Att ha nästan-vår.

Livet

Vi sover länge idag, ligger tungt under täcket med neddragna persienner tills kroppen nästan börja knaka av avslappning och Tooka hajfajvar Scout Valiant i ansiktet – hennes sätt att säga att nu får det vara nog.

När jag staplar ut i trädgården för att hämta tidningen slår det mig hur varmt det är. Plusgrader. Och hur mycket gräs jag ser och hur dimman ligger mjuk över åkrarna och hur vallarna vid vägen bara går till knähöjd nu mera och hur längesen det var man hörde det där droppandet av vatten; det som kommer från träden och påminner om att det snart är ett slut på allt det här kalla. Att man snart kan åka till en plantskola och köpa växter man inte har en aning om hur man sköter och som tillhör en helt annan zon och sen glatt stå och gräva ner dom på helt fel ställe i trädgården. Att man kan gå barfota. Visa anklarna på kontoret. Allt det där.

Och just det! Inatt var jag på bio med finaste Malenami. Vi såg en ny rulle där Natalie Portman spelade Tom Cruises självvalt stumma dotter. Det hela utspelade sig i London i slutet på 1800-talet och Russell Crowe var den sympatiska styvpappan som hade slängkappa och som tillslut lyckades lirka ord ur den då vuxna Natalie. Det hela var mycket rafflande. Om denna film mot förmodan skulle komma att visas i verkligheten rekommenderar jag den starkt.

Nu ska jag spendera en timme med att äta frukost, dofta min man på halsen och se Mad Men.

Att ha en lättjefull fredag.

Livet

Idag kommer det inte att hända mycket. Jag ska laga chicken tikka med soltorkade tomater och rosmarin, ta ett pass pilates med Svåra Lena innan Raffe hunnit flytta in och kan beskåda oss i fulkläder, ta fram den största samlingen CSI jag har och sen parkera mig i soffan för några timmars absolut lathet med en saluki under armen och en tallrik skivad mango på magen.

(Jag har tydligen dille på mango och ananas den här veckan. Antar att det kunde varit värre).

Det har varit en vecka i otakt, jag har inte riktigt fått grepp om dagarna. Jag har suttit i konferensrum och skrattat så jag fått ropa vänta! vänta! och jag har haft möten jag inte ens minns vad de handlade om och jag har skrivit noveller och skickat snälla sms och ätit frukost med de jag tycker allra mest om och på smalbenen syns fortfarande märken efter ett par pjäxor jag bråkat med för inte så värst längesen. Och efter sådana veckor behövs det en lat fredag, en filt och ett glas vin.

Åh just det!

Livet

Nu har fina Malek fixat färgen, så jag har inte längre några vita, getliknande borst kvar som kan skvallra om att jag egentligen är en ganska gammal person. Perfekt. Nu slipper jag stå på toaletten med en pincett och kisande (japp, jag har ålderssynthet också – ser inte på nära håll) försöka dra upp dessa kritvita djävulskap som tydligen har rötter som hundraåriga ekar eftersom de vägrar släppa innan svålen lossnat från huvudet med ett blött sugande ljud.

Så nu är man som 20 igen.

1 1,079 1,080 1,081 1,082 1,083 1,114