Att resa i tiden.

Livet

Var inne hos Malin och hon skriver om det där med att åka tillbaka i tiden, att om man kunde det – vad skulle man då säga till sig själv? Om något? Och det fick mig att fundera.

Det finns säkert mycket saker man skulle kunna säga. Jag skulle kunnat åka till 1994 och säga åt mitt fjortonåriga själv att det inte är en bra idé att färga håret med vattenfärger och att grönt inte är min färg. Jag skulle kunna föreslå att jag borde sova mer på det där lägret jag ska på, att jag inte ska lyssna på Eric Clapton i en vecka och att den vackra pojken med de buskiga ögonbrynen inte är från Irak utan ifrån Norrköping och att jag ska tillvara på tiden för att jag kommer minnas hans namn, fortfarande, sjutton år senare.
Jag skulle kunna åka till 1995 och berätta att den korta anarkisten med de smala slipsarna, han som har manschesterbyxor, inte kommer att göra att jag kommer över Min Första Kärlek fortare. Alls. Och jag skulle kunnat berätta att vänskapen med Marre och Emma är en av de finaste jag någonsin kommer få uppleva och att den där kvällen när vi kör en kundvagn hem under stjärnhimeln och sen däckar i Emmas rum till ljudet från thekokaren är en sån kväll jag för alltid kommer skriva om.
December 1997 kunde jag säga åt mig själv att för helsike! njut av detta, kvinna! och sen tvinga mig själv att memorera varenda liten sekund av den veckan när båten plöjer genom västindien, när huden är svidande av solen och jag är ung och vacker på det där sättet man bara kan vara när man är sjutton och har aftonklänning varje kväll och fnittrande åker vattenskoter på dagarna i djupblåa hav med en hel fartygsbesättning som röker Marlboro Lights, håller din hand i svala taxibilar och visar stränder du aldrig mer kommer se.
1998 kan jag mellanlanda i Stockholm och tala om för mig själv att man inte borde leva på ett japp och 21 cigaretter om dagen, att jag ska skriva mer i min röda dagbok och att jag inte borde vara så mån om att bli äldre eftersom det kommer alldeles för snart vara dags för att önska att jag var yngre igen. Jag borde kanske säga åt mig själv att det inte är en bra idé att förälska mig i min chef, även om han har stålbågade glasögon och ser ut som en groda, och att jag inte borde oroa mig så mycket för tillslut kommer han ändå att sitta där i mitt kök, full och utklädd till zombie, och sen vara min sålänge jag vill det (vilket inte blir särskilt länge). Jag borde kanske också höja ett varnande finger för mannen på Liljeholmstorget; han som ser lite ut som George Clooney men vars likheter slutar där, och säga att jag borde strunta i den där dejten eftersom han ärligt talat är för gammal och ändå bara kommer spendera kvällen med att visa mig för sitt ex, blanda RedBull-drinkar i sitt kök och dansa till Barbara Streisand och sen kommer ringa varje dag i två månader trots att jag struntar i att svara.

Och jag kanske borde dippa ner här och där i tiden och säga det går över eller det gör inget eller du är okey, jag lovar och stryka mig själv lite över ryggen när det behövdes, jag borde kanske sagt åt mig själv att ta det lite lugnt, att inte känna så mycket, att lägga mer tid i skolan och mindre på att sitta på cafeér och skriva dagbok –

men samtidigt… Nej. Jag skulle kunnat säga en himla massa saker till mig själv vid en himla massa tillfällen i mitt liv; men vill man det? Egentligen? Alla ögonblick har kanske inte varit perfekta men de har varit mina och just därför vill jag ha dom kvar. Det är så jag har levt och därigenom blivit den jag är som nu skriver den här texten och är glad över att det varit precis så som det varit. Ändå.

Att roa sig på andras bekostnad.

Livet

Det här är produktchefen. Gustav. Folkpartisten. Såhär road är han av att behöva ha en Burger King-hatt på huvudet medan jag ålar mig av skratt och försöker ta kort med mobiltelefonen. Han förstår inte riktigt det roliga i att han sitter där, krispig, och blänger på mig. Det gör jag.

