Att ha en viss rondör.

 
 

blus

 
 
 

Det är inte klokt vad magen växer!

Den är tung och framförallt låg och gör det stört omöjligt att ta sig från liggande läge till sittande utan hjälp med armarna, eller att fotografera saker ur vissa vinklar. Jag glömmer bort den ofta, särskilt när jag arbetar, men så försöker jag huka mig med kameran och liksom böja mig framåt och då huuuuh tar det stopp och jag kommer ihåg att ja just det, ja. Jag är ju gravid.

Det närmar sig tiden för Specialistmödravården också; bara drygt tre veckor kvar. Så får vi se vad som kommer ur det mötet; om jag ska fortsätta att gå regelbundet eller om vi redan då vet om det ska bli snitt. Jag börjar landa mer och mer i tanken på att snittas, på att få en chans att få uppleva lite lugn och ro på ett annat sätt, hinna med rent själsligt. Men det är som sagt lite tid kvar och innan dess försöker jag att inte stressa upp mig för mycket med vad jag vill eller inte vill eller hur det ska bli eller inte ska bli. Innan mötet är det i vilket fall inte lönt att skapa scenarion.

En sak är säkert; ut kommer han.

Det återstår bara varifrån. Och det löser vi i sinom tid, det också.

Jeansen är från H&M, och den ljuvliga spetskoftan är en vintage by fé och ett reafynd från vinterrean – den finns här. Har du Instagram finns det ett erbjudande hos mig (@attvaranagonsfru) hos just vistamia, det erbjudandet går även att se här.

 
 

flingan2

20 thoughts on “Att ha en viss rondör.

  1. Jag läste din rörande text om dina tankar o känslor kring att föda barn.Jag känner så väl igen mig och känner ångesten.Jag upplevde den första förlossningen som en mardröm;jag kände väldigt stark panik o bara önskade att få dö. Trodde aldrig jag skulle skaffa flere barn,men det är ju härligt med barn när man kommer så långt som att de är ute ur magen o det blev en underbaring till

  2. Halva texten blev tydlig borta tidigare.Fortsättning:jag fick panikattacker under andra graviditeten,var så rädd för förlossningen. Gick hos barnmorska två ggr för att gå igenom förlossningsskräcken o bestämde mig sedan för vaginal förlossning.I mina papper stod det STORT att denna tös skall ges epidural då behövs,det kändes tryggt.Då dagen D kom var värkarna så oregelbundna att de inte kunde ge epidural förrän jag låg i förlossnings salen.Paniken kom igen o trots själv öppningsskedet var ANINGEN lättare denna gång,så var det första jag sade då mardrömmen var över:”varför gjorde jag detta igen??”.Det undrar jag ännu idag.Jag tror jag skulle vara en lyckligare människa idag om jag valt snitt.Välj för guds skull snitt om du tvekar!Jag vågade inte o ångrar mig.Jag hoppas jag inte ger dig mer ångest,utan jag hoppas du kan göra ett beslut som känns bra o tryggt för dig.Många varma kramar o tankar från Finland

  3. Så himla fin du är! Den blusen passar dig verkligen! Så fin till din runda mage! Hoppas ni hade mysigt på ridturen idag! Kram Lisa S

  4. Jag känner också väldigt väl igen mig i dina texter om förlossningsrädsla. Första var egentligen inget “problem”; jag födde vaginalt, utan sugklocka eller tång, och i efterhand tog det väl inte onormalt lång tid (36 timmar från första värk till bebis), även om det där och då kändes så hopplöst att endast öppnas 0,5cm på 6 timmar. Men jag hade sån skräck inför andra förlossningen och funderade också på snitt, så jag gick också till specialistmödravård för att göra en plan. Och den visade sig fungera perfekt! Eftersom jag har problem med ryggen var epiduralen så svår att sätta första gången att den inte alls fungerade. Planen blev därmed att jag skulle bli igångsatt med nr 2 först efter att de hade satt in epiduralkanalen i ryggen. Sen spräckte de hinnorna och när värkarna kom började jag skjuta cocktails i ryggen. Kände knappt nåt alls förrän det var dags (bara 5 timmar senare) och visst kändes utdrivningen, men jämfört med första gången gick detta som smort! Nu är maken orolig att jag kan tänka mig att ha en tredje 🙂
    Men mitt största problem med förlossningsrädslan är just att det inte går att estimera hur bra eller dåligt det kan gå, baserat på ens fysik eller på de val man gör. Och bara för att det löste sig så bra för mig utan snitt kan det för den skull hända att du i efterhand hade önskat det ändå.
    Jag hoppas att ditt möte går bra och att du får med dig en lösning som du känner dig tillfreds med. I varje fall är du, som du märkt i alla kommentarer, verkligen inte ensam!

