Fortfarande måndag.

Livet

Men lite bättre.

Det är kaos i köket och jag och Monica Zetterlund sjunger “Att angöra en brygga” och jag har mjöl upp till armbågarna. Men det är varmt och fräsandet inombords har lagt sig lite och utanför står mannen bland ankommen ved och ser förtvivlad ut, så egentligen är allting precis så som det ska vara.

Nu ska jag ta ut resten av dagens måndagstrassel tillsammans med Monica på mina vaniljbullar. Men snart är jag tillbaka för det är dag sex på bloggutmaningen – min bästa vän, och jag har en text i fingrarna som jag vill ge henne.

Idag har jag en liten påhälsning.

Livet

Av PMS.

Jag fryser och jag svär och jag morrar vid mitt skrivbord, och på lunchen tar jag med produktchefen ut och fräser av mig över en laxpasta medan han skrattar och skakar på huvudet, och tillbaka på jobbet set jag inte folk i ögonen utan sitter mest och muttrar för mig själv.

Försökte handla vackra kakfat och smaksatt kaffe för att må bättre, men inte ens det hjälpte. Så ikväll ska jag låsa in mig med familjen och baka vaniljbullar tills jag har mjöl i hela köket och tills molnen skingrats lite inuti.

06 – Min dag.

Livet

Detta var nog den värsta dagen jag kunde ha just det här ämnet på, för det har ärligt talat inte hänt så mycket. Idag har jag bara varit.

Jag har ätit frukost med min man, tittat på snön, värmt fötterna på en saluki under filten i soffan, dammsugit och sjungit med till Ane Brun. Jag har flyttat runt på saker, ångrat mig och flyttat tillbaka dom igen. Jag har tagit en lång dusch och stulit min mans raggsockor, skrivit om gamla liv, saknat min syster och letat efter vackra saker på nätet. Och alldeles nyss var jag på en julshow bland en massa människor med stora hjärtan, och mitt eget har inte hunnit lugna ner sig riktigt ännu. Det är något magiskt med det där; att sitta i en mörk lokal och bli bländad av strålkastare och njuta av den den spirande vänskapen som är på väg med kvinnan bredvid – henne man inte känner helt ännu, men har lärt sig att tycka väldigt mycket om.

Och nu blir det hummersoppa och skräckfilm och näsan i halsgropen på den man älskar allra mest.

Att ta det lugnt.

Livet

Nä. Det händer inte så mycket i den här familjen när det är söndag och snöar och det finns mjölkkaramellkaffe i skafferiet. Då är vi ganska nöjda som det är.

Godmorgon.

Livet

Efter att ha varit lugnt i ett par dagar vräker snön ner igen. Det är nästan så det går i sidled utanför fönsterna. Flickorna vände i dörröppningen och tassade tillbaka upp på övervåningen för att buffa ner sig hos mannen igen under duntäcket. Själv försöker jag tända en brasa (börjar få grepp på det nu) och funderar på vad man ska ge i julklapp.

Vad ger man en syster i julklapp?

Och inte vilken syster som helst, utan den bästa. Den sortens syster som har lockigt hår, fyra barn och en galen exman. En sån som står stilla i världen när allting annat är kaos och som man alltid kan ringa närsomhelst och som svarar efter tre signalen med värme i rösten och säger att hon har saknat dig. Den typen av syster.

Hon önskar sig praktiska saker, som ett par handskar eller en ljudbok, men det vägrar jag. Jag vill skämma bort henne. Helst av allt skulle jag vilja doppa henne i guld och knyta en vacker rosett runt alltihop men det blir ju lite svårt. En gång försökte jag ge henne en resa någonstans dit det var varmt och där människorna skrattade med hela ansiktet och inte bara ögonen, men hon tackade nej. Hon kunde inte åka utan barnen utan att få dåligt samvete. Det är sån hon är. Så nu funderar jag på att låta hela familjen åka.
Eller att leta upp en Napoletansk Mastiff – tydligen har hon fått ögonen på en såndär bjässe och får något mjukt i blicken när hon pratar om dom. Hon har redan tre hundar (jag vet) men ändå. Vill min syster ha en Napoletansk Mastiff dreglande hemma så borde hon få ha det.

Nu ska jag se om jag får upp familjen ur flanell-lakanen. Idag är en dag att bli insnöad på.

1 1,068 1,069 1,070 1,071 1,072