Vi är hemma och luften doftar åker och busen far som en torped genom hemmet med den där energin det bara går att skratta åt, medan jag äter frukost och lyssnar på nyheterna med ena örat och klappar hemsjuk saluki.
Visst känns det som om allting börjat starta upp igen? Efter sommaren? Känns som om världen börjar sträcka på sig lite och människor få upp tempot och företag gnissla igång. Iallafall om man ser till mailboxen. Jag bokar föreläsningar och fotouppdrag och möten och försöker få en struktur på det som snart är höst, samtidigt som jag sneglar lite i bygga-nytt-kataloger och undrar om det här är året vi ska ta tag i det där. Att bygga något eget. Men det känns som en hel djungel av företag och procedurer och hälften verkar dessutom snudd på omöjliga att få någon som helst kontakt med, så jag vet inte. Vi är så bestämda med vad vi vill ha, men startsträckan känns vansinnigt lång och ingen av oss har prioriterat att ta tag i det där. Men kanske. Ändå. Vi får se.
Nåja.
Nu är det iallafall som det ska vara igen, med torpedbebis och åkerluft och hemsjuka salukisar.
Nu är jag äntligen hemma igen, i soffan, bland hundar och doftljus och kylen som är full av ost. Är det inte något av det bästa som finns? Att komma hem? Jag tycker nog det.
Ska vi titta lite på vad Formex hade att bjuda på idag, kanske?
Först och främst; mässans mest fotograferade vägg. Ni var många som undrade vart huvudena kom ifrån, och det är Interstil. De hade även den här vansinnigt snygga stolen:
Hur tjusig som helst.
Annars så har jag fastnat för Créme de la Crème idag, som gör enastående kakfat och ljuskronor av porslin…
… Syster P som kommer med fantastiska klänningar (fantastiska)…
… Krabat som hade mässans absolut härligaste monter där de hade dukat upp till kalas med mjukisdjuren…
… Och det här galet härliga märket, Lollia, som jag skulle vilja ta med mig en kasse produkter från hem. Där fanns också Love & Toast som jag blev lite bananas i. Samma grundare som Tokyomilk och det märks verkligen på förpackningarna och sånt torskar jag alltid på. Handcremer, bubbelbad, doftljus, kroppspuder… Jamen, ni fattar. Oemotståndligt.
Ja.
Och så träffade jag urgulliga Helena och hennes snygga dotter, fick skavsår som inte är av denna värld, motstod impulsen att starta en egen butik och åt två omgångar sushi. Och sen åkte vi till flygplatsen som hade kaos med trasiga bagageband, åt choklad, flög hem och landade i ett Malmö som kändes som Palma – det var varmt och kvavt på det där sättet det bara blir när värmen liksom ångar från marken.
Och nu är jag som sagt hemma, äntligen, och ska ligga som en padda i soffan i typ hundra år och sortera intryck och ta hand om mig själv ett litet tag.
Ja vad kan man säga? Gårdagen var minst sagt intensiv. Men jag fick en chans att titta runt lite mer iallafall, och här kommer några av de favoriter jag hittat hittills.
Först gick jag ju modevisningen för Love Forever. Ha ha ha. Som ett litet troll klampade jag runt där i mina klackar och skrattade. Det var hur kul som helst, och märkligt, och kul och märkligt. Jamen ni fattar. Jag blev pyntad och tjusig och hela tjiddevippen och sen skulle man gå och snurra och gå och snurra, och så om igen.
Tyvärr har jag inga bilder men det dyker säkerligen upp på andra ställen så hav förtröstan. Ni kommer nog få se spektaklet, ni också.
Och så sneglade jag på Soul of Maia. Härliga, drömlika färger och hur vackert som helst. Gillade verkligen det nätta men ändå rustika, på nåt sätt.
Och så fanns där en monter jag bara dog i. Cozy Room hette företaget (aldrig hört talas om) och är danskt och jag vill ha allt. Allt! Fjädrar och horn och glaskupor och burar och flaskor och vaser. Jag kunde bara skratta när jag gick genom deras monter, det var som om jag byggt upp den själv.
