Igår var det alltså ridskoledebut för Buse, och vet ni? Det gick så himla bra!
Jag var lite orolig när jag såg exakt HUR mycket ponny han skulle sitta upp på, men Buse tyckte inte alls att det var ett problem utan lät sig villigt lyftas upp och lyssnade sen så gott han kunde på ridskolelärarens instruktioner. Jag var lite chockad över hur mycket han faktiskt gjorde själv, jag trodde att han nog mest skulle åka runt såhär i början, men han styrde själv slalom mellan koner, gjorde halt utan hjälp, vände snett igenom och skrittade över cavaletti. Och så travade han (och red lätt så gott det gick) men där fick ju jag springa bredvid och hålla i ponnyn såklart, och höll nog på att dö på kuppen. Jag har inte joggat så värst mycket sen… typ 1994.
Sen skulle det ju ryktas och klappas och släppas ut i hagen och Buse tittade på ponnyn och sa ska jag borsta HELA? det kommer ju ta en eeeeevighet och det hade han ju i och för sig rätt i, så jag hjälpte gärna till. Det är inte klokt vilket muskelminne man har när det kommer till att hantera hästar; det där med att ta av sadel och träns och knäppa grimskaft – även om det var väldigt länge sen så gör man det liksom på rutin. Det sitter kvar, i ryggraden.
Och lilla No-Moe fick ju också hälsa såklart. Han var lite imponerad i början, men det gick snabbt över. Sen var det inte så mycket att titta på längre, tyckte han, och ville hellre ge bebispussar.
Japp, så var vår lördag i stallet.
Nästa helg är det ridtävling som Buse hemskt gärna vill vara med på, men vi får se hur vi ska lösa det där för han har kalas samma dag och jag är rädd för att det krockar. Men vår Buse har blivit en som går på ridskola, kan skritta över cavaletti och säger släpp mamma när jag på mammors vis sträcker mig efter tyglarna där jag går bredvid.
Fint som snus.
(Och så träffade jag VÄRLDENS finaste bloggläsare på Söderberg&Sara efteråt, tack för att du kom fram. Alltid lika roligt).
Åh, vad härligt! Kommer ihåg den dagen med min dotter, fast länge sedan nu och flera egna hästar blev det sedan. Och vilka fantastiska bilder. Det där ljuset du får till…
Ha en fin dag!
Åh! när skänkeln inte når nedanför kåpan! 😀 Så sött att man dör. Och fina hästar som lyssnar ändå och tänk vad det gör med ett barn (och vuxna också för den delen) när något som väger flera hundra kilo lyssnar och gör det man ber dem om. Bästa ledarskapsutbildningen som finns!
<3
Åh va roligt!! Och vilka fina bilder… såklart <3
Det är ju så vansinnigt roligt det där..Vår stora tjej började på ridlekis när hon strax innan hon fyllde 3 år. Hon är fortfarande yngst i gruppen men tycker att nu är det dax för mamma att sätta sig vid sidan om och bara kolla på,Det tycker inte riktigt mamman än! Men visst är det så med muskelminnet!Som om man aldrig hade varit ifrån det!Det konstiga är bara att hästarna tycks ha blivit lite lite större mot när man var som mest aktiv. Nu undrar jag mest hur i hela friden man kom upp när hästarna var minst 10 cm högre än en själv över manken!
HA HA exakt! Man är ju liiiite mer ovig nu för tiden.
Ett tips på Facebook finns ”Killar som rider” något för Buse att bli inspirerad av….. Hoppas vi får se er på fälttävlansbanorna om några år!
Jag håller tummarna för dressyr :))
Så roligt att träffa dig ”live” Emma, och vad glad jag blir att du inte tyckte jag var en jobbig jävel 🙂 Tack nok en gång för en underbar blogg.
Men, så härligt! Som gammal hästtjej längtar jag ständigt efter doften och ljuden i ett stal, för att inte tala om att pussa mule. I love it!
Men med en allergisk man ska jag inte pusha barnen att börja rida, de har bara provat med sin kusin några gånger. Buse verkar mycket duktig må jag säga, som på denna stora pålle både styr i skritt och travar. Själv får jag försöka lära mig HELT andra saker när 7-åringen nu börjat på motocross. Önskar att jag fick tränsa en ponny istället…
Min dotter är 7 år och rider också på ridskola. Det är en så mysig stund, dels för henne med ridningen (jag är fortfarande med i manegen men säger varje gång att jag ska gå upp på läktaren – mest för hennes skull, jag KAN inte hålla tyst)… Vi jublar båda två när vi måste fixa iordning ponnyn före lektionen och vi inte får pyssla innan får vi nästan alltid göra det efter. Stoltheten nu när hon själv kan kratsa hovarna, wow! Snart får jag väl inte ens vara med och rykta längre 🙂