Att anta en utmaning.

Livet

Fick en utmaning av Elvira som går ut på att man ska berätta åtta personliga saker om sig själv, sånt som ni inte ver om ännu. So here we go:

  1. Jag växte upp på en kennel, det är därifrån jag fått mina crazy dog-gener. Min mamma hade en otroligt spretig uppfödning av dalmantiner, jack russel, vorsteh, new foundland och st bernard. Som mest kunde vi ha 20-30 hundar och jag sprang omkring där på landet barfota och kånkade tjocka valpar och var med under förlossningarna. Samtidigt hade vi en herrans massa hästar, främst arabiska fullblod, och de flesta av mina bardomssomrar har jag spenderat halvsovande på en hästrygg i en hage.
  2. Under flera år pratade jag inte med mina föräldrar. Någon av dom. Jag var runt sexton/sjutton och gjorde det för att jag helt enkelt tyckte att det var nödvändigt vid den tidpunkten i mitt liv. Blod är inte tjockare än vatten om man inte vill att det ska vara det och ibland är en paus det bästa. Nu har vi en jättefin relation. När jag var runt 20 hade jag även en period när jag inte pratade med nån nästan eftersom jag behövde lära känna mig själv, och det enda sättet att göra det var att tvinga mig att umgås med mig själv. Så varje dag efter jobbet gjorde jag just det – åkte hem och umgicks med mig själv. Något av det bästa jag gjort.
  3. Jag har varit storrökare, och då menar jag verkligen storrökare. I drygt tio år rökte jag ett och ett halvt paket om dagen och jag älskade det. Jag skrev och rökte och skrev och rökte och det var en så stor del av min identitet att när jag väl slutade var det nästan det som var svårast; att skapa om den bilden av sig själv. Jag slutade för runt fem år sen efter att jag en dag helt enkelt bara fått för mig att det var dags, och sen dess har jag inte tagit ett bloss. Men jag kan sakna det fortfarande, särskild ljumma sommarkvällar när jag sitter med tårna i sand och dricker vin och är förälskad.
  4. Jag skriver en fejkad sexspalt under pseudonym. Detta brukar vara ett riktigt såntdär vadsadunuförnågot-avslöjande som jag gillar att chocka med. Hursomhelst, det är hysteriskt kul. Jag ger (mindre goda) råd med en skämtsam twist till folk som skickar in frågor, den ena knepigare än den andra. Har gjort det i något år nu och tröttnar aldrig.
  5. Jag har gett ut en bok och har ett kontrakt på ytterligare en men den blir aldrig färdig. Den första vann jag i en tävling på en poetsida jag var otroligt aktiv på för en herrans massa år sen. Jag skrev längtande kärlekspoesi utan att vara så förbaskat dramatisk som poetskrivare tenderar att bli och det gick tydligen vägen. Jag fick en del skriverier och Helsingborgs Dagblad utnämnde mig till någon slags skånsk kärleksgudinna och jag skämdes så jag höll på att dö. Mitt skrivande var liksom så privat för mig och folk fick alltid så himla märklig syn på vem jag var (är) när de läst den sidan av mig och … tja, jag vande mig aldrig. Hursomhelst, det är ingen bra bok. Den är lite hafsigt ihopsatt och jag hade länge svårt att vara stolt över den. Men nu är det så längesen att jag kan läsa den och skratta igenkännande och tycka att den har sina stunder här och där. Dock har jag inga som helst ambitioner att fortsätta skriva för att publiceras på det sättet. Jag har inte tålamodet till en roman och mitt hjärta ligger i lyriken – och lyrik är en snäv marknad. Men skriver, det gör jag.
  6. Jag blev utkastad från konfirmationen. Japp. Det berodde inte på att jag pussade för många pojkar som man kanske kan tro utan snarare på att jag förde ett jäkla oväsen. Till mitt försvar vill jag bara säga att den kvinnliga prästen envisades med att det var fullt normalt att höra röster i huvudet – något jag opponerade mig mot så kraftigt att hon helt sonika slängde ut mig. Men jag tog igen det där med gud sen när jag vuxendöpte mig, tror jag. Han verkar inte hålla det emot mig.
  7. Jag har blivit friad till hysteriskt många gånger. Det är lite det stående skämtet i min umgängeskrets; att jag är en bröllopsmagnet. När jag träffat någon har alla slagit vad om hur många veckor det ska ta den här gången innan kraken friar och någonstans mellan fjärde till sjunde veckan brukar det landa. Helt galet. Och jag tycker inte att det är alls så underhållande som alla andra gör, men jag bjuder på det. Nu är jag en gift kvinna så nu lär det väl vara slut på dumheterna.
  8. Jag skulle aldrig ha barn. Någonsin. När jag träffade min man var jag extremt tydlig med det; vill han ha barn var jag helt klart fel val. Jag hade liksom bestämt mig för det. Till absolut största delen berodde det nog på att jag dittills inte hade mött en man jag var beredd att ge mig så mycket till. Att pausa min kropp och min karriär och förlita mig så mycket på en person. Förstår ni vad jag menar? Att ha någon kvar i sitt liv för all framtid, oavsett vad som hände. Det är sin sak att leva tillsammans med någon, men det är få personer man kan tänka sig att vara skild från och ändå ha ett dagligt band i form av ett barn. Men ju mer jag lärde känna min man, desto mer tyckte jag att det kändes okey. Men hade inte detta hänt med graviditeten tror jag att det hade dröjt lång, lång tid innan jag hade varit beredd att ta det steget. Men nu känns det såklart så rätt det kan göra. På alla plan. (Och nej, jag tar inte för givet att alla skiljer sig – jag vill bara se på världen som om att allt kan hända och jag vill veta att jag är rustad och har valt även för det värsta).

