Okej. Så då tänkte jag ta tag i den här förlossningsberättelsen också, innan jag glömmer bort för mycket. Det är, som sagt, en helt annan upplevelse för mig den här gången jämfört med förra – nu har jag fått uppleva både en vaginal förlossning och ett kejsarsnitt, och skillnaden är som natt och dag. För mig. Och det är ju bara min upplevelse jag kan dela med mig av. (Min första förlossningsberättelse hittar du HÄR).
Vi kom alltså in i måndags. Dom sa klockan sju, men jag ville vara där i god tid så jag tvingade mannen att köra svintidigt; för kanske var det så att först på plats först fick opereras, och jag var inte sugen på att vänta längre än nödvändigt. Man är ju nervös som det är, liksom, och vill inte dra ut på det. Så vi var inne klockan halv sju och fick sätta oss i en liten soffa innan vi blev tilldelade ett rum där våra operationskläder låg framlagda på sängen. Ni är först i tur idag sa sköterskan och jag andades ut. Vet ni vem som opererar? undrade jag för hundrade gången, men nej det visste hon inte ännu. Men jag skulle hoppa i mina kläder bestående av de schyssta strumporna, klänningen med knappar fram och nån form av rock sen invänta barnmorskan som skulle komma och prata med oss och sätta kateter.
Just kateter fick jag ju även under Buses förlossning men då var jag så vansinnigt påtänd och låg och örlade om har du hittat Nemo? till den stackars barnmorskestudenten som kämpade med det där i säkert en kvart innan den satt där den skulle, så jag mindes inte riktigt hur illa det var, men det var ju inget jag såg fram emot. En slang upp i urinröret, liksom, hur ofta är man pepp på det? Men iallafall; barnmorskan som skulle vara med på snittet kom och hämtade oss och jag tyckte så mycket om henne. Medelålders, hård-men-mjuk, bestämd, fantastiskt inkännande och så dansk att jag trodde att hon var tysk. I vanlig ordning började jag prata för mycket och skämta om precis allt (en slags försvarsmekanism jag har) och vi avhandlade de märkligaste saker under tiden jag låg på britsen och väntade på att det där röret skulle köras upp på ställen dit ingen varit sen 11 oktober 2011 och dit jag inte planerade att släppa in någon igen på mycket, mycket länge. Säg nån gång när det är dags för äldreomsorg eller så.
(Det var ingen gigantisk särk man fick).
Och rakas ja! Jodå. Här skulle det rakas också. Med trimmer. Redan på inskrivningen hade dom sagt åt mig att jag absolut inte fick försöka raka själv, och jag undrade hur dom på fullaste allvar menade att det skulle gå till rent praktiskt då jag inte sett nånting under min navel sen typ december, men dom hävdade att det tydligen fanns suuperflexibla mammor som hade fixat den biffen själv och det ville dom helst undvika. Så jag fick helt enkelt finna mig i att bli rakad med trimmer (oklart hur mycket, dock, jag har inte kikat om vi säger så) av den tysk-danska barnmorskan, och sen åkte katetern fram och påbörjades.
Alltså. Det är ju inte skönt. Men det var fullt hanterbart. Och sen stod jag där med en påse kiss i handen och en slang hängande och skulle försöka förflytta mig på skonsammaste möjliga vis för att eliminera så mycket tjuvknipande som möjligt. Jag tar mitt kiss och går minns jag att jag sa, och tyckte själv att jag var fasligt underhållande.
Och sen fick vi vagga tillbaka till rummet och vänta. Klockan 8 var det dags, och jag började bli nervös. Men så knackade det lätt och in kom Dag Wide-Swensson och doftade liljekonvaljer och segelbåt! Halleluja, liksom. Dag gästspelade ju lite på min förra förlossning (med Kanal 5 och allt det där) men att han skulle skära i mig fanns ju inte på kartan – han känns inte som typen som gör det där varje måndag längre. Visst hade jag hoppats på han med det häftiga namnet, men Dag är ju trots allt Dag och om det funkade för Zlatan så funkar det för mig.
Är här nån som ska bli mamma idag?! mullrade han entusiastisk och skakade min hand. Och pappa?! och så skakade han mannens hand. Och där försvann liksom en stor del av nervositeten; det stod en Dag i rummet och såg utsövd ut och doftade gott och mullrade och skakade hand.
Har du sovit gott? Det ser ut så, sa jag. Stadig på handen?
Dag intygade att han sovit mycket gott och var stadig på handen; han hade tagit sig en lite whiskey innan och allt.
Bra bra, mumlade jag. Och du har gjort detta… eh… nyligen?
Och det hade han minsann. Så skrattade han lite som en Venice Beach-version av jultomten och försvann ut i korridorerna, och nästa gång vi skulle se honom var i operationsrummet där vi skulle bli mamma och pappa för andra gången, men under helt andra former än första.
Det hade börjat.
Jag fick själv min son med planerat snitt så jag vet hur det går till men du skriver så fantastiskt underhållande så jag vill läsa fortsättningen direkt!
Haha, jag bara ääälskar dina inlägg!
Haha du är helt underbar! Kramar
Ett <3 till dig Emma.
Kikade in på ditt IG, fann ett underbart foto av Noah, så fin och ser så rofylld ut, ett <3 till honom också.
Tack för att DU delar det du vill, till mig och dina andra läsare.
Varma Kramar till hela familjen från Ninni.
Alltså det är helt magiskt att läsa dina berättelser, man verkligen sugs in, ser allt framför sig, precis som att man själv stod i rummet. Ser fram emot resten!
