Igår fick vi följa med kökschefen genom vindlande gångar rakt in i hotellets hjärta; restaurangen, och stå där med små kockhattar på huvudet och lära oss laga aubergine-kebab medan resten av personalen skrattande stod längs väggarna och skakade på huvudet. Jag och Malena ansågs nog inte direkt vara tillämpliga för vi blev satta på de mer anpassade uppgifterna som att skala tomater, medan Petra fick Leila sig och Marika friterade auberginer så oljan skvätte.
Och nu ska vi in till Side för tingeltangeljakt och sen ska vi simma med delfiner (jag dör dör dör – som jag velat göra det! när vi såg att det fanns att boka bland Solresors utflykter blev vi som tokiga allihop) och det här är ju egentligen sista hela dagen vi har här. Tillsammans. Och just det! Som vi hela tiden anat är vi ju aningen för gamla för att hålla på med sånt här. När vi går genom Side med kamerorna i släptåg står butiksägarna och ropar uppskattande efter oss. Vad de ropar? Inte prrrretty ladieees eller wau wau wau eller nåt sånt. Nej nej. De ropar Golden Girls.
Jomensåerealltså. Pantertanterna i Turkiet.
Inga konstigheter.
Vi skulle till ett lokalt ställe, bara genuint lovade vår concierge jag tar med min fru och sen ringde han och bokade – pratade fort fort fort i telefonen och sa klart! när han lagt på. Och några timmar senare hade vi åkt gnisselbil genom Side, förbi gamla pelare och män med hatt, skumparusiga och finklädda och med skratt som luft i huvudet efter restaurangbesöket rann vi ur bilen som vatten på en parkering utanför ett neonblinkande skjul, Malenas hår kittlade mig i näsan och luften doftade jord och värme.
På led gick vi in, som skolflickor med stora ögon, över mattor slängda på golvet som små gångar – ägaren skakade hand och kindpussade och musiken var öronbedövande; trummor och sång från långt ner i magen och den där gitarren jag inte kan namnet på – hela lokalen tittade på oss, det var medelålders män med bara fötter och kvinnor i vita jeans och vi stod där med våra klänningar och nervösa klackar mot mattgolvet och log mot alla hej hej hej, försiktiga vinkningar med fingrarna i höfthöjd. Vi har dukat upp visade ägaren med handen och mycket riktigt; mitt framför dansgolvet var det dukat som ett honnörsbord; det var blomblad som doftade tungt och sammetsrött och fyra tallrikar i prydlig rad visade hur vi skulle sitta, och vi log igen tack tack tack och stapplade in mellan soffa och bord som krabbor, slätade ut klänningarna under oss och satt ner.
Och där satt vi, på rad, jag hade varma knän på varje sida och någons hand i ryggen – var tredje ord försvann i musiken när vi pratade. Musiken bytte klang och de barfota männen tog en kvinna och en servett och dansade och vi visste inte riktigt hur mycket vi skulle titta, det var nästan omöjligt att sitta still till takterna, vi hade händerna i luften och fingrar som knäppte och hjärtat slog fladderslag i bröstet men samtidigt var det så märkligt, det fanns fortfarande en tunn strimma is över situationen. Vi lutade oss in mot mitten, mot varandra, för att försöka höras – sa tänk om detta varit i Sverige och skrattade åt synen av fyra turkar som kommer in på typ Ekebo och får sitta uppradade och titta på när folk i deras föräldrars ålder dansar disco och då gick det bara inte längre – gapskrattande lät vi musiken ta över och med stampande fötter ålade vi oss ut från bordet och in bland alla dessa bara fötter och virvlande servetter och tunga slöjor av rök som kallade på oss med öppna händer.
När dansade man senast? Så här? Med stampande fötter och viftande armar; gamla och unga och mittemellan i en enda röra – alla dessa stora leenden i virrvarret – egentligen det enda jag kommer ihåg; stora leenden och blinkande lampor och axlar som visar hur de ska skakas och hur jag försöker att skaka allt jag har och hur jag inte bryr mig det minsta om hur dum jag ser ut. Och sen alla dessa ögonblicksbilder; som Malenas påfågelklännings lyckliga svepande och hur Petra liksom har det i blodet och i ögonvrån Marika; stående bredbent och pustar ut med klänningen i knähöjd och svettpärlor på axlarna.
Det här. Den turkiska dansen, en servett i min hand, känslan av hur ljudet studsar mot mina tänder när jag får till det där ylandet med tungan bakom en halvsluten hand för munnen utan att låta som en gammal bakelittelefon, och den svaga doften av tre kvinnors schampoo och parfym och sköljmedel i mina handflator.
