Att ha söndagsmorgon.

Livet, Lutande Huset

Det är dagar som den här som det blir extra tydligt hur vansinnigt bra jag trivs utanför stan, och hur lite jag är beredd på att sätta mig i en lägenhet igen. Det är något med begränsningarna i innerstan som jag helt enkelt inte klarar av; hur man (vart man än tittar) inte ser längre än tio meter. Hur man är omringad av husväggar och gatuhörn.

Jag kan tycka att det här är aningen för lite isolerat, också. Min dröm är ett hus utan grannar och med mycket mark; gärna med riktigt tät skog i närheten och, såklart, en sjö. Nu bor vi ju så att vi ser havet vilket är vackert i sig, men ingenting slår en ljummen insjö som är inbäddad i grönska och där man kan ha en vit liten eka väntande vid bryggan. Där man kan dra på sig gummistövlarna och gå ner på morgonen och sätta sig och meta, eller där man kan ta ut hundarna i Ronja Rövar-dotterskog och låta dom springa tills de stupar i blåbärsriset. Där man kan vara ute i sin trädgård en hel dag utan att höra grannen. Det är så jag trivs allra, allra bäst.

Men jag älskar vårt hus och havet och de öppna vidderna också, och just nu är det perfekt. Där vi är i livet. Men nångång, om något år eller så, ska vi byta landskap och hitta oss en tomt vid en sjö och där ska vi bygga oss ett vackert hus i gammal stil – ett sånt som har alla finesser men som är byggt med gammalt material och därför andas historia ändå.

Det är nästa projekt. Men tills dess stannar jag här och njuter av åkrarna och hur luften doftar hav om vinden bara vill.

Att vara drabbad av en förbannelse.

Livet

Det är sant. Jag är drabbad av en symaskinsförbannelse. Jaså, ni tror mig inte? Lyssna här då:

Jag fick en symaskin i julklapp. En enkel sak eftersom jag inte har en aning om hur man syr och jag behövde bara något lättmanövrerat som klarade av att sy raksöm eftersom jag hade fått för mig att jag minsann skulle börja sy. Sagt och gjort; jag satte igång. Den höll i ungefär… en halv dag, kanske? Sen trasslade tråden in sig konstant vilket innebar att man efter varenda liten söm fick pausa och reda ut trasslet för att sen fortsätta ett litet tag, pausa, reda ut trasslet – och så vidare. Ni fattar. Man kunde bli knäpp över mindre.

Så mannen åkte i förrgår in och köpte mig en ny maskin. En stadig, grå sak från Singer som hette Heavy Duty och klarade av vad som helst enligt affären. Det skulle inte vara några problem; den hade gått 1500 timmar i testfabrik utan ett enda litet fel nånstans. Toppen. Och ja; den var en dröm! I ungefär en dag. Sen började det. Den lilla “korgen” som håller underspolen flyttade på sig vilket innebar att det inte gick att sy eftersom nålen gick rakt ner i plast. Vi lyckades öppna den och få rätt på det så att den funkade i ca 20 minuter till, sen var det samma sak igen. Tvärstopp.

Ungefär där höll jag på att bli en smula sinnessjuk.

Och nej; det var inte mitt fel att den gick sönder. Jag sydde raksöm i tunt bomullstyg och den där mojängen som det var fel på måste man liksom skruva isär maskinen för att nå – det fanns alltså inte en chans att jag på amatörbevåg lyckats paja den bara genom att sy eller genom att trä tråden puckat eller vadsomhelst.

Iallafall. Idag ringde vi affären och berättade att maskinen vi köpt i torsdags inte fungerade, och förklarade felet. “Inga problem” sa dom “det är fabriksfel. Kom in med den så får ni en ny”. Heja.

Eller hur.

För en timme sen kom mannen hem med den nya maskinen. Vi öppnar upp den, kopplar i allting. Läser noga i instruktionsboken hur man trär maskinen för att vara på den säkra sidan. Jag sätter mig; ivrig över att få sy klart det där lapptäcket jag längtat hela dagen efter att få starta med. Trycker på pedalen. Och vad händer?

Fanskapet syr baklänges.

Baklänges!!!!

Utan att jag trycker på baklängesknappen. Utan att jag gjort ett skit för att den ska sy åt nåt annat håll än fram. När man trycker på baklängesknappen syr den baklänges och när man släpper knappen syr den fortfarande baklänges. Min tre minuter gamla, efterlängtade symaskin.

B-a-k-l-ä-n-g-e-s.

Helvete.

Att njuta av sin lördag.

Livet

Frukosten är färdig, solstolen framdragen och vädret sådär alldeles perfekt att man inte kan annat än att vara ute. Ikväll tänkte jag sy klart lapptäcket (om symaskinen vill), men just nu ska jag inte göra något mer än att sola, vattna mina växter och klia en saluki på huvudet.

En finfin sysselsättning för en lördag.

Att ha börjat.

Livet

Ja, nu har helgen börjat. Här firar vi det med att sätta i oss ett halvt kilo räkor ute i trädgården medan solen fortfarande dröjer sig kvar. Sen ska jag kasta mig över lapptäckesprojektet och klippa ut bitar och sjunga Melissa Horn och dricka mjölk, och jag kan nog inte tänka mig en bättre start på den här helgen än just det.

Och vädret, sen! Nu är man bortskämd.

Att ha en viss längtan efter helg.

Livet

Idag är en perfekt jobbdag; det är inte så många som arbetar och man har världens chans att komma ikapp på de saker man eventuellt har som ligger och väntar på att bli färdigt. För mig är klämdagar den ultimata slippa-stress-dagen eftersom jag har tid att skaffa mig den överblick jag behöver för att jag själv ska kunna slappna av sen under långhelgen och bara njuta av att vara ledig. Och det är just det jag planerar att göra.

För nu får det gärna var helg snart, eller hur? Nu när man vet att det ska bli strålande solsken att somna i på en solstol i trädgården. Och när man har en hel tygbutik som väntar på att bli plundrad. Och ett spjälsängslapptäcke att sy efter inspiration från fina Carin.

Men först ska jag ta tillvara på den här arbetsdagen och kasta mig in i en kampanjidé. Och sen ska jag ha lunch med Vackra Nelly och få skratta av mig sådär så att det kittlar i de få magmuskler jag har kvar. Men sen! Sen tar vi helg, tycker jag.

Jag kan knappt vänta.

1 1,079 1,080 1,081 1,082 1,083 1,185