Kram
Dag Wide-Svensson snittade mig också när min äldsta dotter föddes för 16 år sedan. Minns att han ingav väldigt stort förtroende och lugn. Dessutom gjorde han ett väldigt snyggt, lågt sittande snitt ;-D
Jaaaaa mitt syns knappt och det har bara gått 5 dagar!
Härligt att allt är över nu, bara njuta av pluttis kvar! : )
Hahahahaha – du ÄR väldigt underhållamde! Och även din förra förlossningsberättelse är ju jäkligt underhållande. Men jag är glad att du inte behövde gå igenom det igen!
Emma, du fantastiska skribent! Hade missat din förra förlossningsberättelse, men har nu läst i kapp….och garvat gott. Jag förstår att det var en riktig pärs, men ditt sätt att skriva om det är underbart. Man skrattar och gråter om vartannat. Fortsätt skriva, snälla!!
Dag Wide-Swensson snittade mig också när vår dotter föddes för 14 månader sen. Han var så lugn och jag kände mig så trygg hela tiden. Dessutom skapade han jätte bra stämning i rummet under operationen och snittet syns inte mer!
Du är för go när du skriver! 😉 Det är nästan så jag hör ett varmt, mullrande tomteskratt i bakgrunden 😉
Alltså Emma, jag ääääälskar hur du skriver! Så skönt att du fick en fin upplevelse denna gång, glad för din skull! Jag vet hur värdefullt det är med en ”revansch” efter en jobbig förlossning. Jag fick ett akut kejsarsnitt under min andra förlossning och det tyckte jag var jobbigt, så jag blev så glad över en vanlig vaginal förlossning nu med trean för tre månader sedan. Lika fast tvärtom tror jag vi känner där ☺ Fint att få läsa en fin upplevelse om snitt också så min bild nyanseras lite! Många kramar!
Så roligt att läsa om någon annans upplevelse av precis samma procedur. 🙂
Mycket fint berättat. Undrar bara varför man inte sätter kateter när bedövningen tagit. Är förstås inte i sjukvårdsbranchen men tycker bara att det vore en bättre variant.
Jag vet! Det tänkte jag också. Men jag tror det är en ekonomisk grej; att slippa ha personal som står och väntar under tiden (som det ju blir om narkosläkaren först ska vara involverad).
Då jag blev snittad för en månad sen så bad jag om att de skulle sätta in katetern efter bedövningen. Men dom sa att ifall det känns som att den far lite snett eller nåt så vill de att man ska kunna säga till, och det känner man ju inte om man är bedövad. Dock gjorde det inte det minsta ont för mig då de lag in katetern, jag hade förväntat mig hemsk smärta. 🙂
När bedövningen verkar eller tagit..så har man bara en viss tid på sig att få ut barnet och det är inte bra för barnet när mamman bedövats..därför hinner man nog inte sätta katetern och sedan snitta…utan det måste gå undan..samma när de väl börjar snitta så måste bebisen ut inom en viss tid..vi talar då om minuter!! men visst hade det varit skönt att slippa de där fyra ggr när katetern satts..känns ju inget vidare alls….kramar
Hej, fint att du vill berätta detta, kan hjälpa många med funderingar. Jag har många gånger funderat över om man själv får välja kejsarsnitt? Kan man välja bort vaginal födsel om man absolut inte vill föda på det ”vanligaste sättet”.
Ha en trevlig kväll!
Både ja och nej. Du kan inte ”välja”, men det är svårt att neka dig. Det är olika från landsting till landsting och från sjukhus till sjukhus. Gemensamt är att för att beviljas snitt (som inte är på medicinska grunder) så måste du genomgå samtal och stödgrupper och samtal igen innan det beslutas om ett eventuellt snitt. Man kan liksom inte bara säga att man vill ha snitt och så är det klart; du blir bedömd av en himla massa människor innan.
Så skönt att den här förlossningen blev bra för dig. Har fött tre pojkar vaginalt och det har gått bra. För ganska länge sedan och då var det bara att köra oavsett vad man själv kände eller ville. Å det var tufft. Funderar på hur det är att förmedla allt du upplever i bloggen. Alla förväntar sig att du delar med dig, om allt.
Tycker lillebror är väldigt lik storebror, stämmer det?
Så kul med namnet Leo, våra Skånebarnbarn säger Läjo? Och jag frågar lejon? Näj, läääjo.. Så gulligt.
Hej Lisa! Jag förmedlar inte allt jag upplever, jag förmedlar liksom bara de bitar jag själv är okej med. Det är det enda sättet det funkar. Men visst, ibland vill någon ha mer än jag vill ge men det är bara att vara sann mot sin egen integritet och själv sätta de gränserna. Ibland får man säga nej också 🙂 Noah är en kopia av sin storebror när de var lika gamla; att se ner på honom nu när han ammas är deja vu 🙂
Också snittad. Och under tiden jag fick vänta (förberedd och klar vid 07-0730, men fick vänta till 1030 pga akutsnitt) så fick jag springa på toa jag-vet-inte-hur-många-gånger..! Och att sitta på toa med kateter? Fy säger jag bara. Tydligen reagerar min mage rätt rejält på nervositet 😉 Kan tillägga att jag även hade träningsvärk i axlarna dagarna efter pga att jag varit så spänd och nervositetsskakat så mycket.
Så fint att du vill dela med dig av din berättelse och upplevelse!
Du är fantastisk på att berätta. Tack!
Kram Mia
http://happyvardag.se/2015/05/02/gabbe-och-ivan-turina/
Alltså Emma, fantastisk berättelse du förmedlar! Alla borde få ha en Dag vid kejsarsnitt känner jag rent spontant 🙂