Vilken eller vilka är de vanligaste fördomar folk har om dig?
Det är någonting jag inte tänkt på nästan alls de senaste åren. När jag var yngre var jag extremt medveten om vilka fördomar folk hade (den absolut vanligaste var att jag var sur konstant vilket jag inte alls var – jag har ett resting bitch face – och när jag var tonåring ansågs jag nog som lösaktig av en del i den lilla orten jag bodde i; vilket jag inte heller var om man ska vara petig i definitionen av lösaktig. Jag var bara glad och tyckte om killar och tog en massa plats). Men med åldern så kom också ”jag bryr mig inte ett dugg om vad andra säger”-genen som liksom trubbade av mig utan att jag ens märkte det och det var först på Nellys hippa jag blev medveten om en annan fördom; och det var helt enkelt för att jag fick den sagt till mig.
(Och självklart ger mitt bloggnamn förutsättningar till en himla massa fördomar och förutfattade meningar, vilket var ett helt medvetet val, men nu pratar vi om fördomar ”i riktig livet”).
Där sprang jag omkring på båten i min vita regnrock, sorglös och redo att fiska, och jag minns att kaptenen sa något till mig i stil med gå och skita ner dig lite nu och det var SÅ TYDLIGT att han inte för en sekund trodde att jag kunde hantera ett spö. En halvt odräglig kommentar, javisst, men desto mer tillfredsställande när han sen förvånat stod och såg på när jag utan att tveka greppade torskar över ryggen och krokade loss och inte brydde mig det minsta om fiskfjäll eller slem eller allt det där andra som kommer med att fiska. Och efteråt kom han fram och bad om ursäkt mer eller mindre, och poängterade att han aldrig skulle kunnat tro att jag kunde hugga i sådär.
Och eftersom det är den enda fördomen någon typ slängt i mitt ansikte (vilket nog är vad som krävs nu för tiden för att jag ens ska bli uppmärksam på den) på säkert 15 år blev jag så ställd. Varför skulle inte jag kunna det där? Det gör mig ärligt talat så förvånad. För mig är det liksom naturligt och självklart att vara tudelad; att jag å ena sidan kan tycka om att känna mig fin och lägga tid på hudvård och gå och fixa naglarna och säkert utstråla nån form av pimpinett-aura med min korta längd och klena benstomme, men att SAMTIDIGT vara barnet som lärde sig lyfta snokar, skjuta älgstudsare, rensa fisk, sova i tält, hugga ved och göra det som behöver göras. Oavsett om det är att måla en fasad eller skyffla ett ton grus eller kroka av en torsk.
Hm.
Men samtidigt är det ju lite förmätet av en själv att tro att jag TROTS vit regnrock och flätor och vippig kjol bara antar att alla ska se förbi det och ta det lika självklart att jag kan rensa fisk som att jag kan lägga läppstift. För självklart är det inte så. Vi har ju alla fördomar, mer eller mindre, baserat på de sekunderna vi möter någon. Och jag har förstått nu när jag tänker på det att det nog är den vanligaste förutfattade meningen JAG stött på om mig själv som vuxen i riktiga livet. Av män dock får väl tilläggas, kvinnor tenderar att vara mycket bättre på att hålla inne med vad de tänker så den vanligaste förutfattade meningen kvinnor har om mig idag vet jag inte. Kanske är det fortfarande mitt resting bitch face som spökar? Får undersöka detta.
Och vilket är den vanligaste förutfattade meningen folk har om d i g? Tänker du också mindre på det som vuxen, eller finns det något som påverkar dig i ditt jobb till exempel? Vad blir du så förvånad över att andra inte ser?
Tycker det är så spännande att det inte är klokt.
Foto: Mikael Roos
”resting bitch face”
Exakt samma här!!
När jag var yngre så hörde jag att personer tyckte att jag gick med näsan i vädret vilket är heeeelt fel! Jag har kommit på att det måste vara för att jag har ganska dåligt minne, att jag inte direkt känner igen folk. Och om jag gör något tex handlar så går jag inte och ser omkring för att se om jag känner någon, jag handlar.
