Godmorgon torsdag!
Igår var en minst sagt spännande dag – som om Murphys Lag bestämde sig för att ha en egen högtidsdag och tyckte att gårdagen var passande. H e r r e g u d. Jag skulle åka till Malmö för ett kundbesök och en lunch med Nelly, och dit gick alldeles utmärkt. Sen började det som bekant snöa. Inga mängder, man såg fortfarande grässtråna på ängarna, men tillräckligt för att inte kunna ta sig hem från Malmö till Ystad en timme efter att man kommit. Helt galet! Tågen blev inställda, samtliga, och där stod jag snopet på stationen och undrade hur fasiken jag skulle komma hem igen.
Tillslut fick mannen köra och hämta mig, och vi bestämde att jag skulle försöka ta mig till Hyllie iallafall.
Sagt och gjort; jag lyckades ta mig till Hyllie;
plöjde genom snöyran och blåsten mot Emporia – tänkte att det var en fantastiskt bra idé att tillbringa väntetiden med att strosa i butiker. Jag hann komma in, skaka av mig snön, börja ta några kliv in mot Sephora och så sakta låta tågirritationen rinna av mig –
så går larmet. Brandlarmet.
MENAR NI FREAKIN ALLVAR?!
Ja, tydligen. Brandlarmet går och hela Emporia ska utrymmas. Ut i snön. Efter att precis ha konstaterat att det inte finns en chans i helvete att jag skulle kunna ta mig hem på egen hand innan kvällen. Jomensåatt…
Det var en fin onsdag, det.
Och idag då?
Ja, den här lille snoddasen är tydligen inne i nån fas nu när han ABSOLUT INTE vill lämnas på förskola eller nån annanstans än hos mamma. Och jag VET ju att det går över en minut efter att jag lämnat byggnaden, men jag är fasiken för blödig för sånt där – det har jag alltid varit. Nu har vi haft tur med två pojkar som varit lätta att skola in och som jättegärna springer in på förskolan, men när de här perioderna kommer är jag fullkomligt värdelös. Fullkomligt.
Så idag har jag sällskap här hemma av en liten bulle som ska hjälpa mig hamra på tangenter och fotografera lite smycken. Jag åkte till förskolan i morse med två barn som skulle lämnas, och av nån märklig anledning kom jag tillbaka med en av dom igen.
Jodå, förstår ni. Det går bra nu.
Men fy. Vilken pärs! 😱
Åh vad skönt och läsa! Precis mitt liv just nu. Både snö och blåskaoset och förskolan. Ångest deluxe! Fast min blev kvar på förskolan med mycket tårar.. Fy! Hoppas det går över fort!
Åh men ja mammahjärtat går ju i tusen bitar <3 Då är det väl en evinnerlig tur att du har möjligheten att ta med dig den lilla godbiten hem igen! <3
Gårdagen låter som något ur Truman show liksom….ha ha! Hoppas på en bättre dag idag!
Kram
Åh jag förstår preciiis. Det är H E M S K T. Vi har också haft en lättinskolad kille, men som i höstas hade en sån där period. Jag kom också hem med världsgott sällskap 😉
Kram till dig och heja Noah i dag, han kommer göra succé på mammas jobb.
Hå, jag lurade in min två-åring på fsk i morse och stängde snabbt dörren framför nosen på honom, och gick därifrån med hans illgråt ringande i öronen. Supermum…
Ja men vad ska man göra liksom? Nu har jag ju tur som kan stuva om och ta med honom hem igen, men de flesta har ju inte den möjligheten :S
Vår första var också så otroligt ledsen i perioder, vid lämningarna (och sedan arg på eftermiddagarna över att han skulle hem, hahaha..). Och det var så fruktansvärt att lämna.
Vår yngste är nu 2,5 år, skolades in när han var 1 år och aldrig haft ett bakslag. Ungen har aldrig varit ledsen vid lämningarna. Alltså den lyckan!
