Den som väntar på något gott.

Livet

Hela dagen har jag längtat.

Sen jag gick upp i morse med kakaduafrisyr och kuddskrynklor, sen jag satt på bussen på vägen till jobbet och koncentrerade mig på att inte må illa, sen jag suttit vid skrivbordet och gratulerats för bra resultat, sen jag gick på lunchen och blev festivalblöt i regnet, sen jag väntade på bussen på vägen hem bredvid en kvinna som sjöng för sig själv, sen jag hämtade upp flickorna från hunddagiset och fick svansviftande salukikärlek i korridoren.

Sen dess.

Och nu är jag äntligen hemma och soffan är randigt inbjudande och tjockisjeansen har bytts ut mot fullångkalsongerna och två salukisar ligger som kommatecken under filten och strax, alldeles snart, ska jag få chilistarka nudlar med entrecote och så många Snapples som jag och Alva orkar dricka, och mannen doftar skog på halsen när jag kysser den och det enda han säger är “finaste du” och låter mig ligga kvar där, i min torsdagsdimma, medan han tänder öppna spisen och berättar om hur han saknar musik ibland när jag inte är nära.

Det är den där tröttheten som kommit över mig idag, den där dova, tunga som gör att jag gäspar med hela ansiktet på möten tills billingchefen lutar sig fram över bordet och stoppar en penna i munnen på mig och säger “sov kvinna!”och ler med ögonen. Och Vackra Elma som stryker mig över ryggen när hon går förbi och frågar om jag vill ha något, vadsomhelst, och jag säger tack men nej tack men ändå kommer hon med något sött som jag faktiskt är sugen på och så lämnar hon en grön tygkasse med Vänta Barn-Böcker vid mitt skrivbord och viker in öppningen så det inte ska synas.

Och affärsområdeschefen dansar indiandansen för mig och lovar att köpa mig en iPhone och då kan man inte så mycket mer än att sätta händerna för ögonen och skratta men ändå, trots detta, har jag längtat sen i morse efter just det här.

Att vara hemma.

Att svara på fler frågor.

Livet

Om du skulle byta liv med en bloggare/kändis för en vecka, vem skulle det vara?
Om jag skulle byta liv med en kändis så skulle jag nog välja Britney Spears. Hon verkar så himla trasig och jag skulle bara vilja gå in och styra upp det där lite. Förstår ni vad jag menar? Se till att vissa saker hände för henne så att hon skulle ha det lite lättare med att vara sig själv.
Om jag skulle byta med en bloggare skulle jag absolut ta Malenami! Jag skulle botanisera i hennes garderob och klappa hennes katter och vara med på hennes jobb och se vad hon pysslar med, och äta en lång middag med hennes mamma och få höra en massa klokheter. Och så skulle jag känna mig jättesnygg mest hela tiden.

Den vackraste tingesten du äger?
Ååååh…. Så svårt. Om flickorna räknas som tingestar får jag väl säga dom. Annars… Mitt stora gröna skåp kanske? Eller något av alla fågelburar? Och armbandet jag hade när jag gifte mig – det är fantastiskt.


När du var liten, vad ville du bli när du blev stor?
Delfinskötare, skådespelerska, copy och Sveriges första kvinnliga statsminister.

Hur träffades ni?! (minns inte om jag läst det nånstans här tidigare)
Det kan du läsa om här och här.

kommer ni att skaffa flera barn – storfamilj eller enbarnsfamilj?!
Jag skulle inte ens ha ett var det tänkt från första början. Så nu får vi starta med det här, sen får vi se.

vad är det finaste någon någonsin sagt åt dig?!
Hjälp… Jag har turen att umgås med människor som speglar mig väldigt mycket och ger mig mycket fint, så det är svårt. Jag minns att en god vän en gång sa till mig “Emma, det häftigaste med dig är att du lyckas med allting, vad du än företar dig” och den kommentaren satte sig fast i mig och stannade kvar eftersom den var sagd i ett tillfälle när jag verkligen behövde det.

Du skriver ju mycket om ditt jobb och att detta är en viktig del av ditt liv – hur länge kan du tänka dig vara mammaledig?
Jag har inte tänkt så mycket på det där ännu eftersom jag är så himla lite preggo ännu och så himla mycket kan hända. Men minst ett år tror jag iallafall, sen får vi se. Jag har turen att ha en bra grund att komma tillbaka till yrkesmässigt så jag kan ha den där lyxen av att vara ledig så länge jag väljer.

