“Nu ringer jag en taxi, och säger ‘Kör oss hem!’ Och mitt hem det är där borta Du ser det snart, min vän”

Livet

Det här är Världens Finaste Nelly, och utan henne vet jag inte vad jag skulle göra. På riktigt. Hon är som ett öppet fönster för mig; en paus och ett ställe att få vind i håret och skratta och dricka för många daiquiris på. Hon är mitt skepp och jag älskar henne.

Hon är den som fått med mig på saker jag aldrig trodde jag skulle ställa upp på. Som att ta sig in på Breeze och fuldansa i timmar och sjunga “Eye of the tiger” lutandes mot varann i karaoken tills bartendern gör stryptecken och pekar oss av scenen. Eller som att gå fram till avdelningschefen på huvudkontorets firmafest och först lura av honom alla drinkbiljetter och sen säga att man aldrig tyckt om honom. Egentligen. Eller sticka ett sugrör i en lime och skicka den med en kypare fem bord bort på uteserveringen till någon man absolut inte känner och se vad som händer.

Hon har gjort allt för mig. Skrattat, när allt varit roligt (eller tråkigt eller tragiskt eller förvirrande, för den delen). Tröstat, när allt varit nere. När jag varit singel och hjärtekrossad har hon skrapat upp mig ur soffan, serverat mig champagne, satt på sig en paljettklänning som skulle göra Miss Inga avundsjuk och sen stöddruckit tequila med mig på Lilla Torg  en måndagskväll när hon skulle upp och jobba bara några timmar senare men inte stod ut med att se mig nere. När jag inte var singel och hjärtekrossad längre kramade hon mig länge, länge och sen gav hon mig den vackraste, knasigaste, roligaste, mest salamifyllda möhippa jag någonsin kunnat drömma om.

Hon är mitt finaste, mitt allra bästa, och om hon bad mig skulle jag göra vadsomhelst. Och inte bara då.

Fortfarande måndag.

Livet

Men lite bättre.

Det är kaos i köket och jag och Monica Zetterlund sjunger “Att angöra en brygga” och jag har mjöl upp till armbågarna. Men det är varmt och fräsandet inombords har lagt sig lite och utanför står mannen bland ankommen ved och ser förtvivlad ut, så egentligen är allting precis så som det ska vara.

Nu ska jag ta ut resten av dagens måndagstrassel tillsammans med Monica på mina vaniljbullar. Men snart är jag tillbaka för det är dag sex på bloggutmaningen – min bästa vän, och jag har en text i fingrarna som jag vill ge henne.

Idag har jag en liten påhälsning.

Livet

Av PMS.

Jag fryser och jag svär och jag morrar vid mitt skrivbord, och på lunchen tar jag med produktchefen ut och fräser av mig över en laxpasta medan han skrattar och skakar på huvudet, och tillbaka på jobbet set jag inte folk i ögonen utan sitter mest och muttrar för mig själv.

Försökte handla vackra kakfat och smaksatt kaffe för att må bättre, men inte ens det hjälpte. Så ikväll ska jag låsa in mig med familjen och baka vaniljbullar tills jag har mjöl i hela köket och tills molnen skingrats lite inuti.

06 – Min dag.

Livet

Detta var nog den värsta dagen jag kunde ha just det här ämnet på, för det har ärligt talat inte hänt så mycket. Idag har jag bara varit.

Jag har ätit frukost med min man, tittat på snön, värmt fötterna på en saluki under filten i soffan, dammsugit och sjungit med till Ane Brun. Jag har flyttat runt på saker, ångrat mig och flyttat tillbaka dom igen. Jag har tagit en lång dusch och stulit min mans raggsockor, skrivit om gamla liv, saknat min syster och letat efter vackra saker på nätet. Och alldeles nyss var jag på en julshow bland en massa människor med stora hjärtan, och mitt eget har inte hunnit lugna ner sig riktigt ännu. Det är något magiskt med det där; att sitta i en mörk lokal och bli bländad av strålkastare och njuta av den den spirande vänskapen som är på väg med kvinnan bredvid – henne man inte känner helt ännu, men har lärt sig att tycka väldigt mycket om.

Och nu blir det hummersoppa och skräckfilm och näsan i halsgropen på den man älskar allra mest.

1 1,089 1,090 1,091 1,092 1,093