Och nu på senare år så har jag också hört att jag ser sur ut, jag är ganska mörk så det kanske är det… Men TACK för resting bitch face 😀 Det kommer jag att använda mig av i fortsättningen! Haha 😀
Är ofta enda (och yngsta) kvinnan när det är möten och jobbevent i min bransch och då är jag ändå 40 med 15 år i yrket. Möter väldigt lite fördomar och kommentarer, men när det kommit har jag bitit ifrån. Jag vet att jag är bra på det jag gör så jag känner mig trygg i det, men som 25-åring var det svårare. Att bli äldre är mest coolt… 🙂
Resting bitch face… sååååå jag!!!
Sen har folk tendens till att tycka jag är butch o säkert gillar när man är mer grabbig.. jag har aldrig klänning eller kjol eller smink.. men för det kan jag ändå bry mig o faktiskt ha känslor..
Det här är så intressant!
Jag har lite samma problem att fightas mot. Jag bor ensam i ett hus på landet. I helgen senast, var det en man som var ” tvungen” att tala om för mig att kvinnor inte ska bo själva i hus. För vem tar hand om det?
När jag inte förstod vad han menade frågade han hur jag gjorde om häcken behövde klippas eller ett träd sågas ner.
Självklart är det jag som gör det. Tog ett tag att få honom att fastän man är tjej, liten o kort, så kan man utföra saker och ta hand om sig själv. Tillslut så!
Spännade tema. Det som jag oftast stöter på är att jag är hårdare än vad jag är. Hård som i känslokall och hänsynslös. Det är jag inte -jag har bara begåvats med bitchfacet och starka åsikter. Innerst inne är jag en liten harunge. och på god andra platsär att jag är totalt kulturellt/intelektuellt blåst. Om man gillar hårdrock läser man inte böcker och följer med världsläget. Sådeså-punkt-
Folk tror att jag är ledsen för att jag ser ledsen ut när jag fokuserar. Otaliga ggr så har människor på jobbet kommit fram och frågat hur det är…å det tycker jag är asjobbigt. För jag är ju inte ledsen 😀 Tom när jag skulle fota för passet sa polisen det…-du ser lite ledsen ut, du får le om du vill? ba va?!
Jag röker, och det är det många som säger-det trodde inte jag om dig? vad nu det innebär..? Jag ser inte ut som en rökare tydligen. Hur ser dom ut hahha?
Resting bitch face här med! ”Är du sur eller” är en vanligt förekommande kommentar… haha… nu vet jag vad jag ska svara med, tack!
Jag har alltid varit liten blond och nätt (ja, innan barn då) så alla har liksom alltid antagit att jag inte kan ha några svårigheter eller problem… helt baserat på mitt utseende… what’s up with that liksom?
underbart inlägg! Jag fick för ett par år sedan höra ”jag tror minsann att du ha en annan sida också, en mjuk, inte bara den där hårda sidan”. jag blev så förvånad att höra orden, för jag har en väldigt mjuk mitt, för mjuk många gånger. jag var så förvånad över att han inte märkt det. mjuk är ju det jag är mest, men avkall på att lyfta vad jag tycker i en fråga gör jag inte. oavsett hur många andra som tycker något annat.
Jag har nog en förutfattad mening att de flesta tycker att jag är rätt konstig och knäpp och inte gillar mig.. Hänger ju med allra största sannolikhet ihop med att jag var mobbad under större delen av mina skolår och därför har svårt att tro att någon kan gilla mig på riktigt.
Blir verkligen geniunt förvånad varje gång som någon ger mig en komplimang som liksom är ”mer” än bara ” åh vilken fin blus” utan en sån komplimang där man verkligen berömmer något som jag är eller kan.
Väldigt svårt att få bort den känslan ur kroppen..
Så himla spännande fråga. Jag tänker inte heller på det särskilt ofta men min gissning är nog att många tror/upplever att jag är väldigt sur och kanske lite svår. Jag har också ett ansikte som gör att jag ser oglad ut när jag inte gapflabbar. Så många gånger som jag fått höra ute: ”se lite glad ut” eller ”kan man få ett leende?” Det ansiktsuttrycket i kombination med att jag har en väldigt stark och bestämd röst gör nog att många tror att jag är precis så. Jag märker ofta att många tystnar när jag öppnar munnen, vilket inte alls är meningen. Jag är ganska blyg egentligen. Eller… ogillar att stå i centrum/få uppmärksamhet och dessutom är jag väldigt känslig vilket det är få utöver mina nära vänner som vet.