Du är försäljningschef vet ja men vad jobbar din man med??
Han är läkare.

Nu ska jag trycka i mig en Subwaymacka och lyssna på hur Svåra Lena planerar att bryta sig in i Max lägenhet. Mycket spännande.

Att hantera rekryteringsprocesser.

Livet

Vad är det konstigaste ni någonsin fått utstå för att få ett jobb? Det kan kanske verka som en märlig fråga men på bussen in i morse satt jag och funderade på alla intervjuer man har varit på, alla dessa rekryteringsprocesser som blivit längre och mer invecklade ju högre upp man har kommit och som tillslut har kulminerat i någon slags bisarr röra av pengaslukande aktiviteter.

Jag har inga problem med anställningsintervjuer, snarare tvärtom. Jag älskar dom, älskar den där känslan jag har i magen när jag går in i ett rum med en eller flera intervjuare – älskar att stänga in all den där nervositeten och osäkerheten så att den verkligen inte syns och sen sitta där; lugn och självsäker och se folk i ögonen och skratta och prata sakligt när nerverna egentligen rasar inombords. Men ibland hamnar man på intervjuer med väldigt märkliga frågor (Kan du översätta: “Jag äter krabbkaka med min moster” till engelska, tack? Och säg det gärna med glad röst!) eller där man sätts i märkliga situationer (sitt i det där rummet och måla en teckning är du snäll, vadsomhelst som faller dig in) men värst har nog ändå varit rekryteringen som gjorde att jag fick det där prestigejobbet och flyttade över halva Sverige till en bidrottning och till en ort där det inte gick att andas.

Jag trodde aldrig att jag skulle få det. Det var en Riktigt Vass Tjänst på ett stort, väletablerat, gammalt bolag med anor och jag var ung och, om man jämför med de som sökte, relativt oerfaren. Jag hade inte hunnir jobba i 30 år som de andra, och jag hade ingen högskoleutbildning. Det enda jag hade var mitt CV, mina utmärkelser, mina goda referenser och det jag faktiskt arbetat mig till. Just därför tror jag att jag tog mycket av det som hände med ro.
Efter några mycket märkliga intervjuer (sex stycken för att vara exakt – en rekryterare, den andra rekryteraren, den första igen, marknadschefen och Bidrottningen och Bidrottningens kompis som väl egentligen inte hade något med saken att göra men som mest var med för att det kunde vara “trevligt” om “han också får säga vad han tycker”) så var det bara jag kvar i processen. Men märkligheterna var inte klara där. Efter alla dessa intervjuer var det nämligen dags för En Psykiatrisk Utvärdering.

Nej, jag skojar inte. Jag har fått göra mängder av personlighetstester på såna här rekryteringar, men detta var något utöver det vanliga. De flög mig till Stockholm till ett stort bolag på en dyr adress som var specialiserade på chefsrekryteringar och där fick jag spendera 8 (?!) timmar med att göra de mest bisarra saker ni kan tänka er. Och här ska man komma ihåg att jag är en extermt analyserande person, jag har lagt så många timmar i terapi att jag inte ens orkar räkna – eftersom jag är intresserad och jag tror att alla mår bra av det och stundtals har jag helt enkelt behövt det, och detta har gjort mig till vad jag nog vågar påstå vara en extremt självmedveten person. Jag vet vem jag är, varför jag är så och hur jag reagerar. Hursomhelst.

Dagen börjar med att jag får hälsa på en psykolog som tar med mig in i ett sterilt rum. Det är så utstuderat avskalat att jag har svårt för att hålla mig för skratt; inget hänger på väggarna och det enda möblemanget består av ett skrivbord i 50talsmodell med en stol på respektive sida av bordsskivan och med en penvässare (den gamla sorten man vevar på) strategiskt placerad bredvid några papper med tomma bildrutor på – inget annat. Förutom nån form av grunka som snabbt skulle visa sig vara ett Defence Mechanism Test, DM-testet. Det är en metod som uppfanns någon gång på 20-talet och som tydligen ska “hitta gömda lager” i mitt medvetande. Och nu börjar det roliga. Jag får sätta mig och titta i grunkan (den påminner om ett microskop) och där visas en bild i bara bråkdelen av en sekund. Psykologen ser förväntansfull ut.

