Hundar är ju, precis som människor, olika. Olika personlighet, olika tålighet, olika förmåga att hantera situationer. Eller som en gammal vis veterinär en gång leende uttryckte det efter att ha varit på hembesök hos mig och mina två (konstigt nog förkylda) salukis på den tiden det bara var dom; ”den där kommer behöver lite extra… hjälp… när hon blir gammal” och pekade på Tooka. Menade att vissa hundar behöver lite extra omvårdnad, medicin och uppmärksamhet när de blir sjuka eller gamla och att Tooka var ett typ-exempel på en sådan. Jag höll med.
Och nu har vi alltså fyra stycken i flocken. Tant, som är stadig som en gammal ek och knappt piper ens när ena tassen är fem gånger större än normalt. Spöket som otippat nog tar allt som en riktig krigare. Tooka som mjölkar v a r j e situation som kan innebär mer omhändertagande, mer lull, mer konstaterande att det är synd om henne. Och så nu då Haggis som hands down är den mest dramatiska, utåtagerande hund jag någonsin träffat, och som gjorde denna läggning väldigt vida känd när vi var på djursjukhuset för hennes bog.
Det är inte det att hon inte hade ont, SJÄLVKLART gör det ont att bryta bogen. Tro sig fan man piper och haltar och meddelar att det här är i n t e som det ska när man slagit av en bit av bogbenet mot ett träd. Problemet är bara att med hundar som är dramatiska så VET man liksom inte om det är en livshotande skada eller om hon bara stukat ena tån – för hunden skriker lika intensivt och hjärtskärande oavsett, så när jag kommer in till sjukhuset med Haggis så säger jag till veterinären att ”alltså, jag vet inte riktigt, för hon är ju ganska… hrm… dramatisk, den här”. ”Jaså?” säger veterinären och kikar på Haggis som just då ligger utslagen och lugn på golvet av tråkig väntan. ”Ja” fortsätter jag. ”Hon har väldigt, väldigt, väldigt ont. Säger hon. Så om ni kanske har något mer… jag vet inte… något mer likt säg Tramadol? Än Alvedon? Så får ni gärna ge det. För den här hunden gör inget på Alvedon, förstår du. Morfin är nog bättre. Eller nåt sånt”. Veterinären höjde på ögonbrynen och gav mig ett torrt svar om att man delar inte ut något annat än Rimadyl (typ som Alvedon) oavsett, och det klarar sig hundar på väldigt bra när dom har ont. Okej, jaha, inte mycket sömn nu framöver tänkte jag och ryckte på axlarna.
Och så var det dags att ge Haggis sederingssprutan inför att hon skulle röntgas. Det är en spruta som sätts i lårmuskeln och jag tror nog att samtliga av mina hundar har fått en sådan vid ett eller flera tillfällen och Tant och Spöket rörde inte en min, Tooka gav till ett lågt, skälvande åååådetärsåsyndommig-pip som tjusigt matchade den teatraliska darrningen som kom samtidigt. Haggis? Nå. Det var andra bullar.
Egentligen skulle en sjuksyrra sätta sprutan, men det fanns ingen tillgänglig så den Tramadol-nekande ortopeden konstaterade att hon fick väl sätta den själv, och så lyfte vi upp Haggis på bordet. ”Nu kan det sticka till lite” sa veterinären. ”Så håll i hennes huvud du”. Jovisst tänkte jag, nu ska det bli spännande att se vad fröken Haggis tycker om det här OCH I SAMMA SEKUND som nålspetsen ens nuddade Haggis så brakade helvetet lös. Herreguuuuud, alltså. Hunden skrek, SKREK, så våldsamt att man kunde tro att veterinären höll på att stympa henne för livet, hon kastade sig handlöst mellan oss, fortfarande vilt skrikande, och nålen flög i en tjusig båge från den förvånade veterinärens hand och landade på andra sidan rummet.
”Ojdå” så ortopeden. ”Såpass”.
”Mhm” svarade jag.
Och tre (vilt skrikande) försök senare, låg Haggis utslagen och sövd på en båd och rullades in på röntgen av en ännu märkbart omskakad veterinär som bara skulle sätta en spruta och nu fått höra att hon levde.