Phu. Det var alla. Denna utmaning skickar jag vidare till alla er som läser och som kan tänka sig att dela med sig lite av sig själv. Det är alltid lika roligt att få ta del av andra sidor av er allihop.

Att starta en vecka.

Livet

Jag älskar min iPhone men har inte riktigt ställt in alla finesser på den ännu. I morse vaknade jag till exempel till det hemskaste alarmljud man kan tänka sig, det var liksom mhääää mhääää mhääää och lät som en katastrofsignal. Det tog ett tag att skaka av sig känslan av att undantagstillstånd rådde i huset, men mannen stod leende i foten av trappan och fångade in mig när jag kom ner och kramade mig vaken och skrattade och sa att det nog var den värsta väckningssignal han hört.

Vi saknar Sigge. Är det inte märkligt? Bara ett dygn hos oss, ändå var det så naturligt att det till och med har blivit tomt efter honom när han åkt. Hela morgonen har vi, töntiga som vi är, pratat med flickorna vid frukosten och sagt vaaaaaaaar e Sigge? Va e han? och mannen gjorde sin Sigge-imitation och sa varför fick jag åka hem? tyckte dom inte om mig? och då gjorde det så ont i hjärtat att jag tjöt och boxade till honom på axeln och ylade att han skulle sluta.

Men hörreni. Är det inte dags för semester snart? Jag tror det.  Bara en vecka i medelhavsvärme med färskpressade juicer och svidande axlar och den där mjuka doften av kokos. Ja. Så får det bli. Snart.

Att vara en mindre igen.

Livet

Så. Nu har Sigges pappa varit här och hämtat hem honom och… nej. Det känns inte alls bra. När han tog biabädden i ena handen och Sigge i den andra och gick ut genom dörren fick jag en klump i halsen. Nu är det ju här han ska vara. Hos oss. Det har blivit så fruktansvärt naturligt på bara ett dygn – jag saknar redan tyngden av hans stora huvud i mitt knä och Tant går slokande omkring och letar. Men det är bra. Nu har vi inte längre några tvivel på hur vi vill göra. Nu är det bara lite tekniska detaljer sen får han komma hit igen. Och stanna.

Vad det gäller tomtgränsen och huset så… ja. Jag är sådär lugn. Jag menar; vad ska jag göra? Att bli frustrerad och arg och riva upp himmel och jord det hjälper ju inte. Allt ordnar ju sig på ena eller andra sättet tillslut ändå. Antingen så får väl säljaren köpa mark av vår nya granne tills vi har så mycket som vi trott från början, eller så får vi kräva tillbaka en del av köpeskillingen eller så får vi kräva mäklaren på pengar eller så får vi häva köpet. Det kan kanske ta lite tid, men det kommer ordna sig. Och ingenting blir bättre av att vi tappar humöret. Vi har redan en huvudvärk med det här huset vad det gäller taket, så en huvudvärk till mer eller mindre spelar inte så stor roll. Egentligen.

Men nu ska jag sätta mig i soffan och äta kanelbullar och sakna Sigge och se till att fingrar och tår delar på sig där inne i magen. Det är bättre utnyttjande av tiden än att sura.

Att fortsätta söndagen.

Livet

Promenaden var precis vad vi behövde; de fick springa av sig på slätten ner mot havet och Sigge badade i bäcken och hundlyckan var total. Nu sover dom utspridda i huset, mannen lagar en gudomlig skaldjurspasta med tonvis av parmesan och bredvid spisen står degen till dagens kanelbullar och jäser.

Finns inte så mycket man kan klaga på då faktiskt. Inte ens att man köpt hus av ett rikspucko.

Att vara en till.

Livet

Natten har gått bra, Sigge har sovit i mitten som en stor suckande kluns och flickorna har snällt svansat runt honom med försiktighet. Det märks att han inte är så van vid att få vistas i möblerna; han har legat tung i soffan och gjort nöjda små ljud och njutit med halvslutna ögon medan vi kliat honom bakom öronen. Det känns bra det här. Och för Sigge känns det nog som om han varit på vilohem.

Vi har fortfarande inte riktigt hämtat oss här hemma vad det gäller tomten. Men vi orkar inte hetsa upp oss heller; det tjänar ingenting till. Vi får helt enkelt bara låta advokaten rodda i en sak till medan vi funderar på om vi bara vill ha en reduktion av priset eller om vi vill häva köpet. Vi älskar det här huset men vi är också realistiska. Möjligheten att sälja detta vidare (utan förlust) någon gång är kraftigt begränsad när vi knappt har någon tomt och när tvättstugan och garaget bara till hälften tillhör huset. Det är en jäkla soppa.

Men nu bryr vi oss inte om det. Nu tar vi en långpromenad med tre hundar istället och doftar på havet och njuter av duggregn och pussas lite. Jag tror att det blir bättre så.

1 1,056 1,057 1,058 1,059 1,060 1,123