Spännande ämne. Mitt är nog att jag är konflikträdd trots att jag är öppen och inte är rädd för att säga vad jag tycker.
Älskar dina inlägg som gör att man får tänka till lite. Är blond och ganska liten, så ”lilla gumman” och blondinskämt har jag hört många gånger genom decennierna. Att killarna på lagret, där jag sommarjobbade som 20-åring, hade en kvinnosyn som kunde varit bättre är en sak. Men efter min Jur. kand-examen har jag också mött mycket fördomar, kopplade till mitt utseende, också i sammanträdesrummen. Bland ytligt bekanta möts vi ofta av fördomar/förutfattade meningar av ekonomisk karaktär. ”Ni som har det så bra ställt, ni kan…” Det är lite irriterande, för jag är inte en person som gör av med pengar i onödan. Det är tydligen också ibland svårt att förstå att det varken är min man eller anlitade hantverkare, utan jag, som fysiskt lägger klinker, spacklar & borrar hemma hos oss. Att jag kan köra med släp var tydligen något som för ett par år sedan var tvunget att verifieras av min man. Suck! Men, ju äldre jag blir dess bättre blir jag på att inte personligen ta åt mig av andras kommentarer och jag älskar att jag snart fyller 50!
Hm…jag fick fundera lite, inget ämne som jag direkt har reflekterat över faktiskt så det var intressant!
Jag tror att de flesta tror att jag är lite ”mesig”, att jag inte vågar ryta ifrån, eller att jag aldrig kan vara ”elak”. Men det är fel. Jag har nog väldigt mycket tålamod och tenderar att tro det bästa om folk tills motsatsen bevisas, så det är nog därför.
Att jag får höra att jag är högfärdig,märkvärdig,tystlåten och inte hälsar. Det gör mig så ledsen att höra det. Anledningen är sviterna efter en hjärntumör, visserligen godartad men den ställde till med en hel del. Döv på ena örat, tinnitus, dålig balans, ögonen hänger inte med riktigt, nervvärk och en hel del till. Så jag är så koncentrerad på att inte snubbla och trilla, att höra, att se, ja helt enkelt att orka och klara av det som andra tar för givet. Ibland önskar jag att jag haft ett gips jag kunde ta på för att andra ska se att jag inte mår bra för jag ser ju helt normal ut… För egentligen är jag ju en varm, glad och social person.
Oj så intressant frågeställning …. Får ofta höra att jag är alldeles för lugn, tar dagen som den kommer, ofokuserad och att jag är sååååå laid back.
Inget kan vara mer fel….jag blir ofta ”hög på saker” jag gör…älskar snabb konditionsträning, tunga lyft och dans till hög suggestiv musik.
Att ta dagen som den kommer gör jag inte….tvärtom faktiskt…säljer och köper aktier flera dagar i veckan ( på hobbybasis ) så där behövs framförhållning och planering.
Laid Back…..javisst….jag slänger mig gärna i soffan eller i hammocken när tillfälle ges.
Ingenting av detta delar jag med någon annan så däremellan så är jag kanske lugn och ofokuserad 🙂
I love my Life <3
Jag får ofta höra att jag ska ”ta det lugnt”.
Jag pratar snabbt, jobbar snabbt och är SNABB. Jag får en uppfattning om att snabb i andras värld innebär slarvig. Så är absolut inte fallet med mig.
Om närstående kläcker ut sig ”Du pratar för fort!” brukar jag svara ”Det är du som hör för långsamt!”
Prata långsammare kan jag absolut försöka, jag vill ju att folk ska förstå vad jag säger, men jobba fort kommer jag fortsätta med!
Det är ingen som tror på att jag är lat. Inte ens när jag försöker förklara. För lat kan man ju inte vara om man är PT och drar gruppträningar och har eget företag och engagerar sig i saker och styr och ställer och håller på. Men jag ÄR lat. Gör ingenting i onödan. Gör ofta för lite och smiter gärna undan och sover middag om jag kan 🙂 men det är ingen som tror på mig när jag säger det – så den förutfattade meningen är att jag är våldsamt piggelin med ruggigt med energi. Not so much. Haha.
Hmm, intressant!