  5. Fina magen=)
    Skönt att inte känna sig gravid varenda sekund, det betyder ju att du mår rätt bra i kroppen. såg att ” Blondinbella” också väntar barn, hon är i vecka 30 och hade bara gått upp 3 kg..hon äter massor och bäbisen växer som den ska. tänk så okloka det kan va. Jag gick upp 10 kg och min väninna som väntade barn samtidigt gick upp ca 30 kg,( hon slutade väga sig sen…..)och vi såg ungefär lika ut i kroppen men hennes mage var enorm…Ut kom det varsin pojke på 3000gr och 3400 gr…

  6. Jag är också gravid med mitt andra barn med BF 2 dagar efter dig, så det är kul att följa dig speciellt nu när våra magar växer i samma takt.
    Ang. din förlossningsrädsla. Jag har alltid vetat att jag kommer aldrig gå igenom en vaginal förlossning. Inte pga rädsla för själva förlossningen, utan pga oro över hur min kropp (och mitt psyke) skulle må efter. Jag valde snitt med första barnet (1 år sen igår). Jag skriver “valde” och inte “blev beviljad” snitt för det var exakt så det var. Alla har rätt att välja hur deras barn ska födas i detta land. Nu är jag en så kallad “snittfantast”, ha ha. Det var så bra och enkelt. Det finns otroligt få risker med planerade snitt och det är inte många som får men efteråt. Med vaginal förlossning får ca 50% men efter. Stora eller små. Men vem bestämmer vad som är men och inte?
    Jag vill bara skriva att alla jag pratat med som både fött vaginalt och med planerat snitt så har ALLA sagt att snittet var en mycket bättre upplevelse och att dom skulle välja snitt om det blev fler barn. Lycka till 🙂

  7. Att vara gravid klär dig!
    Jag hoppas att du får en bra förlossning oavsett hur liten kommer ut.
    Snitt eller vaginalt har båda sina fördelar och sina nackdelar men det viktigaste är att du och liten mår bra. Det är ju så olika från person till person.
    Kram på dig

  8. Åh vad vacker du är! Jag är också gravid och letar febrilt gravjeans, dina från hm var så fina! Vet du vilken “modell” du har av dem? Det finns ju slim och skinny och gud vet allt… Skulle vara så tacksam för din hjälp. Den färgen du hade var nämligen så fin. Ta hand om dig och krya på dig!!

  9. Jag vet inte om det är standard men när jag (efter två normala förlossningar) fick snitt med tredje barnet (pga sätesläge och oligohydramnios) blev jag inte bara bedövad utan förlamad i hela nederdelen av kroppen. Kateter skulle det såklart också vara. Efter snittet fick jag som hastigast se mitt nyfödda barn innan hon undersöktes av barnläkare i ett annat rum. Därefter blev jag överskyfflad från operationsbordet till en rullsäng och körd till uppvaket där jag skulle få vara kvar tills bedövning och förlamning släppt. På uppvaket låg jag uppkopplad till diverse slangar och tittade på klockan och räknade minutrarna tills jag skulle få vara med mitt barn igen. Hon var nämligen med sin pappa på en annan avdelning. Det tog ca tre timmar innan jag blev rullad till BB och fick träffa mitt barn. Därefter skulle jag var 6e timme ha en smärtlindringscocktail (i ca en vecka efter snittet) för att kunna röra mig någorlunda normalt. På BB tyckte de att jag var duktig som klarade att resa mig ur sängen ca 12 timmar efter snittet men det vara bara för att ta en snabbdusch som jag fick hjälp med av två sköterskor (med blod rinnande längs benen och katetern på plats). För mig har alla förlossningar inneburit kroppsligt utlämnande åt andras välvilja och kunskap. Det som kunde förberedas gjorde jag – gick profylaxkurs (med Anna Wilsby) som var fantastisk och läste Att föda barn av G Abascal. Men den stora skillnaden för mig vad gäller snittet var att jag inte fick vara med mitt nyfödda barn efteråt på flera timmar. Och att jag fortfarande 11 månader senare inte riktigt vågar träna. Bara som en nyansering till snittfantasternas vinkel. Lycka till, hur du än väljer och tack för en jättefin blogg. Mina första två barn är killar med liten åldersskillnad och det är något alldeles underbart med både brödrarelationen och att ha två små söner!

  10. Mycket handlar om inställning – har du en positiv inställning kommer allt att gå mycket lättare. Och det verkar du ju ha! Spetskoftan var himla söt, kör du på din vanliga storlek eller går du upp en nu när du är gravid? Tycker det är så svårt att avgöra på “vanliga” kläder.

    1. Oj nej min vanliga storlek kan jag inte ha :)) Jag har XS-S i vanliga fall och nu kör jag M eller L beroende på material och snitt på tröjan (oftast M i öppna plagg och L i t-shirts, skjortor mm).

Comments are closed.