Att inte kunna somna.

Livet

Jag är inte en sån som har svårt för att somna. I vanliga fall. Jag brukat lägga mig och sen tar det några minuter sen ligger jag på mage och dreglar på mannens axel med en benig salukirumpa under armen, och sen finns det inget som väcker mig förrän mobilen börjar tjuta 06:10. Men igår hade jag oturen att få en snilleblixt! precis innan jag skulle somna, och sen var det kört. Sen låg jag där och funderade på min snilleblixt! och mumlade instämmande med mig själv och körde alla scenarion i huvudet och la fram en mycket detaljerad handlingsplan för hur jag skulle presentera denna enorma snilleblixt på jobbet idag och hur fantastiskt bra allt skulle bli.

Problemet är bara att när man väl sen somnar, på tok för sent, och vaknar på tok för tidigt och man har fått lite perspektiv på saker och ting så känner man att den där snilleblixten! absolut är en bra idé, men inte så bra som man tyckte igår och definitivt inte bra nog för att stjäla nattsömn ostraffat. Så nu sitter jag här och gäspar så det knakar och funderar på att ta upp mitt Redbullmissbruk igen, men Spotify spelar Maia Hirasawa vilket alltid ger mig gåshud och kärlekslängtan och om någon timme är det lunch och då ska jag minsann ut och hitta mig Malmös fulaste mössa (trots att Lyxellskan hittade mig en riktigt gräslig en, men den hinner jag aldrig få hem) för imorgon klockan 16:00 sätter jag mig i bilen med ett gäng underbara dårar och gud vet hur det kommer sluta.

Att sluta fundera på ålder.

Livet

Vad skönt att höra att ni funderar litegrann ni också. Och hörreni; om ni ser mig börja använda jeanskjol och bli på lyset så tröjan halkar upp och visar magen och jag börjar prata olämpligt om pojkar i nittonårsåldern får ni lova att säga till mig, ok? Ok.

I övermorgon åker jag till Trysil så imorgon ska jag hitta min fulmössa men nu ska jag stoppa ner fötterna mot den där värmemadrassen jag längtat efter hela dagen och se mina eviga CSI och fundera på om man kan ha Ray Ban aviators i skidbacken.

Och just det! Ni är världens bästa.
Som kommer hit och läser och skriver en massa fina saker och får mig att skratta högt.
Tack.

Att bli gammal.

Livet

Eller att bli äldre, får man väl säga, för gammal är kanske att ta i. Känner ni er någonsin så? Äldre?

När jag var runt 15 var alla trettioåringar hur gamla som helst. Verkligen. Och nu är man själv där och tycker att trettio är ju inte så farligt. Fast det kanske egentligen är det. Ändå. Jag hade en kris när jag fyllde 25, en riktig och maffig ålderskris där jag gjorde en himla massa dumma saker och köpte en himla massa antirynkcremér och hade en enorm panik över att jag, i sanning, höll på att bli gammal utan att ha uträttat ett enda dugg med mitt liv. Så kände jag då. Jag gjorde en massa livsomvälvande val i någon slags panik och de var inte alls genomtänkta eller förankrade i hjärtat eller någonting; men jag var tvungen och jag var gammal och livet skulle aldrig bli detsamma igen.

Men det blev det. Och nu är jag trettio och undrar ibland om jag själv liksom missat att jag faktiskt är vuxen nu. Ibland kan jag lomma runt bland 20åriga säljare och känna mig himla hipp och med och tycka att jag är hur ball som helst men egentligen; för dom måste jag ju vara jättegammal. Och ibland möter jag folk som är lika gamla som mig och som jag tycker har blivit gubbar och tanter redan, som har skaffat sig praktiska frisyrer och praktiska respektive och praktiska skor och som har hela regnställ (alltså både byxa och jacka) i garderoben och de kan köra kombi och tycker inte alls det är kul att hitta fula mössor när de ska åka skidor, och som bara gör förnuftiga saker och alltid har kontanter i plånboken. Jag har aldrig kontanter, för då tappar jag pengarna överallt utan att märka det och en del av mig tycker fortfarande inte att det är riktigt “på riktigt” när jag handlar med kort och så kan jag fortsätta att lura mig själv genom att bara dra fram VISA:t och låtsasbetala när jag handlar.

Hursomhelt. Det här blev ett ganska flummigt inlägg. Men jag antar att jag vill fråga er hur ni vet att ni är den åldern ni är? Jag vill inte bli praktiskt och ha en Stairmaster på verandan, jag vill inte det. Men å andra sidan vill jag inte bli en såndär otäck typ heller som har på tok för opassande kläder och kallar mig själv “raffig” och blir full på vitt vin i pianobarer och raggar på män som är så unga att jag borde skämmas.

Men om man nu blir det; märker man det ens? Själv?

Äsch. Ni fattar.

Att bli på bättre humör.

Livet

Nu börjar det arta sig. Det har slutat regna och Espresso House har skållheta chaier och jag kommer åt det mesta från min dator genom närverket och det känns som om inte bara jag utan hela kontoret börjar vakna till liv; sorlet finns där igen och skratten går som vågor genom lokalen.

Och alldeles nyss tog jag en microlunch för att köpa pepparkaksmuffins, flanera av mig måndagströttheten på gågatan och försöka hitta den fulaste mössan jag kan inför onsdagens Norgeresa. Om jag ska offra livet i en skidbacke tillsammans med hela företagets ledning så ska jag iallafall göra det i en ful mössa.

Jag är inte där riktigt än, men nästan. Hade velat ha lite skrikigare färger. Och öronlappar. Och något aningen pösigare så jag inte stryper blodflödet. Men jag hinner inte leta vidare just nu för om trettio minuter har jag ett möte och innan dess måste jag skaka av mig trötthetsresterna, samla ihop alla papper och lära mig hur kaffekokaren fungerar.

1 1,056 1,057 1,058 1,059 1,060 1,085