22 – Det här upprör mig.

Livet

Jag är en sån som har känslorna litegrann utanpå huden; jag reagerar och jag känner och jag lever mig in och jag kan vara kvar i en känsla länge, tills jag byter till någon annan känsla eller reaktion och plaskar runt i den ett tag. Min affärsområdeschef brukar skaka roat på huvudet och kalla mig känslig när vi har road trips och jag börjar gråta för att han berättar fina saker om sin familj. Jag blir så lätt berörd, det är nog ordet. Det som berör mig mest är när människor är fina mot varann, när det är osjälviska, varma handlingar – som när någon komplimerar utan baktanke eller när folk hjälper varann eller när det visas godhet över lag. Då gråter jag. Jag gråter även åt allt det andra i livet som är vackert; som vänner som möts på en perrong när de inte setts på länge eller när gamla människor hälsar på varann på gamla människors vis, när de tar tag i varandras båda händer med sina och lutar sig mot varann som för att liksom ta stöd av varandras livsvärme.

Men upprörd? Det blir jag ganska sällan. I mitt arbete kan jag ha några knappar man kan trycka på och då kan jag formligen explodera inombords men det syns aldrig utåt. Jag blir arg av jag kan inte, av martyrskap och av människor som är bittra och negativa och använder sin energi fel. Särskilt om det är unga människor som slösar så mycket tid på att vara bittra över saker och ting de faktiskt kan förändra, istället för att bara ta sig i kragen och förändra dom. Orättvisor gör mig arg. Och så den största knappen; översittarattityder. Det finns ingenting som sätter igång mig så mycket som just det. Jag har blivit uppfostrad till en självständig kvinna, förmodligen för självständig, men när någon tror att de ska komma och tala om för mig hur jag ska göra mina saker – då är det som om tusen hästar släpps lösa och ingenting kan tygla dom. Förmodligen därför jag blev chef. Men jag minns så väl en pojkvän jag hade en gång i tiden som tyckte att han skulle komma in i mitt hem och bestämma vilka som fick ringa till mig. När jag väl förstod att han inte skojade så startade den där skogsbranden i mig, den som får mig att luta mig tillbaka med små smala ögon och starta ett krig. Vi blev inte långlivade.

Jag måste få vara fri. Jag kan kompromissa om mycket men jag måste få ha det som är mitt och som jag gör på mitt sätt. Först då kan jag tyglas.

Att ge Svåra Lena vatten.

Livet

VVS:aren skulle ring i morse, men eftersom “i morse” betyder “i eftermiddag” på hantverkarspråk så hörde han av sig ungefär vid ett och berättade att nu minsann, nu kommer han. Så jag smsade Svåra Lena och skrev att hon skulle ha en karl på besök om ungefär tjugo minuter och att han lät vansinnigt snygg. Hon blev helt till sig och plockade fram tutt-tröjan och pälsmössan och började kedjeröka och nu står hon där ute och fnittrar medan en lång, gänglig rörmockare svassar runt henne med tänger och plaströr och stora nyckelknippor. Det kan bli bra det här.

Att ha sina rutiner.

Livet

Jag är en sån som tycker om rutiner. Jag behöver inte så himla mycket spänning i vardagen; jag har tillräckligt av den varan på mitt jobb. Så när jag inte jobbar, när jag bara är jag, får det gärna vara lugnt och skönt och tråkigt. Och jag tycker om när jag vet vad jag kan förvänta mig.

På vardagarna är kvällsrutinen det jag längtar efter; när jag får komma hem och laga mat tillsammans med min man och berätta om vad som hänt, när vi sätter oss i soffan med benen under oss och ser ett avsnitt av Dexter tillsammans och jag får en nackmassage. När vi tappar upp ett bad för att varva ner kroppen innan vi ska sova – allt det där. Samma sak varje dag och jag älskar det.

