Min ansökan till Robinson.

Livet

Och så var det del tre av Era Rubriker. Idag är det Monas “Min ansökan till en dokusåpa” som hon tyckte skulle gå till Robinson. Så tja; då kör vi.

Kära Robinson-redaktion!

Mitt namn är Emma och tydligen vill jag vara med i ert program. Jag vet ännu inte riktigt varför, men en av mina läsare tyckte tydligen att det skulle vara en bra idé och jag är inte den som är den (med det inte sagt att jag gör vadsomhelst folk säger till mig så få inga konstiga ideér för er nu). Hursomhelst. Om ni bara har lite tålamod med mig ska vi nog snart komma fram till något bra här.

Jag är trettio år gammal. Ja jag vet, det kan kännas hisnande. Men jag är nog ganska intakt än så länge (om det hjälper?) och min medelålderskris hade jag när jag var 25 så jag tror inte att ni ska behöva sätta in dyra psykologtjänster under min vistelse på ön, om ni nu är oroliga för det. Utöver att vara trettio är jag den typen av kvinna som har för många hundar, har utvecklat “fuldansen” till en konst och kan dricka kopiösa mängder rödvin om jag bara får några månaders träning innan. Jag är en sån som hittat min man på nätet, har två riktiga stalkers och ibland får för mig att jag helt ska byta bana och bli politiker istället – mest för se om jag skulle kunna bli statsminister (och hur lång tid det egentligen skulle behöva ta om man la manken till) men också för att jag tycker att Göran Hägglund är ganska het och för att jag skulle vilja kontrollera om detta stämmer även live eller om det bara är TV som gör honom så (ja min man är medveten om detta – vi är inte riktigt överrens, men han är med på banan). Jag är impulsiv, nyckfull och alldeles för empatisk för mitt eget bästa. Jag gråter åt det mesta faktiskt, men oftast av bra anledingar – som att jag blir rörd eller glad eller bara tagen. Jag har en uns Martha Stewart-komplex, det får jag erkänna, och jag tenderar att bli aningen manisk i mina projekt men jag kastar mig in i det mesta med liv och lust och jag klarar inte av människor som har slutat att sträva efter vad-som-helst i livet; såna som bara sätter sig ner och vissnar.

Hur jag är i grupp? Jag är jättebra i grupp. Om vi bortser från det faktum att jag tenderar att tycka att människor är idioter och att jag kan göra det mesta bättre själv – framförallt i olika serviceyrken. Men så länge man låter mig göra det jag är bra på och tycker att jag är fantastisk i allmänhet så ska det inte vara några problem. Vilka jag inte fungerar med? Alla typer av gnälliga, bittra, uppgivna människor som är offer för omständigheterna och som vägrar att se sin egen del i sin lycka. De och alla former av radikala grupper – framförallt de där som ska reclaim:a saker åt höger och vänster och har skumma sällskapsdjur och envisas med att spela gitarr för min pappa. Och med tanke på att ni kan det där med TV så är jag fullt och fast medveten om att ni kommer att sätta ihop mig med en bunte fridansande frånskilda aktivister och ja; det kommer nog att bli… åka av.

TV-vana? Jo det kan man kanske påstå. Nångång på 90-talet satt jag i panelen för ett program på ZTV och försökte se snygg ut trots att jag skämdes så jag höll på att dö. Dessutom envisades jag med att ha snäva pennkjolar och alla som har försökt sitta snyggt tillsammans med D-Flex på en stor röd puff i pennkjol vet hur totalt omöjligt det är. Förutom denna storhetstid var jag häromsistene med i en konkurrerande kanals program tillsammans med mina närmsta vänner. Bara en kort sak och det kom sig ur att jag satt i andra änden av Sverige och var vansinnigt deprimerad och vantrivdes kopiöst och bara var tvungen att göra något! för att inte bli galen, och då skickade jag in en ansökan till nåt program å våra vägnar och tro sig fan att vi kom med. Så två månader senare satt vi på ett plan till värmen; jag, Nelly, C-O och Sparven Micke och ja; trots (eller tack vare) att allt blev bortklippt så hade vi så vansinnigt roligt den veckan att det faktiskt var värt det. Varför vi blev bortklippta? Tja… Kan ha varit för att vi pratade för mycket, inte gjorde som de sa att vi skulle göra, att Micke var konstant semiberusad och att jag vägrade att dansa i TV eftersom att a) jag är ingen idiot och b) jag var produktchef och kände någon form av socialt ansvar. Så det enda som visades var Mickes mest nyktra stunder, mitt fnittrande, Nellys prat om mat och C-O:s korrekthet vilket innebar att vi såg ut som ett gäng som rymt från sina ledsagare och nu var ute på vift; ett fyllo, en maniskt fnittrande kvinna, en högljudd sak med ätstörningar och så en skinntorr gammal gubbe i en ung människas kropp. Men strunt samma. Det kommer säkert att gå mycket bättre den här gången.