Ibland tror jag kanske att jag snarare förstärker de sidorna själv och så blir de som ett missförstånd.
Alla omkring oss tror att det bara är jag och endast jag som är noga och petig hemma… not tru, min man är extremt noggrann, men oftast får ändå jag höra att jag borde ta det lungt och att det typ löser sig.
Jag vet ärligt inte vad människor har för förutfattade meningar om mig, det är snarare lättare att komma på vad de tror om en rent allmänt.
Jag hoppas inte att det finns en massa tråkiga förutfattade meningar iaf..
Haha. Det där med att folk tycker man ser sur ut känner jag igen. Jag har ett allvarligt uttryck i ansiktet som gärna påpekas. Men jag har lite svårt att förstå den typen av kommentarer. Liksom när andra skall börja analysera ens sinnestillstånd. Tycker det är oförskämt. ELLER när någon påpekar att jag borde socialisera mig och att ”det är inte farligt att prata med människor” som att det skulle vara fel att inte ha lust att prata. Jag är inte blyg, men jag väljer vilka jag vill vara social med och gällande strangers så kommer sådant naturligt tycker jag, om det är meningen. Sedan är jag väl lite ambivert. 🙂
Den vanligaste fördomen är nog att jag har ett så lätt och problemfritt liv. För det måste en ju ha om en för det mesta är glad och positiv eller hur? Var och en har sitt helvete, men det syns inte alltid utanpå….. 🙂
Vi är nog många som får kommentarer, av i huvudsak män som tycker än det ena och än det andra, om oss och som de har det i sin värld, de skulle ju inte dra på fisketur så klädda, alltså är kvinnor dumma som klär sig så opraktiskt, där ute i den tunna miljön.
Jag uppfattar att de lägger mycket energi på att tycka medan deras egen självkännedom är, låt oss säga, är begränsad,
ibland, när jag går igång på en oförrätt så kan jag ”spegla” kommentaren och gå över vad jag själv skulle göra, men gör det för att få en reaktion, och den låter inte vänta på sig, de kan bli väldigt förvånade att jag har sett ”det” eller förstår att det är på det ”viset” Det är så intressant att se hur de själva kontrar.
Och inte blir det bättre med åldern på gubbarna. Det FINNS absolut kvinnor också som tycker en massa, om andra kvinnor men jag många har gått i mansfällan och tar efter gubbsen, som gärna vill omyndigförklara olika personer.
Jag har generaliserad ångest och dricker inte alkohol. Alltså måste jag ha problem med alkohol, dvs vara nykter alkoholist. Möter ofta människor ute som vill diskutera mitt ”ickedrickande”. Iom ångesten så har jag fullt upp i skallen ändå och vill inte på något sätt bli påverkad så att jag tappar kontrollen.
Jag väljer mina krig och blir sällan ”fly förbannad” utåt sett. Så för ett tag sen uttryckte jag mig väldigt tydligt och kraftfullt i team-gruppen på mitt arbete och då uttryckte en kollega följande, ”aha, där fick vi se ditt rätta jag”!
Nu undrar jag vem som får ta sig friheten att bedöma ”vad som är mitt rätta jag?”
Undrar vad min kollega haft för fördom om mig? Mesig? Rädd? Feg? Konflikträdd? osv
ett par gånger i veckan så möter jag fördomar som kvinnlig chef. jobbar i en av sveriges största matbutiker där det är högt tryck dagligen. och ett par gånger i veckan är det någon som vill prata med chefen, upp dyker jag på 170 cm och en väldigt späd kropp (för hög ämnesomsättning men tro mig, aptiten min är det inget fel på) och de flesta blir väldigt förvånade över att lilla jag är chef.
-ehhh, jag sökte chefen.
jo jag vet de, därför står jag här har jag lust att skrika.
suck, detta är både män och kvinnor som har denna fördom.
jaja, jag vet vad jag kan och vad jag går för, så up yours till alla fördomsfulla jäklar!