Nu är vi lite utanför Båstad ungefär så det är inte så värst långt kvar. Vi ska besöka systerkontoret och jag ska sitta där och jobba medan Gustav har teknisk utbildning och imorgon åker vi till Skövde och håller utbildning där också. Det var längesen jag var uppe i Götet så jag tänkte passa på att smita inom lite butiker ikväll, ta ett långt bad på hotellrummet och äta en god middag. Kanske gå på bio. Vad finns det att se? Kan ni rekommendera något?

Nu ska jag sätta igång ett Spotifyquiz och hetsa Gustav en timme till.

Att testa en locktång.

Livet

I morse testkörde jag locktången jag fick av mannen. Som bekant är jag inte så haj på det där med att fotografera mig själv, så jag har lyckats få med trappan, bjälken, lampan på ovanvåningen, kameran och ett förnster istället för mig själv på alla bilder och de här var det enda jag fastnade på. Om det finns någon som har heta tips på hur man lyckas med det här konststycket så skulle jag bli väldigt tacksam för det slutar alltid med att jag får håll av skratt och kramp i armen. Sist slutade det ju till och med att kameran gick sönder nästa dag.

Nu är jag på roadtrip igen! Jag och produktchefen är på väg till Göteborg, han kör och jag pratar för mycket och envisas med att slå på sitsvärmen och tyst räkna hur lång tid det tar innan han kommer på det. Mycket roande.

Att göra en egen utmaning.

Livet

Sitter på bussen på väg hem och funderar på sånt som det finns lite för lite av i livet, sånt som är vackert och som man skulle vilja se mycket mer av. Sånt som får en att stanna upp mitt i ett steg och titta en extra gång och le för sig själv åt, sånt man tar med sig hem eller berättar för andra. Och jag kom på några saker:

  • Män som håller upp dörren för en när man ska ut från Pressbyrån och de ska in. Gärna väldigt långa män i svarta rockar, såna som kan hålla upp dörren med ena handen och nicka artigt och vara så långa att man kan gå under deras arm utan att böja på huvudet.
  • Gamla människor som hamnat på skorean i trendiga skoaffärer. Detta är nog en favorit; gamla människor som sitter på röda lackpuffar och provar Converse samtidigt som de stödjer sig med ena handen mot väggen och kisar närsynt på prislapparna mellan bytena.
  • Stora vältränade män med små hundar. Det är också vackert; stora muskulösa män med tribaltatueringar och rakad skalle som sitter i busskurer och värmer en tax under dunjackan, såna som är så uppslukad av denna lilla håriga varelse att de inte ens ser sig omkring utan bara klappar den mellan ögonen med ett försiktigt finger och viskar tyst om hur duktig den är tills taxen somnar med huvudet i deras handflata.
  • Flickor över tolv som håller varann i handen när de är ute och går. Saknar inte ni det, ni också? Flickor i sextonårsåldern som fnissar så de knappt kan stå, de som går lutande mot varann som två grenar som fastnat, de med färgglada frisyrer och huvudena tätt ihop och med fingrarna ihopflätade nedanför jackärmen. Såna man inte kan sluta titta på eftersom man själv börjar fnissa när man ser dom, trots att man inte alls vet vad de pratar om. Såna som kan varandras alla hemligheter eftersom de spenderat otaliga nätter med att sova över på varandras golv och lyssna på Kent och rita hjärtan runt pojkar i skolkatalogen.
  • Mormödrar som åker vattenrutschkana med sitt barnbarn. De man ser på Aqvakul som har zebrarandiga baddräkter och gul badmössa och som kniper ihop ögonen hårt, hårt när de åker den branta rutschkanan med sitt barnbarn i knäet eftersom de egentligen är alldeles för gamla för att hålla på med sånt och det skrämmer livet ur dom, men eftersom de samtidigt  älskar sitt barnbarn för mycket för att säga nej.

Det här är sånt som får mitt hjärta att klappa lite snabbare och dagen att bli lite mer skimrande. Men nu tänkte jag utmana er. Vad fattas ni i livet? Vad är det vardagsvackra som ni ibland ser och önskar att ni fick mer av?  Jag tycker vi försöker lista allt vackert vi bara kan och på så sätt sprida det vidare. Är ni med?

1 1,089 1,090 1,091 1,092 1,093 1,132