innan jag blev gravid med mitt första barn hade jag en instinktiv tvivlan till min egen förmåga att förlösas vaginalt men den instinkten tvättade barnmorskan bort under graviditetens gång. Men vissa farhågor hade jag och de beskrev jag tydligt – allt för att jag tillsammans med personalen på förlossningen skulle kunna undvika dem och slippa bli spänd och stressad. Men min skräckförlossning inträffade in i minsta detalj och slutade i akut kejsarsnitt, en stor atoniblödning och jag var nära att gå åt. Det ledde i sin tur till en förlossningsdepression, en mycket lång sådan där jag behövde otroligt mycket tid för att knyta an till mitt barn. Och inte förrän jag gick hos en samtalsterapeut under min andra graviditet FÖRSTOD jag att jag varit deprimerad, under nästan tre års tid. Förstå ångesten med ett nytt barn på väg och insikten om att jag inte vågat älska mitt första fullt ut. Fy säger jag bara. Men barn nummer två, dryga tre år senare, fanns bara ett alternativ för mig – planerat kejsarsnitt. Den här gången hade jag min bm med på tråden från början men fick trots det slåss med den ansvariga överläkaren på spec-MVC. F Y R A veckor innan BF fick jag helt klart med planerat snitt och kunde slappna av och njuta av graviditeten fullt ut. Fyra veckor. Det planerade snittet blev en dröm för mig, förutom den delen att jag måste vara sövd pga en ökad blödningsrisk vid epidural, jag fick noggrant förklara hur jag ville ha det medan jag var sövd, att bebisen skulle läggas på mitt bröst och att allt skulle filmas så att jag kunde få uppleva det i efterhand. Jag blödde knappt något, mådde som en prinsessa (eller ja, i förhållande till första gången alltså…) och var på benen samma kväll. Jag kunde S J Ä L V byta de första blöjorna och åt alla måltider i den gemensamma matsalen. Jag orkade med mig själv, en bebis och en tre-åring när vi väl kom hem. Allt var annorlunda. För att jag stod på mig, stred för min sak och kunde argumentera mot läkarna som så bestämt visste vad som var rätt för mig.
Nu lovordar jag inte kejsarsnitt på något sätt. Det har alltid sina risker med kirurgi. Och i den bästa av världar hade jag önskat att jag fått vara vaken när mina två barn föddes och fått höra deras första skrik, känna deras blöta kroppar på min. Men jag lovordar att följa sin inre röst och göra det som känns bra och våga strida för det man vill.
Jag önskar dig all lycka till Emma, och jag hoppas du får det stöd du behöver för att hitta det sätt som känns bäst för att få ut nästa lilla prins.
Många heja-kramar!!!
Karin.
Tack Emma för att du delar dina tankar i din blogg.
När jag läser alla kommentarer tänker jag att jag måste berätta om mina två fantastiska förlossningar/upplevelser. Jag har bara positivt att säga om mina två förlossningar som skedde helt utan bedövning, visst känns det att föda barn men inte alls så farligt som jag hade förväntat mig eller som jag hade hört. Och dessutom fick jag två fantastiska barn. Kan fortfarande komma ihåg hur det kändes att få det klibbiga och varma livet/belöningen på mitt bröst. Mina prinsar. All lycka och kärlek till er som väntar underverk <3
Barn1- värkar från måndag eftermiddag till onsdag förmiddag. Öppen 9 cm när jag kom in kl 5 barnet är fött kl 10 med tång och klipp utan bedövning och utan att jag visste vad de gjorde. Risk för syrebrist fanns. Typ 10 pers i rummet hela tiden. Slutade lyckligt med frisk flicka. Det värsta va att jag inte visste hur det känns med värkar och att föda. Klippet utan bedövning gjorde inte ens ont och då va min enda smärtlinding lustgas.
Barn2- värkar en kväll hemma. Åkte in när värkar va tätare o intensivare. Jag visste ju hur det känns sen första barnet. Öppen 8 cm nör jag kom in. Får stå upp för att vattnet ska gå o den skönaste ställningen enligt mig. Helt otrolig känsla när jag under en värk känner att nu tar jag i så hinnan brister. Vattnet rinner längs ben o golv men jag tittade ej. La mig ner o 15 min va hon ute. Fruktansvärt ont gjorde det men häftigaste upplevelsen man kan va med om. Fick ta i för kung o fosterland o ut kom hon med ansiktet vänt uppåt jag behövde inte sys. Perfekta förlossningen med bara barnmorska o undersköterska med. Två förlossningar kan va så otroligt olika. Man lär sig för varje förlossning hur man ska göra! Förlossningen i hbg är toppen! Och eftervården bb också! Inställningen gör mkt!
Det var nog viktigt för mig att läsa detta, jag som inte ens fött barn (än). Att se att det inte behöver va så urbota häftigt som alla skriver om och inte heller rosenrött. Så himla tacksam att du delade med dig av detta.
Hej, tänkte bara säga att jag förstår precis hur du tänker och som kommentarflödet visar är du inte ensam. Själv har jag just påbörjat en diskussionsproces med sjukvården här i Finland för att reda ut hur vi skall göra om knappa tre månader när tvåan skall ut. Som du var min första förlossning (2013) inte en trevlig upplevelse och jag vet inte riktigt hur det skall gå till när lillasyster skall ut. Min förra förlossning slutade sist och slutlgen i snitt och under snittet gick allt snett. Så att kräva snitt känns inte heller helt rätt. Kämpa på och tack för en fin blogg!!
Jag har läst din förlossningsupplevelse, har faktiskt inte läst den innan. Vet inte hur jag har kunnat missa det. Och jag har full förståelse för varför du inte vill föda barn igen. Ge denna berättelse till de där specilisterna du ska träffa, tycker jag. Och även om du skrev det med glimten i ögat på ett härligt sätt, så har jag ingen svårighet att läsa hur hemskt det var. Herregud! Du skulle ju kunna anmäla dem!
Jag önskar dig all lycka! Ut kommer han ju, den lille, och jag hoppas innerligt att han gör det på ett bra sätt.
Kram Jennica
Kände så med dig när jag läste detta inlägg, inte för att jag delar din upplevelse utan för att jag önskar att alla kunde ha en förlossning liknande min första. Jag är nu gravid igen och har lovat mig själv att inte ta något för givet utan ladda på samma sätt som för två år sen. Jag var då livrädd innan, men kom in i ett oväntat lugn när jag väl var gravid. Jag förberedde mig med mycket meditation, yoga (tänker om det kan hjälpa din kropp) och så gick jag och min man på en kurs som heter Föda utan rädsla (finns även som bok). Den kursen och boken kan jag varmt rekommendera. Jag önskar dig all lycka till med din resa!