Efter röntgen fick Haggis ännu en spruta för att vakna, och jag förde återigen på tal om dom verkligen inte hade något mer kraftfullt att ge, nu hade hon ju brutit bogen och allt. Veterinären var extremt mycket mer medgörlig den här gången ska ni veta, men vidhöll fortfarande att det är Rimadyl som ges, och att dosen med sedering även innehöll smärtstillande som skulle räcka gott och väl. ”Okeeeeej” sa jag. ”Vi får väl se”
Och mycket riktigt. När Haggis vaknat till och det var dags att röra på sig, ut från behandlingsrummet, så var showen igång igen. Herreguuuud. Okej att man har ont, men hunden gastade som om hon var döende vid varje steg och det ekade i korridorerna. Ortopeden stod, smått svettig av ljudet, i dörröppningen och ropade efter oss ”vänta lite, jag ska skicka med er några sprutor opiater ja, det blir nog bra” och kom snart skyndande med en påse full av sprutor med opiater att ge oralt vid behov. ”Du kan ju ge en när du kommer hem” sa hon. ”Och sen en var sjätte timme. Om hon inte blir för hög, det märker du”. Och så tryckte hon påsen i näven på mig och gav mig en medlidande blick. ”Tack tack” sa jag och fortsatte vandringen genom korridoren med min Garbo som framförde Den Döende Svanen inför samtliga på sjukhuset, och snart även för hela väntrummet, och när jag var ungefär halvvägs genom väntrummet och Haggis minst sagt hade allas uppmärksamhet kom ortopeden ifatt mig, la en hand på min axel och mumlade ”eller så ger du en redan nu, det blir bra. Ge en nu. Hon verkar ju ha det … lite besvärligt”.
Och så kom det sig alltså att Haggis lämnade djursjukhuset i Malmö med de tre O:na:
en påse opiater, en oscar och en omskakad ortoped.
Otroligt vackra hundar du har.
Och jag känner så väl igen det där, vissa kan skådespela för ingenting och en del säger inte ett pip.
Man har aldrig tråkigt med hundar, så är det bara.
Du har sån jäkla fin blogg, läser varje dag!
Kram på dej!
Haha, underbar historia! Synd bara att Haggis hade ont, men bra att ”du” ändå fick sånna där opiater till slut.
Kram till er alla<3
Men åååååh , fantastisk historia!
Alltså, det är ju inte det att jag inte tycker våldsamt synd om Haggis (och dej. Och veterinären). Men jag skrattade gott och kan se det framför mig. Själv har jag en annan variant, en som inte är fullt så dramatisk, utan mer skakar som ett asplöv och hässjar oupphörligt. Och ta tempen är i stort sett ogörligt, det må vara att Huliganen har stubbsvans, men det är rent märkligt hur mycket man kan knipa med en sån. Lyssna på hjärtat brukar också vara omöjligt, utan kommentaren brukar bli när han hässjar som värst att ”det slår nog”.
God bättring önskar vi Haggis!
Asså guuuud jag dör! Tack! Sitter och asgarvar högt på jobbet, mascaran rinner hahhah..stackars stackars Haggis..såklart, men du beskriver henne så himla underbart!!
Hoppas hon blir bra nu, å att ni får sova hahha…men liten da..
Kram på dig!
Åh du skriver så himla levande och underhållande! Skrattar så tårarna rinner! Du borde verkligen ge ut en bok eller nåt :). Synd om Haggis som har så ont dock, eller i alla fall upplever sig ha så fruktansvärt ont ;). Hoppas medicinen hjälper!
Stackars lilla Haggis, men vilken drama queen! Kan inte annat än skratta trots att jag såklart tycker lite synd om henne, tur hon har en fantastisk matte som ordnar opiater. Härligt skrivet, som alltid. Hoppas hon är på bättringsvägen!
Stackars liten men jag skrattade så jag grät åt din beskrivning av händelseförloppet. Melodramatikens mästare den där lille Haggis 🙂
Roligt att läsa, känner igen det där. Har en cocker tjej på 7 år som vid minsta stick vid vaccination skriker i Högan sky och det läääänge.
Fick operera bakbenet på henne och det va inte kul för en sådan drama tjej…
Hoppas allt blir bra fort nu!
hahahahaha du är så grym på att berätta! Jag ser de framför mig!
Ja visst är det synd om Haggis men syrran har också en damaqueen till hund så jag kan precis förstå vad du menar. Ruffe (syrrans dramaqueen) har ett minspel som är helt fantastiskt. Hundar är ljuvliga djur!