Tydligen ser jag inte ens ut som en mamma, en del frågar om jag ens lagar mat eller får ihop vardagen med ”baka o så” dock har jag både tre pojkar o tar hand om samtliga med både mat o läxor o kärlek men tydligen ger jag ett konstigt intryck…””du pratar ju aldrig om dom, du äter ju bara mackor till lunch, lagar du mat?” haha folk är skumma
jag har oxå några fördomar mot dig..tror att du kan allt, är ett energiknippe utan slut, alltid är vacker, har svar på alla frågor, smal och kurvig på samma gång, mycket smartare än en blondin… för att ta några exempel, men dom kan jag väl få ha, dikten överträffar verkligheten och är så befriande att läsa!!
kram Mia
Jag läste detta imorse och inte kunnat släppa det idag, så intressant!
Jag är uppväxt ungefär som dig och mött liknande fördomar. Ser väldigt ung ut (ser bra ut enligt andra, dock ej mig själv) och många verkar tro att man helt saknar kunskap och erfarenhet när man tvärtom har mer än många andra! Lösaktig ansågs nog jag också och visst gillade jag killar, men inte lika mycket som killar gillade mig (är nog någon variant av ofrivillig hjärtekrossare som placerat kanske onödigt många i the friend-zone). 😉 Men ändå sätts stämpeln på tjejen, denna udda logik…
Jag är också introvert till min person, lugn och samlad, vilket får många att tro att jag är konstant rädd, nervös och feg för att jag inte pratar lika mycket som jag iakttar och lyssnar in. Kan vara ganska tröttsamt och som yngre brottades jag mycket med känslan av att inte duga men idag vet jag vem jag är. Jag vet att mina egenskaper visst är något bra, inte piss och ingenting som jag tänkte förr! Så numer sitter jag tyst i min lugna lilla båt och guppar, de som anser sig ha tid att lära känna mig brukar uppskatta mig precis som jag brukar uppskatta dem. Resten låter jag bara passera med sina åsikter, tyck och tänk. De kan på sin höjd orsaka några skvalp men det är knappt märkbart! 🙂
Jag är inte särskilt utåtriktad, utan mer av den observerande, lyssnande typen. Många tror därför att jag är pryd, och blir lite osäkra på om det är okej att prata och skämta om sex när jag hör. Lite kul, för jag är egentligen väldigt öppen och kan prata om allt med mina vänner. Jag kommer dessutom från byn Sexdrega, så jag är i princip uppvuxen på sexskämt!
Blev kallad isdrottningen. Säger väl allt 😂😂 …får väl tillägga att det är bara så fel bild av mig 😝😝
Oj, fördomar.. har vi dem inte lite allihop? Man ser någon som man plötsligt, ibland helt ur det blå, får en fördom om?
Folk har fördomar om att jag inte kan slappna av alls, mest därför att jag älskar att vara i farten och ha hundra bollar i luften. Nu för tiden bryr jag mig inte så mycket, värre var det förr. När jag var yngre ville jag helst att hela världen skulle tycka om mig, nu är jag glad om de som står mig närmast gör det. 😉
När jag var yngre jobbade jag på ett stort företag med säkert 2000 anställda, de flesta lika unga som jag (23 år) och fick veta efteråt att det var flera som inte vågade prata med mig för de tyckte att jag verkade så snorkig. Och är det något jag inte är så är det snorkig…. o.O
Intressant ämne!
Har fått många att tappa hakan när jag talat om att jag kört motocross och tävlat i enduro. Folk tyckte av någon anledning att jag: 1…är tjej….2 så smal och tanig så då kan man ju inte hantera en 110 kilo tung motocross.
”Haha där fick dom” ungefär så har jag tänkt varje gång någon kommenterat med sina stora förvånade ögon. 🙂
Samma sak var det när jag jobbade i en väldigt mansdominerad verksamhet, dom trodde att den lilla blondinen inte visste var hon gjorde. Därför har jag tagit åt mig extra mycket av det positiva jag fått från främst karlar om att jag gjorde ett bra jobb.
Mvh/ A
Jag är tjock så du kan ju själv förstå vilka fördomar jag stöter på. När jag väntade Affe sa en BM till mig ”ja du vet väl om att det inte är bra för barnet att äta kanelbullar och dricka Cola hela dagarna”. Jag blev så jävla trött, snacka om fördomar om tjocka. Jag var tvungen att träffa en dietist också när jag väntade Affe. Dietisten ställde frågor om hur jag åt och när hon inte hade något att kommentera på kosten så sa hon ”har du funderat på att inte ta bilen överallt utan få in lite mer vardagsmotion”. Jag hade inte ens körkort på den tiden utan cyklade/gick varje dag minst 1 mil. Så m
Jaha så kom jag visst åt skicka för tidigt…
Så många fördomar mot tjocka. Jag möter de överallt.
