Hon hade en brun säng i sovrummet; en med stolpar som smalnade av vid toppen och frasiga täcken. Och en byrå där parfymerna stod på rad och där pärlhalsbanden hängde över spegeln och var lockande för flickfingrar. Jag fick alltid sova där, i hennes säng, när jag sov över. Själv sov hon på en tältsäng i köket – även när jag blev vuxen och insisterade på att det kunde ju likaväl jag göra, så kunde hon få ligga skönt. Men nej, hon skulle sova i köket och när jag vaknade så kunde jag höra radion där utifrån och då hade hon varit vaken i timmar och kokat kaffe, satt vid köksbordet i morgonrock och med håret i flortunna lockar över huvudet när hon sa godmorgon.
Jag ritade av henne en gång minns jag, på barns vis – ärligt och spretigt med varje linje i ansiktet nertecknat. Linjerna runt läpparna, linjerna från näsvingarna till mungipan, linjerna mellan ögonbrynen. Hon såg lite arg ut på min teckning, inte alls så som hon såg ut när hon talade eller såg på mig, men det var hennes ansikte avslappnat – så som det såg ut när hon glömde bort att man tittade, som när hon läste tidningen eller stekte kyckling där vid spisen strax bredvid fönstret. Även om jag idag inte minns hennes ansikte knivskarpt så minns jag hennes ansikte i teckningen som om det var igår, och hur hon hade svårt att hålla sig från att le när hon fick den. Jag minns att mamma skrattade också, alla som såg den skrattade och blinkade åt varann eftersom de såg det där man själv inte ser när man är runt tio och bara ritar det man älskar. Den där teckningen, på en arg mormor, hängde på hennes kylskåp sen i evigheters evighet. Kanske ända tills hon flyttades ut för att leva, och dö, någon annanstans.
Hon hade en garderob man kunde gå in i. Den doftade mormor; som små påsar med doftkulor blandat med Nivea och gamla minnen. Där fanns hyllor från golv till tak med boxar fulla av skatter och längst fram hängde rader av klänningar tungt från träpinnarna och åt höger hängde skoförvaringen i tyg med fickor för varje par sko och jag fick prova vad än jag ville. Så jag klädde mig i skimrande femtiotalsklänningar, röda kreationer och för stora skor och stod sen vajande framför spegeln och beundrade mig själv tills jag var färdig och hängde tillbaka allt i o-ordning. Men det gjorde ingenting, ingenting gjorde något. Hon älskade mig. Varje dag och oavsett.
I hennes sovrum fanns en säng i brunt trä, och med stolpar som smalnade av på toppen. Där fick jag sova alla nätter jag ville, och när jag vaknade hördes radion från köket där hon satt och läste tidningen i sin morgonrock.
Fin och fint skrivet!
Vad lika hon och dina pojkar är över ögonen.
Fint!
Dina pojkar ser precis ut som henne. Goda minnen. 😘
Fint Emma! Och jag säger som de övriga, jag ser dina pojkar i henne (eller tvärtom). 🙂
Åh gud så fint! Vilken kärleksförklaring!
Vilket underbart minne. Minns också min mormors garderob och alla hennes lådor med långa pärlhalsband och alla hennes underbara hattar och hattaskar. Älsk på alla mormödrar.
Noah är väldigt lik henne.
Vilken vacker beskrivning <3 av någon älskad. Å va vacker hon var, precis som du..
Kram Åsa
Så vackert skrivet! ❤ Man ser dina pojkar i henne också. Särskilt Noah!
Så fint inlägg 🙂
Vackra minnen! Och vilken gåva att få minnas. <3
Kärlek.
Vackert! Du kan verkligen formulera dig så att det berör och blir levande!
Rysningar och tårar i ögonvrån, så fint berättat om en älskad människa. Och visst ser man dina pojkar i henne, evigt liv!
Så fint skrivet det kom en liten tår, tänker på en kär moster när jag läser det, dina pojkar har hennes ansiktsdrag.
Så fint! 💕
Så vackert skrivet. Påminner mig om min lilla farmor som alltid lät mig rota bland hennes askar med smycken. Jag fick sova i sägen i gästrummet med rosentapet och hon klappade mig alltid till sömns, jag höll mig alltid vaken så länge som möjligt och frågade vart hon skulle ta vägen när hon trodde att jag hade somnat… Som god nattsaga fick jag henne alltid att berätta om när zigenarna kom till Falun och hon och hennes syskon trotsade sin Mor och gick dit för att titta på dom. När dom kom hem igen blev Mor så arg på dom, de fick själva gå ut i skogen och hämta sitt ris, som de sedan fick smisk med (enda gången de fick det så det satte uppenbarligen sina spår). Det var dessutom på en torsdag så de skulle bli utan pannkaka med då sa farmors pappa, att men de kan väl få sin pannkaka ändå och då fick de det, trots allt… Din text väcker verkligen mina egna minnen till liv! Tack för fin text och minnesstunden Emma, du har en fantastisk talang i ditt berättande!
Nu gråter jag…🙏❤❤❤
Så fint!!! Har du funderat på att skriva en bok? Jag blev helt fast vid din första mening:
Hon hade en brun säng i sovrummet, vem då hann jag tänka och bara måste läsa vidare!!
Så fint skrivet. Du har verkligen talang!
Så fint skrivet! Noah är verkligen lik henne. Kram
Du målar fantastiska personporträtt. I detta lyser så ofantligt mycket kärlek, men man anar också en hel del vemod och sorg. Det är svårt att förlora sina älskade, Emma, men kom ihåg att de alltid finns med oss. I minne, i hjärta. Kanske även på andra sätt.. 🙂 (Allt det där vet du ju så klart, men kanske att det kan vara skönt att höra ändå). Stor kram till dig.
Så vackert skrivet! Blev riktigt rörd och tårögd. Att beröra en annan människa på det här sättet och bli ihågkommen så kärleksfullt – det är att ha lyckats i livet!