Tänk att det är så olika. Och tur ändå att det vänder sen en dag. Kram ♥
Åh precis som jag, tack för att du våga skriva det för det känns som att man bara ska acceptera att de bli ledsena och inte vill istället för att säga kom med mig hem igen då. Förskolefröknana på vårat dagis tycker att jag är nojjig och fånig, men herregud det var bara lite gråt o tandagnissel det går ju ööööver. Så tack igen, för att du vill skriva det där som jag tycker känns svårt!
Ja man VET ju att det går över, men inte f*n hjälper det? Ingen vill ju lämna ett ledset barn, så är det bara. När Leo var ledsen och jag var TVUNGEN att åka, så som de flesta är, och jobba så kunde jag lipa hela vägen in till jobbet för det kändes så hemskt. Han glömde det efter tre minuter, men i en själv sitter det ju i länge.
Det är ju inte att vara för blödig! Det är precis så det är. Helt hemskt och man går sönder när man måste gå ifrån.
Själv sitter jag här med en 3,5-åring för att hon kändes lite trött och opepp imorse, så vi skippade stress och tvång och tog långhelg(hon går 15 timmar i veckan). Är föräldraledig med småsyskon så därför är det möjligt just nu.
Kan man så gör man, liksom. Sen hoppas jag ju på att det ska rulla på bättre nästa vecka då hon skulle behöva lite mer lek än vad det blir hemma med bäbis.
Åhhh, det där minns jag ju med smärta i hjärtat.
När töserna mina galltjöt efter lämning på förskolegården, så att jag hörde det hela vägen ner till busshållplatsen.
Satt inne hos min chef och fick gråta av mig mot hennes axel innan jag kunde börja jobba för dagen.
Och när jag väl torkat tårarna så ringde alltid pedagogerna för att berätta att tösen min var så glad och lekte med sina kompisar förfullt.
Ja jisses, det är tur att man hade fina starka kvinnor runt sig som hade gått igenom precis samma perioder i sina liv.
Vad skulle vi göra utan varandra <3
Med Kärlek / Petra
Du bara måste (eller nej, man jag hoppas att du vill) läsa Petra Krantz Lindgrens tips och erfarenheter kring lämning av ledsna barn. Googla lite. Så mycket klokt och bra att tänka på! Jag antar att det kan bli svårare att lämna framöver om han vet att det finns alternativ också? Hoppas det går bättre snart!
Jag vet att jag förmodligen gör det mycket värre genom att ta med honom hem igen, rent intellektuellt förstår jag också det. Men när jag har möjligheten och han sitter där i min famn och är SÅ ledsen så funkar liksom inte intellektet, det sitter biologiskt på nåt vis. Mannen är s å mycket bättre på det där än vad jag är.
Eller så lär han sig att livet inte är linjärt och att hans mamma är lyhörd, inkännande och empatisk. Att hans känslor räknas och att du hjälper honom när han har det svårt. Livet är kort. Klart att du ska ta med honom hem om du kan. Han visar ju tydligt vad han behöver. Kram!
Så underbart att du kan (och gör det!) lyssna på en mammig gosse!
Tiden kommer inte tillbaka och snart nog är skolplikten där och sätter stopp för spontana hemmadagar.
Helt rätt gjort Emma!
Gällande Skånetrafiken och snö… say no more liksom.
Åh, det där är bland det värsta som finns! Min son var alltid extremt klängig och ledsen när jag skulle lämna. Det tog några gånger innan jag kom på knepet som funkade för oss (och som gick tvärt emot förskolepedagogernas råd). Om jag stannade sisådär en 10 minuter så att han hann komma igång och leka och hitta ”sin plats” i rummet/bland kompisarna så gick det jättebra att gå. Gick jag direkt blev han störtledsen. Så jag lärde mig att vi skulle komma i god tid så var det aldrig några problem att lämna. Vet inte om jag ska tipsa om det, eftersom det tydligen inte rekommenderas av förskolepersonalen, men kan ju kanske vara värt att testa nån gång?