Sid har än så länge inte försökt sig på att vara dramaqueen så jag tror inte han kommer bli någon heller men vi får väl se för han ska in på operation (valptänderna) snart.
Åh vad jag har skrattat åt detta inlägg. Så himla roligt (minus smärtan, så klart!) Tror nog att ortopeden blev påmind om något som kan vara bra att komma ihåg! Stackars lilla Haggis *ler*
Alltså… Jag ÄLSKAR hur fantastiskt du skriver! 🙂
Det är så beskrivande så det känns som att jag var med dig där!
Jag har en liten bitchig chihuahua som heter Maja och tror hon är tuffast i världen så jag förstår precis vad du menar med att de har olika personligheter.
Naturligtvis är det fruktansvärt synd om lilla Haggis och jag hoppas att hon läker ihop snabbt!
Stackars liten 😂 . Påminner om min lille katt Nils, som också hade en mer dramatisk sida, vid behov. Han hade en trasig tass som blivit skadad innan jag fick honom, vilket gjorde att den var lite sne och kortare än de andra tassarna. Detta var ju perfekt i de lägen man behövde extra omsorg från vilken främmande människa som helst. Han lyfte på tassen, la huvudet på sne och mjauade dramatiskt, och folk tog honom till sitt hjärta lite här och där. Var ganska ofta jag fick telefonsamtal från främmande människor som ömmade för honom och letat reda på mitt nummer för att kolla att han kommit hem ok osv. Hm.. Han var fantastisk den lille plutten, tyvärr borta efter att ha blivit påkörd för ett antal år sen, men glömmer aldrig den lilla personligheten ❤️
Sitter och skrattar så tårarna rinner åt din lilla ”Garbo”! Stackars Haggis… hoppas att hon repar sig snabbt!
De tre O:na, ha ha ha ha ha!!! Kan inte sluta skratta, ha ha ha!!!!!
Hahaha…helt underbar historia. Kan tänka mig att det inte var så kul just då. Men hoppas att Haggis återhämtat sig nu. Kram Annika
Sitter på jobbet och skrattar högt, helt underbar beskrivning av något så tråkigt som ett veterinärbesök:-)
😀 😀 Hahahahhaaaa!!! Du är inte klok på en fläck!! Jag döör så underbart!!! Som en film!!!
Känner igen det om än inte så dramatiskt. Vi har två ytterligheter här hemma. Den yngsta har varit helt omöjlig att klippa klor på även om det blivit bättre med åren. Hur kan de vråla och kasta sig i panik innan tången är i närheten av klon. Vi har tränat och själv klippt klorna på alla våra hundar genom åren utan problem men här har det tagit stopp. För övrigt är hon väldigt behaglig, i alla sammanhang. Hur går kloklippningen för Haggis?
Men åh<3
Stackars Haggis! Jag kan ändå inte låta bli att tokskratta, du berättar ju sådana här historier så sjuktkul:D
Krama Haggis från mig:)
Susanne
Ha ha ha ha Jag dööör… Skrattar mig helt fördärvad samtidigt som jag tycker jättesynd om Haggis förstås… Du skriver ju helt fantastiskt bra och utförligt, ett sant nöje att läsa, kram på er allihop
Hahaha…jag känner igen det där. Efter att tidigare haft två riktiga krigare som aldrig klagade, har vi nu en riktig dramaqueen på 3 månader. Herregud, hon skrämmer livet ut mig dagligen med hennes skrikande så fort hon råkar komma åt något som inte ingår i hennes vilda lekande. Nyss kom hon farande som ett jehu vilt gapandes runt, runt köksön…tills jag fick tag på och lyfte upp henne, då gick det plötsligt över…det dramatiska som tycks hänt 😄
För att inte tala om vaccineringen…stackars de hundar som befann sig i väntrummet, dom måste trott dom stig i kö för slakt eller nåt ännu värre 🙈
Förlåt, men detta var det roligaste jag läst på länge!
Jag har själv en dramatisk hund. Han blev bistucken i ett framben i somras och han blev efter den första smärtchocken (vilka skrik!!) totalt apatisk och ”förlamad”, kunde inte gå.
Vi åkte i ilfart till veterinär, trodde att hunden skulle dö. Det visade sig att så var inte fallet utan fick information om att vissa hundar beter sig så där när något gör ont. Vid det här laget hade hundstackarn återhämtat sig och var inte alls förlamad…
Haha! Jag håller med en av de tidigare kommentarerna, du skriver så otroligt levande och underhållande:) känns nästan som man var där och såg det live!
