88 minuter.

Fredag. Visst är det nästan svårt att förstå? Duschar dagen ur kroppen, pratar med Fina Nelly, konstaterar att två meter guldfärgat band inte är lika mycket i verkligheten som det är i mitt huvud så jag kan inte göra klart dörrkransen som jag hade siktat in mig på. Så jag lyssnar på franska sånger och skruvar ihop vår nya tripodlampa som kommit med posten istället medan mannen är och späker sig i en bastu nånstans.

När jag ändå är i Martha Stewart-frenesi passar jag på att skruva ihop en lampa till, slipa lite mer på köksluckorna och hänga upp dagens Lexingtonförälskelse i vardagsrumsfönstret.

Sen tar jag ett steg tillbaka och ser på vad jag åstadkommit. Blir lite rädd för mig själv. Kommer på att jag dessutom åt en osedvanligt nyttig lunch idag bestående av sallad och smoothie vilket inte alls bådar gott för karaktären.

Bestämmer mig för att det får vara nog med Martha:ndet för idag. Beställer pizza.
Är nu 88 minuter ifrån en rykande cheddarskapelse med extra tomater.

Häpp.

Lämna gärna en kommentar