Så tjahapp. Här har ni mig. Tydligen redo för Robinson. Så det är bara att ringa mig så styr vi upp något bra ska ni se.

Vänliga hälsningar
Emma

Ps1. Ni får ursäkta men jag har inte sett Robinson sen den där långa polisen vann. Får man fortfarande ta med sig en sak till ön? Isåfall vill jag ta med min gravidkudde. Det är egentligen en lång hotellkudde jag tog med mig från Kreta men om ni tror att jag kommer att sova någonstans utan att klämma den där kudden som en boaorm mellan låren tror ni väldigt fel. Om jag inte får ta med min kudde får ni se till att sätta ihop mig med nån väldigt mätt aktivist som jag kan använda som stöd istället.

Ps2. Just ja; jag är preggo. Inte så mycket, bara i sisådär sjunde månaden. Syns knappt alls (bara 104 centimeters midjemått) så jag kommer säkert att kunna göra Aftonbladets bikinispecial ändå (om de fotograferar i motljus och rakt framifrån). Så nej, det kommer inte att innebära några problem. Bara ni ser till att jag har mat. Och Oboy. För om ni inte har sett raseri innan så kan ni ju testa och se vad som händer när ni tar ifrån en gravid kvinna hennes Oboy.

Tack på förhand.

Att vara i full gång.

Nestinghysterin

Vi (läs jag) orkade inte vänta på hantverkare så vi gör som ni sa; vi gör det själv. Och det går riktigt bra faktiskt. Hittills. Halva tapeten är uppe! Och jag vet att ni alla förväntar er en tapet i hästväg efter det här tjatandet men riktigt så är det inte. Den är inte på något sätt banbrytande. Men den är mjuk och vacker och sådär vintageflirtande som jag älskar.

Snart. Snart får ni också se.

Att inte ta “den kommer imorgon” som “den kommer imorgon”.

Lutande Huset, Nestinghysterin

Häri ligger den. Tapeten.

De försökte idag igen med “Den kommer imorgon” men ni förstår att det där går jag inte på en gång till. Så jag fick tapetaffären att tracka paketet till nån DHL-terminal i hamnen och sen åkte jag helt sonika ner dit och hämtade ut halva Malmös tapetbeställningar (vilket för upplysnings skull är sisådär 8 kilo tapet om nu någon undrar) och sen var det bara att åka tillbaka med allt till affären, snällt vänta på att de packade upp kartongen och ta emot sina tre rullar. Ja, vadå. Vill man ha något gjort får man göra det själv.

Men nu är den iallafall här; min vackra, solblekta Lewis&Wood. En påse med tre rullar kärlek.

Min mamma har lärt mig.

Livet

Del två i Era Rubriker! Idag är det dags för Ruths förslag:”min mamma har lärt mig…” Och oj vad långt det blev!

Jag är uppfostrad av två väldigt starka kvinnor; min mamma och min mormor. Båda två är sega, orubbliga ekar av beslutsamhet på det där sättet som kännetecknar kvinnorna på den sidan släkten – det är ett virrvarr av råstyrka och solbränd hud och den där smulan tafatthet när det kommer till att röra vid saker som är ömtåliga. Kvinnorna på mammas sida är helt enkelt inte byggda för glashus.

Min mamma är, som jag tidigare har beskrivit, en pansarvagn. Det är nog det enklaste sättet att förklara henne. Med det inte sagt att hon är elak eller nödvändigtvis kantig, absolut inte. Men hon är en kraft. Så kan man nog säga. En kraft av jävlar anamma och vakenhet och passa dig jävligt noga för jag vet nog vad du är ute efter och hon driver sina avdelningar med samma precision som en östtysk os-tränare. Hon har också den där rastlösa, nervösa sidan som syns även i mig – när jag växte upp rökte hon ofantliga mängder cigaretter i rasande fart samtidigt som hon målade sina lador i Falu Rödfärg och matade sina rashöns och drack sitt te. Det finns en svärta i henne, bara ett stråk, som jag vet gör henne vansinnigt fascinerande för många män och hon har en gnistrande, blixtrande ilska som skjuter upp och biter av ifall någon ens skulle försöka lura henne. Och där har vi den; misstänksamheten. Vaksamheten. Den som är det största jag fått med mig. Men innan dess –