UNDERBART beskrivet!!
Hagges låter för övrigt helt prick lik våran Felix när det gäller lite, mera eller massa ont, same shit liksom.
Massa god bättring till donnan.
Alltså, jag skrattar så jag gråter! Vilken fantastisk uppvisning! Ska vi gissa på en ganska intressant journalanteckning av den omskakade ortopeden? 😉
Alltså, stackarn det är så synd om henne. Men samtidigt så beskriver du det på ett så roligt sätt att det inte går att inte skratta åt det. 🙂
Stackars hund inge kul att ha ont.
Men kan inte låta bli att skratta för du är så duktig på att skriva och skriver så roligt.
Been there, done that..😉 Vår dalmatin skrek så högt att veterinären fick söv ner henna, jag försökte ringa sambon att komma efter oss med annan bil men måste fara ut för att vi hörde ingenting. Till slut bärde vi hem hunden sovande.. Och vi sku bara klippa naglar och putsa öronen..
Så då jag läste din tokrolig berättelse om (stackars) Haggis så kom jag ihåg levande den ”bloodstopping” ljud och ”hoppasingenserossnu” känslan från en av vår många dramatiska gånger vid snälla veterinären. Som försökte tom ge godis åt Viivi att hon skulle ta allt lite lugnare.. Hjälpte inte. Fanns bara den där Drama Queen / Hör Inget -knapp..
Men som många har sagt redan, du har en talang att berätta saker på sådan sätt att de blir levande. Skriv den där bok!!😉
Ha ha ha! Vilken fantastisk fröken, fullständigt bedårande! Hoppas hon kryar på sig fortare än kvickt.
Åh, hahahaha 😂 😂 😂 😂 😂
Emma du är ju helt otrolig på att skriva så berättande. Kan riktigt se Greta Garbo, oj jag menade Haggis framför mig. Så himla målande beskrivning och levande. Nästa så man hör hennes klagorop.
Tur att hon är bättre nu.
Kram
Vilken fantastisk beskrivning, jag skrattade genom hela texten för det är så underbart målande! Hoppas hon mår bättre!
Åååå, lille Haggis….. <3
Jeg får tårer i øynene, – både av medlidenhet og litt lattermildhet…. 🙂
Mvh HildeSu
Lilla Haggis. Dina texter Emma. Oj, oj, oj. Skrattar och blir rörd. Fint.
Du underbara människa! En konstnär i att uttrycka dig 💖
Vill läsa en bok om alla dina historier 😄
Så tråkigt om Haggis verkligen! Men ditt sätt att skriva alltså, haha skrattar här borta;)
Hahaha herregud alltså! Skrattar så tårarna sprutar! Ja alltså det är ju synd om Haggis men alltså ….
Tack för dagens mest underbara skratt!!! En puss till stackars Haggis 💖
Hahah åhh Haggis alltså <3
Åh jag skrattar så tårarna rinner och sen försöker jag läsa högt för mannen men skrattar så jag får ont i magen (mannen skrattade också när han till slut hörde vad jag sa). Ser det hela framför mig och framföralllt hör din dramaqueen till hund yla och tycker synd om henne. Beundrar ditt sätt att läsa dina hundars personlighet. Jag hade brutit ihop av oro och köpt hela showen rakt av.
Tack för fin och rolig blogg.
Jag ser det framför mig och skrattar så jag gråter! Underbart!
Hahaha, jag skrattar så jag gråter. Så roligt med drama queens, och din beskrivning är ju obetalbar.
Herregud – fantastisk läsning såhär en fredagkväll – skrattar högt å kan bara tänka mig hur hopplöst det var…
Du borde ge ut en bok Emma 😊
Tack för en grym blogg
Hahaha ååhh jag känner igen det där!! Vi har också en dramaqueen hemma. Ibland tycker folk att jag är en jättehemsk matte som inte reagerar så mycket när hon skriker, men när man lär känna henne och inser hur smart hon är så brukar jag få klappar på axeln istället. Hon har blivit lugnare med åldern, hon är sex nu, men när hon var valp alltså.. hihi 🙂 Mamma har numera hennes systerdotter, och hon är 7 månader nu. Har inte träffat henne själv en, men hon ska tydligen vara ännu värre. Kan knappt bärga mig inför att få träffa den hunden!