Vad ser du? säger hon.
– Va?
– Vad såg du?
Hon pekar på grunkan med sin blyertspenna. Där inne?
– Ja, alltså…. Det gick väldigt fort?
– Just det,
nickar psykologen. Men vad såg du? Rita vad du såg i den tomma bildrutan där.
Den här gången pekar hon med blyertspennan på papperna med tomma bildrutor som ligger bredvid mig.
Jahaaaaa…? säger jag och försöker komma på vad tusan jag kan ha sett på den där millisekunden. Psykologen väntar tålmodigt.
– Rita och berätta, säger hon uppmuntrande och pekar på bildrutan igen. Rita och berätta.

Och där sitter jag sen, i en kvart, och tittar på bilden en microsekund i taget. Efter hand visas bilden längre och längre och man får en chans att uppfatta mer och mer – men bilden byts också ut med jämna mellanrum för att skapa förvirring.
– Okey, så det är ett barn och en vuxen? säger psykologen. Hur gammalt är barnet skulle du säga? Hm? Rita nu. Okey… Och nu tittar vi igen! Vad ser vi? Hur gammalt är barnet nu då? Mhm… Och den vuxna? Är den vuxna en man eller en kvinna? … Vad har den vuxna personen för sinnesstämning? Skulle du säga? Mhm…. Rita det där. Rita det.
Och jag behöver ju knappast vara Einstein för att klura ut vad hon är ute efter. Nästa övning är dock ännu värre och där har jag riktigt svårt för att hålla mig för skratt för det känns inte riktigt okey, det känns som om jag är skickad tillbaka till något slags tvivelaktigt experiment på sextiotalet och jag har enormt svårt för att respektera deras yrkesstolthet när man låter folk göra såntdär och kallar det för vetenskap:

– Sätt på dig de här! säger psykologen och ger mig något som nämast kan liknas med ett par googles; det är glasögonliknande saker som sitter tight runt hjässan och som har rödvita virvlar istället för ögonglas. Nu kommer jag att starta virvlarna så att det snurrar och sen kommer jag att stanna dom igen. Och när det slutat snurra för dig så vill jag att du säger stopp, okey?
Okey? Så där satt jag och tittade på de snurrande virvlarna och bet mig i kinderna för att inte gapskratta och psykologen satt på andra sidan skrivbordet med ett stoppur i ena handen och en snurrstyrningsmojäng i den andra, och så startade och stannade hon snurrandet och klickade på sitt stoppur när jag sa “stopp” och förde noggrant ner tiden i sitt lilla block.

Och så fortsatte dagen med det ena experimentet värre än det andra. Jag fick rita cirklar och göra intelligenstest och skriva ord som beskrev mig och när 8 timmar äntligen var slut gick jag därifrån och undrade hur i helvete någon kan tycka att det där är bra. Jag vill inte ens tänka på hur mycket pengar det måste ha kostat att ha mig där! Men värst var nog ändå att alla chefer på bolaget jag skulle börja på hade gjort samma sak och tyckte att det var enastående! och att de lärde sig så otroligt mycket! om sig själva. What?! Det enda psykologen gjorde i slutet var att säga tillbaka alla de saker om mig själv som jag redan hade berättat för henne (Så du är skilsmässobarn? När skilde sig dina föräldrar? När du var två? Mhmmmm, ja jag kan ju se här att du hade det väldigt jobbigt en period när du var två år, det ser jag här). Eller hur.

Och detta är nog det absolut märkligaste jag varit tvungen att göra för att få ett jobb. Och det är ganska skrämmande. Egentligen.

Att svara på frågor.

Livet

Konstig fråga kanske: Pratar du eller maken skånska?
Nej, varken jag eller maken. Han är från Karlshamn så han har lite blekingedialekt, och jag är ju en himla blandning av skånska, småländska, stockholmska och dalmål efter alla mina flyttar så jag är nog mer rikssvensk. Det beror lite på vem jag pratar med; jag är nästan som en papegoja och härmar (ofrivilligt) dialekten av den jag pratar med.

Vad tror ni gömmer sig i din lilla mage? Kön då alltså, inte en alien ;)
Förhoppningsvis ingen alien! Jag är helt övertygad om att det är en flicka, men jag kan ju ha fel.