Min mormor. Jag antar att allting börjar med henne. Det var ju trots allt hon som födde min mamma som födde mig. Min mormor är urkraften av allt det som min mamma är – minus hundarna. Under hela min uppväxt var hon de starka händerna, det bulldoftande förklädet och den stadiga rösten. Jag älskade henne då och jag älskar henne nu, förmodligen ännu mer sen jag blev gammal nog att se att jag är den enda i världen som gör henne mjuk på det där sättet “våra” kvinnor aldrig blir. Hon är min klippa, min livboj, mitt gömställe, och det kommer hon alltid att vara. I henne började den där självständigheten som sen fortplantat sig in i min mamma och vidare till mig; hon blev lämnad av min morfar nångång när min mamma var ganska ung och sen den dagen föddes en beslutsamhet och en bitterhet och ett driv som gjorde henne framgångsrik och som höll henne gående fram tills de där dagarna förra året när någonting hände, drivet började hacka och demensen kom över en natt. Men innan den brann den starkaste av eldar – självständigheten.

Så ja; jag har lärt mig mycket av min mamma. Jag har lärt mig att bita ifrån, att älska hundar och att längta efter snåriga skogar och evigheter till nästa granne. Jag har fått passionen för mitt hem, det där snäva livsutrymmet som bara ger mig plats för ett fåtal personer i min närhet och hon har gett mig förmågan att trä min egen fiskekrok med en snirklande mask när jag sitter i en eka med solen i ryggen. Men vad hon framförallt har lärt mig är självständigheten. Oberoendet. Vaksamheten.

Att vad som än händer alltid, alltid se till att jag kan ta hand om mig själv.

Många kan säkert se det som en begränsning det där med att alltid ha en inneboende misstro, att aldrig förlita sig helt på någon annan. Räkna alltid med att själv klara av vad du än företar dig var mantrat från både min mamma och min mormor när jag växte upp räkna inte med något annat än att göra det själv. Men för mig? Jag har byggt upp mitt liv runt den principen och för mig är det en styrka. För jag vet att jag kan och jag vet att jag klarar mig själv, vad som än skulle hända. Jag är inte beroende av någon annan människa och det ger mig en enorm frihet. Friheten att helt och fullt välja någon annan – och att fortsätta kunna välja den personen eller den situationen dag efter dag. Inte för att jag måste vara där, utan för att jag vill.

Och för mig är det det vackraste.

Att vara en mycket otålig kvinna.

Nestinghysterin

Där borta finns det. Barnrummet. Och väntar.

Idag ser det inte alls särskilt trevligt ut och varje dag går jag här hemma och muttrar och tittar ditåt och förbannar den där tapeten som bara har vägrat att dyka upp. Ibland går jag in och flyttar lite på spjälsängen eller på korgen, lyfter på alla sakerna som väntar på att få komma på sin plats. Stryker med handen över väggarna och pratar med dom, som om jag vore puckad på riktigt. Snart, säger jag lågt till väggen och rör den lätt med fingertopparna, snart kommer din tapet. Jag drar i vimplarna, försöker hänga upp dom där jag tror att jag vill att de ska vara men når inte riktigt upp, blir frustrerad och muttrar ännu mer. Sätter ihop ramarna med varandra i låtsasmönster på golvet och försöker föreställa mig hur de ska hänga när de väl kommer upp. Får världens impuls att hämta hammaren och bara provspika litegrann, men lägger band på mig själv i sista sekunden och sitter istället kvar på golvet med mina ramar. Muttrar. Flyttar om dom. Blir nöjd och muttrar lite gladare för mig själv. Men ändå –

all denna väntan.

Alla dessa dagars väntande på en tapet som ska göra att jag äntligen kan få sätta igång med något av det roligaste jag vet. Att få göra ett rum. Från början.

Och vet ni? Imorgon är den här. Tapeten. Det säger iallafall den där blonda, glada i tapetaffären; hon som låtsas att inte alls vara det minsta irriterad på att jag ringt varenda dag i en vecka och –

Hursomhelst. Imorgon kan det börja.

1 1,068 1,069 1,070 1,071 1,072 1,185