Jag satt där en kvart utan en tillstymmelse till att han skulle släppa mig och gå och leka :/
Hej! Förstår av hela mitt hjärta att det är svårt att lämna sitt barn på förskolan. Men jag är inte bara mamma utan förskollärare också 😉 Och som förskollärare så måste jag ändå säga, att det bästa man kan göra för sitt barn är att visa tydligt för barnet att man är trygg med att lämna det på förskolan. Skapa en lämningsrutin och håll den ganska kort och tydlig. Säg alltid hej då och smit aldrig. Gör man så här får man ett barn som litar på sin förälder och med tiden förstår att man kommer tillbaka. Rutiner är viktigt för många barn. Det sämsta man kan göra är förmodligen att ta med barnet hem igen😉. Även om man gör det med hjärtat! Lätt att hamna i en ond cirkel då… Bättre lämna och sen hämta tidigare istället! För barnets skull får man visa sig säker och sen kan man ju alltid bryta ihop en stund i bilen! Och ringa till förskolan när man kommer till jobbet! Ofta är det redan då bättre….. Oj, nu lät jag som en riktigt präktig fröken kanske. Men det här brukar funka bäst på sikt! Tack för en inspirerande och rolig blogg!
Ja ja ja, såklart har du rätt! Det har aldrig varit problem innan, nog bara en period nu. Mannen får ta lämningarna, han är som sagt inte så sentimental 😉
Men visst är det åldern? En ett och ett halvt åring är ju ledveten på ett HELT annat plan än 1 åringen. En mognadsfas det ska man egentligen se som positivt😊som gammal dagisfröken GARANTERAR jag att det bara är just vid överlämnandet de äe oftastglada så fort föräldern gått runt husknuten….. Annars förutsätter man ju att ” personalen” hojtar till. Så har det ju varit julledigt och de små påverkas mycket av för mycket ledighet. Snart är han på banan igen 😍
Usch då lät inte som en rolig dag för dig igår :/
Jag tycker du gjorde rätt som tog med honom hem igen 🙂 Herregud de är ju såå små, och kan man så varför inte? Med våra pojkar har vi gjort lite olika, stannat kvar länge tills någon pedagog lyckats locka med dem på något, tagit med hem igen, ibland lämnat fast de varit lite ledsna men aldrig om de varit sådär hysteriskt ledsna eller bara klamrat sig fast vid oss. Ibland har de varit glada igen innan vi hunnit köra därifrån och ibland har de fortsatt vara ledsna och då har vi kört och hämtat dem. Sån lyx att kunna göra så! Vi kör över lag på att lyssna in barnens signaler och inte tänka så mycket på ”om vi gör så här nu så kanske det blir så här sen” och det har funkat superbra! Vi har glada, trygga barn som älskar att gå på fsk.
Klart som sjutton att du gjorde rätt som tog hem ungen när du hade möjlighet! Förskolan i all ära, men en del upphöjer den på tok för mycket istället för att lita på sin förmåga som föräldrar. I grund och botten är det en institution, inte naturligt någonstans…
Men gudars om han är ledsen är det ju fantastiskt om han får följa med hem. Vad vet vi om vilka barn som är extra känsliga? Jag och mitt syskon blev utsatta för exakt samma utlämnande situation, för mig var det ångestskapande men inte alls för hen. Vad beror det på? Kanske en ärftlig skörhet?
Den enda fortkörningsboten jag har fått under mina 14 år med körkort, fick jag dem gången förskolan ringde och sa att dottern var hysteriskt ledsen och inte kunde tröstas… Jag blev fotad av en fartkamera och hade inte ens upptäckt att jag varken körde för fort, eller att jag åkte dit på det förens jag fick ett fint (men dyrt) foto i postlådan. Jag skulle bara fram till mitt gråtande barn! 🙂