Igår var ju vi på hamam. Har ni testat nån gång? Det är en så märklig upplevelse! Att ligga på en marmorplatta som nån slags offerlamm och bli tvagad av en man iförd handduk. Men det är fantastiskt skönt – all värme och ånga och lödder och vatten och tvålande, för att sen avslutas med en massage. De var dock väldigt försiktiga med oss, märkte väl att de här fyra hysteriska fruntimmerna från Schweden inte var riktigt redo för the real deal (jag som hade skrämt upp tjejerna innan med att de skulle bli piskade med tvålar och omkringkastade på ett stengolv).
Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Ännu. Jag måste få sova och sortera den här dagen och låta den lägga sig tillrätta i magen först, så att den får rätt ord. Och inte en sån natt som i natt (när jag drömde att jag mer eller mindre bröt mig in hos Ranelid och låtsades vara en lejd bröllopsfotograf för att kunna vara med vid hans dotter Agnes bröllop – aj aj aj) – utan en lång natt under svala lakan. För den här dagen. Den har varit Pripps Blå.
Ni kommer att få se. Och ni kommer att få höra. Allt. Om hur vi hamnade på en liten salong på en bakgata i Side där det var så varmt att jag svettades pärlor på överläppen, där det snart svämmades över av människor som stod fnissandes vid väggarna. Hur det doftade hårspray och locktång och gatsten, hur Malena fick blommor i håret och jag nån slags E-type-frisyr med bakåtschvung, hur jag skrattade, skrattade, skrattade så det nästan svämmade över när en turkisk dam konstaterade skäggväxt på Petra. Och hur det sjöngs, högt, och hur det dansades.
Vissa dagar, alltså. Och vissa människor. Och ännu bättre – när dessa dagar och dessa människor får träffas på en bakgata i Side och lägga sig tillrätta i magen som lugnet hos en sovande hund.
Jag tror jag kan leva på den här resan tills jag blir hundra år och äldre.
Vilken helt fantastiskt härlig dag det har varit. Solen har varit varm och förmiddagen lite ledig, så vi har haft en chans att luta oss tillbaka och förbereda oss för eftermiddagen och kvällen som ska innehålla hamam, Side och glass.
Imorgon väntar något galet, men för nu njuter vi av att ha eftermiddagen bokad av lite lugnare saker och att vi kan prata med varann liggandes sida vid sida i solstolar och dricka litervis med vatten och fnissa åt de klipp vi får se då och då från teamet. Herregud vad jag trivs här. All denna mat, alla dessa kvinnor, allt detta blåa vatten. Och så jag.
Jag har så många bilder – från varje äventyr kommer jag hem med hundratals och det är så svårt att välja. Helst vill jag visa er allihop men då skulle inläggen bli timlånga att läsa och jag skulle förmodligen krascha nätet här inne. Så jag gör så att jag försöker visa det mesta samma dag det händer men ibland kanske ni får lite till dagen efter. Jag hoppas att det är okej.Och ni har ju alltid behind the scenes här.
Jag försöker fotografera så mycket jag bara kan mellan tagningarna eller när det inte är jag som behöver vara med på bild – jag vill på något sätt fånga alla de där ögonblicken, alla de där sekundbilderna som jag själv får se och som jag vill ha kvar i mitt minne och inuti, liksom i själen, inte bara nu utan även när jag kommit hem och en evighet till. Men tyvärr är det ju sådär med ögonblicksbilder man så gärna vill komma ihåg; att de tillslut bleknar. Ändå.
Men jag försöker, för jag vill ha kvar allt. Känslan av värmen och det där småstickandet i ansiktet som amerikanarna har det bästa ordet för (tingling) som kommer av hår som piskat mot huden – som när man åkt båt eller öppen bil en längre tid utan att stanna. Doften av pannkaka mot stenhäll, känslan av bara fötter mot tolvgradigt vatten när de varit instängda i klackar för länge, känslan av lycka precis där revbenen går ihop efter att man har skrattat sig hes åt någon annan. Bilden av Petra mittemot med hår som Medusa i vinden; hur hon trycker en hand mot scarfsen åt skrattar åt sig själv – känslan av Malenas varma knä mot mitt varenda gång jeepen åker över ett gupp, hennes hårslingor mot min axel. Och Marika snett emot med kisande ögon och solpricksmönster i ansiktet från sol genom stråhatt mitt ute i ingenstans.
Och framförallt; kärleken till de här.
Mina finaste.
Idag har vi varit på jeepsafari! Hur kul som helst. Vi har åkt upp i bergen och besökt en gammal, antik stad som numera bara är ruiner och vi har klappat åsnor och ätit Marika-lagad turkisk pannkaka och sett viadukter och jagat getter och återigen – skrattat så vi inte fått luft. Jag kan inte nog säga hur fantastiskt befriande det är att få göra en sån här sak – med inget annat syfte än att ha roligt. Att få driva med sig själv, utmana sig, se sidor hos varann man bara önskar att ni andra kunde ta del av redan nu på momangen.
Det är fantastiska kvinnor. Starka, vackra, roliga, begåvade, självdistanserade kvinnor som kan stå på en åker i högklackat och försöka prata getter med en man som bara kan säga yes och skratta så att magen guppar. Min mage guppar också kan jag säga. Och det är härligt.
Och här är vackert! Varmt och vackert. Vi sitter i skuggan mellan tagningarna och skrattar åt att jag svettas på överläppen (det har jag fått från pappa, jag skyller på honom) och sträcker på benen och pratar allvarligheter också. Om sånt som händer i livet och sånt som händer utanför världen som är här inne, och rösten får en annan ton och blandas med eftertänksamhet och det är skönt så. Blandningen. Som en kran – på och av. Och lite mittemellan.
Och chauffören kör oss till något av de vackraste platser jag sett – det är en bred flod med tolvgradigt vatten och det är turkost – på det där sättet man bara ser på film och som får det att ila mellan revbenen, men det är strömt och vågigt och snabbt så man behöver inte någon som säger åt en att hålla sig på avstånd.
Och nu är vi tillbaka på hotellet där världens bästa concierge säger i fix for you whatever och vi ber om flygplan och båtar och den där amfiteatern och kanske en prins – och han skrattar han också och skriver i sitt block och säger yes yes yes och kommer med förslag, och huden svider lite av solen och håret doftar sololja och just nu finns det inte mycket, eller ingenting, som fattas på den här resan vi kallar vår.