Efter att vi hade karvat i grönsaker igår så var det dags att pynta upp sig, för då skulle vi mötas upp på en restaurang inne i Side och bli bjudna på middag och visa vår video och försöka hålla masken. Alla tjejerna var vackra så man smällde av litegrann. Jag tog Magali Pascalen jag knappt velat ta av mig sen jag fick hem den, och de nya skorna jag hittade på La Lujo inne i stan (som jag älskar älskar älskar – jag hade dom en hel kväll och är inte ens öm nånstans) och lite tingeltangel. Och så löshåret jag fick i gåva av Rapuntzel för att ha till musikvideon! Herrejävlar vilken hårman jag fick. Crazy cat.
Restaurangen var fantastisk. Precis vid strandpromenaden satt vi och såg solen gå ner och krockade med fötterna under bordet och kände doften av grillade skaldjur och pratade, pratade, pratade. Om frukthandlare, Israel, fjällarbete, pappor med svettmustasch och en kvinna vid namn Nina.
Och vi åt! Jisses vad vi åt. Efter första huvudrätten tyckte både jag och Malena att det nog minsann fanns plats med mer, så vi fick en till. Havskräftor, sjötunga, ostbricka, frukter och en himla massa bekännelser. Om sånt man gjort när man var ung och kanske ångrar, och sånt man ångrar att man aldrig gjorde. Och om det skira i livet, det som kan ändras närsomhelst. Och så blev vi lite tårögda och sa nä nu får vi skärpa till oss och skrattade i våra servetter.
Och efter mötet med musikkillen samlade vi ihop oss, vinkade hejdå till restaurangen och begav oss på kullerstensgator vidare till nästa ställe.
Igår var schemat så späckat att jag måste dela upp det för er så ni inte tuppar av. Först började vi ju med att lära oss av den absolut bäste hur man snajdar ut fräsiga grejer ur grönsaker. Han var helt otrolig! Tänk ändå; att varje dag så står det ett team i ett av kökets rum och snitslar ut fåglar och palmer och blommor och gud vet allt – bara för att använda som dekoration.
Malenas klänning/Love Forever, min klänning/PW, Petras linne/Valerie, Marikas linne/minns hon inte
Så vi karvade och skrattade och försökte hänga med, men även de mest basic sakerna var inte särskilt enkelt och vi satt böjda över varsin rädisa med en kniv i näven och axlarna skakande av skratt och försökte visa upp den ena mer fantasifulla kreationen än den andra för den skicklige kocken. Han var inte så imponerad om vi säger så. Fnissade mest bakom handflatan.
Men nu har vi iallafall lärt oss massor och Malena har blivit erbjuden jobb, och vi frågade om inte våra fantastiska resultat kunde uppvisas på kvällens buffé – men då skrattade han nästan mer än vi gjort under hela dagen och sa artigt we’ll see och skakade på huvudet.
Och sen blev det middag och turkisk afton och jag önskar att jag hade er här istället, live, framför mig så att jag kunde berätta snabbare än jag skriver och veva med händerna och säga alltså ni skulle sett –
men det får gå såhär istället. Så vi ses snart igen.
Idag har vi fått lite lugn på förmiddagen med frukost och en timmes sol. Ni ser ju hur jag grundar för dagen – vitt bröd, croissanter, marmelad och smör. Det är grejer, det. Står man sig bra på. Sen har vi varit på fashion show och fått se långa ryska kvinnor visa vart skåpet ska stå och sen skulle vi vara med, såklart, och det var väl inte lika gracilt. Vi var som små ponnys som stampade runt på runwayen bland de andra långbenta varelserna. Hysteriskt. Efter lite kringslussande av modehusägarna (som konstigt nog inte alls var lika imponerade av oss efter vår runwaywalk som innan) fick vi komma tillbaka till hotellet igen för ännu en timmes ledighet.
Och idag händer det grejer må ni tro! Först ska kökschefen lära oss karva ut svanar ur typ meloner och tuggat bröd, och sen ikväll är vi bjudna på fancy restaurang av en musikproducent som ska få se vår musikvideo och avgöra om vi kan bli nåt big eller inte. Självklart inte. Men det ska bli obetalbart att få se hans min när han insuper vår musikvideo, det är en sak som är säkert.
Så ikväll blir det nog ytterligare hundra år som läggs till min livslängd.
Hundra år och en evighet till.