Och så Reunion Home såklart, med bästaste Maria. Där satt jag på en puff ett tag och pustade och tittade på alla vackra lyktor. De är en favorit, alltid.
Och de här lamporna från Filur Design då! Maj gådd. Jag vill hänga typ 10 i busens rum. Görs tydligen av en isländsk tjej (vad är det med alla talangfulla islänningar?) och jag bara tvärnitade när jag gick förbi montern. Härligt med lite lekfullhet.
Också helt vansinnigt vackra smycken som mitt hjärta klappade lite extra för. Sägen heter bolaget och drivs av en vrålläcker tjej i femtiotalsmundering. Allt är gjort av gammalt porslin och är så tjusigt att man håller andan när man ser det. Skulle kunna pynta på mig rejält med hennes grejer. Mumma.
Nästan mitt emot Sägen stod Ylva Skarp. En helt sjukt trevlig kvinna som jag instinktivt tyckte sådär fasligt mycket om. Vi pratade om helt normala saker, som Gambia och medelålderskriser (möjligtvis mina) och vikten av att uppmana till hångel, och jag var alldeles fjortisbubblig när jag kom därifrån. Ljuvlig!
Och sist men inte minst. Den här!!!! Nu ser man ju inte så bra, men detta är alltså en sparkdräktspyjamas för vuxna. Som om man skulle ta och göra en onepiece tight, fast i långkalsongsmaterial. Jag dör! Jag måste ha en sånhär att lulla runt i alla de där kalla vinterkvällarna i vårt gamla stenhus när jag eldar så kaminen gnisslar men ändå känner mig frusen. Älskart! Görs av ett Australiensiskt bolag och plockas in av några som heter The Green Suitcase.
Ni må tro att jag ska skaka fram närmsta återförsäljare av en såndär.
Och sen tog vi tunnelbanan in till stan och träffade den här vackra varelsen och då blev jag så hemmasjuk att hjärtat nästan brast lite. Flickorna. Mina älskade.
Och nu är det sista och bästa dagen och jag ska se om jag hittar mer som får andningen att bli lite djupare och fingrarna att leta närmsta återförsljare.
Men såå fint att ni följde med på min Formexdag genom bilderna nu!
Hoppas på att ha mer att visa er ikväll.
Så. Efter att ha kletat in oss med hotellets leverpastejsmacka, röjt i lekrummet och kysst vår egen spegelbild är det nu dags för mig att bege mig ut mot Älvsjö igen.
Här ovan ser ni en del av Lottas monter och såklart tycker jag att den är alldeles särskilt tjusig. Där har jag spenderat timmar idag med att prata och prata och prata och klämma på vackra smycken och vinka åt folk.
Men jag har såklart varit runt och tittat på annat också. Och det måste jag säga – jag har nog aldrig någonsin blivit så igenkänd som här. Hela dagen har jag skakat hand och kramat folk som läser mig och det är en så himla märklig känsla. Vansinnigt roligt, såklart, men det är så svårt att vänja sig samtidigt. I mitt huvud är ju jag fortfarande bara jag, liksom, och förstår inte alls vad folk pratar om. Jag skriver ju bara lite och lägger upp bilder och så är det några som läser.
Vänjer man sig nånsin vid det där? Förmodligen inte. Men ändå – vansinnigt roligt. Så fortsätt att hälsa.
Jag såg världen snyggaste vägg full med djurhuvuden idag. Galet. Jag önskar jag kunde skruva ner varenda en och ta med dom hem.
Och så har jag sett grymt snygga miljöer. Och Beach House, såklart! Var ju tvungen att se alla nyheter live. Och så har jag sett smycken och vårkläder och möbler att dö för – men det får vi spara lite på tycker jag. Jag är ju här trots allt till på söndag och måste ha något kvar att skryta om.
Men nu ska jag smälla av en aning av trötthet i hotellsängen och äta ostbågar och se nån film, innan det blir imorgon och jag ska på det igen.