Och nu? Jag har varit ledig i en vecka och har redan skapat nya rutiner. Vakna. Ligga kvar och dra sig i en halvtimme med en saluki under vardera arm; klia deras magar och blåsa i den varma pälsen bakom öronen. Leta upp ett par strumpor, tända en brasa, klä på hundarna och mig själv och gå ut och släppa dom lösa på åkrarna runtomkring. Komma in och vara genomfrusen, koka upp thé och ta en dusch, frossa i vaniljyoghurt och vattna myrten. Och så vidare.

När jag var yngre var jag beroende av spänning och nya upplevelser och jag skydde tristess som pesten. Men ju äldre jag blir desto mer värdesätter jag lugn och ro och jag älskar det. Jag behöver inte vara på väg någonstans hela tiden, jag behöver inte ha högklackat och hundra vänner och spendera kvällarna med att längta till New York, dricka drinkar och undra varför Någon inte ringer. Jag kan ha fula långkalsonger och dricka whiskey och njuta av mitt eget sällskap. Och det är befriande.

Att skaka av sig en dröm.

Livet

Vaknade nyss på det där sättet man bara kan vakna när man har drömt för mycket; förvirrad och intrasslad i mig själv, halvsittande i sängen med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen och försöker komma på vad tusan mitt undermedvetna försöker säga till mig egentligen.

Inatt har jag verkligen drömt om allt. Jag drömde om mannen som var någon annan och som jag nästan nyss hade börjat träffa och vi bodde i min mormors lägenhet, men sen helt plötsligt bodde vi någonannanstans och han mådde dåligt och vi var tvungna att köra honom till akuten och då var det ett gammalt ex och hans syster som körde och det gamla exet hade skaffat en tax för övrigt, och sen var jag med i sällskapsresan fast huvudrollsinnehavaren hade suspensoar istället för badbyxor och min syster gick bredvid mig och berättade handlingen i hela sällskapsresan och sa alla replikerna innan skådespelarna gjorde det, och havet var djupgrönt och jag tänkte i drömmen att det här måste jag blogga om! och där gick kineser runt poolerna och sålde Chanelkopior och det djupgröna havet var fullt av maneter fast det brydde folk sig inte om; de låg på rygg och flöt runt bland trådarna, och jag gick på en lång bro ute i vattnet och såg mig omkring på alla kineser och maneter och husen stod på pelare i havet och tillslut kom jag fram till en byggnad som var liksom själva slutet på bron, och där inne fanns det rum efter rum med kakel – det var en kakelutställning och alla plattor var vackert glaserade och hade mönster och namn som Gustavsberg och Fiona och vid ingången fanns en tagsjälvbutik där de sålde svamp för 150 000 kr kilot och plötsligt var mannen med igen och han skrubbade svindyr svamp i håret och hotade min pappa med gevär och –

Ja. Ungefär så.Så nu ska jag dra mig ur sängen och försöka fortsätta inbilla mig själv om att jag inte tappat förståndet.

Att ha måndagskväll.

Livet

Hur har ni det? Här hemma har måndagskvällen börjat smyga sig in i kroppen, efter en dusch är jag mjuk i musklerna och det slog mig idag att jag för första gången på jag vet inte? hur länge? inte hade en aning om vart min mobiltelefon låg någonstans. Och det störde mig inte ens. Hela jag har börjat förstå att det är semester.

Idag hann jag klart ett varv till på det där jäkla lapptäcket, jag pratar fint med symaskinen och svär aningen mindre än igår och det verkar fungera. Imorgon kanske jag kan göra två varv och så kan lapptäcket bli klart innan december 2011. Vem vet.

Men nu? Nu har mannen kommit hem och jag ska koka oss lite mintchokladsthé och plocka fram en burk Ben&Jerrys ur frysen, och sen ska jag skrämma livet av honom genom att se Kvinnor Som Mördar och humma instämmande.

Ta hand om er.

1 1,068 1,069 1,070 1,071 1,072 1,085