Hur länge har du och mannen vart tillsammans och när i somras gifte ni er?
Vi är ett blixtpar. När vi gifte oss den 28 augusti hade vi varit tillsammans i ett år och två månader – vi är alltså bara inne på två år i juni. Helt otroligt egentligen.

Om du skulle vara ett djur. Vilket skulle de va? :)
Åh! Utan tvekan en sengångare! Varför? För att jag älskar deras inställning till livet; äta, sova, klia sig på magen och ta det lugnt. Titta bara:

Är lilla* planerad eller hände det av slumpen ???
Det var slumpen, minst sagt. Underbart hur det kan bli egentligen.

Är kanske en knasig fråga men här kommer den; Det där med att raka benen varje dag. Varför skulle det absolut vara med som ett av dina bröllopslöften? Å tror du att du kommer hålla det hela graviditeten ut? ;-)
För att för mig är det själva essensen av kärlek. Jag menar; huuuur tråkigt är det inte att raka benen? Det är hemskt, tråkigt, tidskrävande och meningslöst. Den enda anledningen man gör det är för någon annans skull; att det ska vara lent och fint att somna mot. Och att då göra det varje dag – det är kärlek för mig. Dessutom har det nästan alltid varit en milstolpe i tidigare relationer när jag har slutat raka benen. Då har jag liksom blivit så bekväm och har slutat att bry mig och sen.. tja, sen har det går nedför efter det så att säga. När man är nykär rakar man ju för tusan två gånger om dagen! Och det är det jag vill ge min man; att jag orkar bry mig. Varje dag. (Och han lovade att alltid köra bilen – det är lika vackert för mig). Oj glömde visst – graviditeten ut? Ha ha, nja. Vi får se. Något dispens ska jag väl få ha för att bli stor och tung och sen sydd på ställen vi inte ens vill tänka på.

Hur lång är du?
Jag är imponerande 163 cm lång!

Har du någon utbildning inom inredning eller hur kan du vara så genialisk när du inreder?
Åh, tack så mycket! Nej, jag har ingen utbildning. Jag går bara på känsla, antar jag. Och år av påverkan från en mycket inredningsintresserad mamma. Det i kombination med att vi är en prestationsfamilj har nog gjort att jag har lagt mycket tid på mitt hem i vuxen ålder.

Vem av maken och du är det som har anknytning till Västkusten, och hur ledde livets resa i så fall till Skåne?
Det är jag! Min pappa och hans bror växte upp sina somrar där när de var små, tillsammans med farmor och farfar, och sen när de växte upp och fick barn så har vi spenderat våra somrar där – och så vidare. Och sen några år tillbaka bor min pappa där permanent så nu är vi inte badjävlar längre utan räknas väl nästan in i samhället. Jag älskar Bovallstrand, det finns inte en del av mig som kan vara stressad när jag är där.

Du skrev nånstans tidigare att du är väldigt tävlingsinriktad. Gäller det bloggen också? Dvs, siktar du på att få så många läsare som möjligt, komma på någon lista eller är bloggandet bara ett fritidsintresse?
Oh, ha ha, den där var tuff. Hm… Det är klart att jag vill ha läsare; det vill alla som skriver. Orden är ju till för er, för er som tycker att de betyder något och som kan läsa mig och tycka om eller hålla med eller uppröras av. Om jag påstod något annat skulle jag ljuga. Så visst; skulle jag inte ha några läsare skulle jag säkerligen sluta blogga. Men om jag vill utmana Blondinbella? Inte en chans. Jag har hellre färre läsare som jag kan bjuda in och hålla nära utan att behöva oroa mig för att det ska vändas tillbaka mot mig. Alla de “stora” bloggarna möts av så mycket hat och det skulle jag ha väldigt, väldigt svårt för. Så både ja och nej. Jag vill ha läsare, men inte till vilket pris som helst. Jag vill fortfarande kunna vara… jag.

Har ni fler frågor så bara shoot! Nu måste jag stå i duschen ett litet tag och sjunga för högt och vänta på att Efterlyst ska börja så att jag kan krypa ner i soffan med den där perversa önskan jag alltid har; att Hasse Aro ska ta av sig glasögonen och se mig stint i ögonen genom TV-rutan och säga Har du sett den här mannen? och samtidigt visa en bild på någon jag faktiskt känner. Företrädesvis ett ex.

1 1,056 1,057 1,058 1,059 1,060 1,105