Sen är det ju det där med att vara kvinna i en mans värld dvs skatter. Oj så många män som har synat mig och dömt mig innan jag ens öppnat munnen. Men jag har satt de på plats för jag är grym på mitt jobb. Manliga kollegor som inte har kunnat ”klämma åt mig” så det har slutat med att de har försökt med härskarteknik istället ”du är så naiv” ”lilla du” ”så har vi alltid gjort”
Jag är SÅ trött på män!
Senaste fördomen var en ung kille som synade mig från topp till tå och sedan sa ”klarar du det eller ska jag komma ut och hjälpa dig” och skrattade. Jag var rosenrasande! Dagen efter bytte jag bromsskivor och bromsklossar fram på min egna bil.
Sen har vi alla fördomar mot oss som lever med fibromyalgi men det är så många så det orkar jag inte ens skriva.
Oj vilken svår fråga! Jag tror att den allra vanligaste är att jag är sur, eftersom jag också har resting bitch face. Sen tror de flesta att jag är extrovert eftersom jag är bra på att prata och inte direkt rädd att ta för mig när jag blivit varm i kläderna på t ex jobbet, men jag har bara övat länge på att verka vara som alla andra. Min energi får jag från att vara helt ensam (ibland är till och med katten för mycket sällskap!).
Som kvinna i IT-branschen placeras man ofta automatiskt in i facket ”projektledare” eller ”testare” men jag är utvecklare och det är det jag vill syssla med också.
Senast jag verkligen förvånade någon var nog när jag berättade för en kollega att jag var mobbad i högstadiet. Det kunde han knappt tro på. Så jag antar att många skulle har svårt att tro att jag lider av psykisk ohälsa och har gjort det i större delen av mitt liv…
Folk tror att jag är naiv eftersom jag är liten, glad och blond. Får höra hela tiden meningar som börjar på ”lilla gumman” eller ”lilla vännen”. De flesta gissar att jag är 20-22 fastän jag snart fyller 27. Men jag blir mer tagen på allvar nu än förutm när jag verkligen var 20-22. Jag jobbade länge deltid på Rusta och fick ofta nedlåtande kommentarer främst av gamla tanter och kvinnor om att jag ”så klart inte kunde veta det här” eller ”har du någon manlig kollega…”. Superirriterande att folk tar för givet att jag inte kan något om färg och tapeter fastän jag är utbildad inom det, bara för att jag är liten och blond och livsglad. Som fotograf får jag inga sådana kommentarer. Män generellt brukar inte vara nedlåtande såvida det inte är just om bilar. Om jag står med motorhuven öppen så får jag massor med erbjudanden om hjälp. Eller när jag byter däcken på bilen.”Ehh nej tack, jag vet hur man fyller på olja/spolarvätska”… det är liksom inte rymdforskning?
Jag är förskollärare, lugn och lågmäld, ser snäll och väldigt vanlig ut. Att jag alltid är ”fröken” ut i fingerspetsarna dygnet runt tror folk tydligen – men jag kan givetvis också dra fräckisar, svära, bli förbannad, bli full och jag gillar sex. Tydligen helt ofattbart!
Intressant ämne men tror knappast att jag behöver poängtera vilka förutfattade meningar som finns om mig =)
Det som jag tycker är fascinerande är att människor utifrån en fixad yta gör dig ytlig för är det inte samma människor som påstår att det är insidan som räknas? Varför fastnar just dessa just på ytan och värderar dig utifrån den? Dubbel moral =) Vi människor orkar dock ibland inte engagera oss i att ta reda på mer än vad ögonen ser så därför är det nog enklast att tolka människor utifrån det vi lätt ser… Trots stora tuttar har jag lyckats utbilda mig till gymnasielärare och beteendevetare och varit chef för en camping … Som ung var jag med i civilförsvaret med min hund och har aldrig varit någon festprinsessa, ogillar stora fester och föredrar middagar med några få där man kan sitta och prata om livet. Kram på dig ”att vara någons fru” <3