Att bli sju igen.

Livet

Rapsen har slagit ut nu och står i bländande fält och doftar barndom – jag hade ett rapsfält mellan mitt hem och skolan när jag var liten och det finns ingenting som tar mig tillbaka till mitt sjuårsjag som doften av raps. Jag brukade gena genom det där fältet på vägen, jag älskade ljuset där under blommorna och känslan av att vara gömd och när jag kom hem var min ryggsäck (en hårig koala med stora ögon, det var hett på den tiden) jordig och skavd efter att ha släpats bakom mig i kringelikrokar. Detta var precis i början av första klass. Sen blev jag slipad och tackade bara ja till cykelägande pojkar som frågade chans – på så sätt fick jag skjuts hem och kunde sitta på pakethållaren med vind i håret och en arm runt någons bröstkorg för att inte trilla av och känna ett pojkhjärta slå fort fort fort där under.

Det kommer nog alltid finnas kvar, det där doftspåret. Bara en ögonblickskanal mellan näsan och hjärtat.

Att fortfarande vara mörkrädd.

Livet

Igår hade ju mannen jour till 22, vilket innebär att han är hemma lite efter elva. Så när Silkesapan och jag kommit hem och Silkesapan nattats tyckte jag att det var en förträfflig idé att krypa upp i sängen med en dvdskiva Criminal Minds och fire away. Criminal Minds, liksom. Bara seriemördare och psykon och folk som ser ut som vem som helst. Det i kombination med nervig fru och två ännu nervigare salukisar var en katastrof kan jag säga. Ju mer jag såg desto mer rädd blev jag, och flickorna hjälpte ju inte direkt till genom att flyga upp och ner från sängen och skälla på sånt som bara fanns i deras huvuden och huset knakade och det var kolsvart – och tillslut var jag tvungen att gå upp och tända typ alla lampor i hela huset och tassa runt med stora ögon på nedervåningen med en spetsig bilnyckel i handen (jamen de säger ju att man är mer trolig att bli knivhuggen av sin egen kniv när man försvarar sig, ni vet, så jag tänkte att en bilnyckel borde göra susen).

Väl uppe igen efter att ha genomsökt huset slutade nätet fungera. Självklart hade jag nån slags mustig teori om att en husinkräktare nu klippt av mina internetledningar och stod nånstans inne på kontoret och häckade. Där var jag lite beredd att ringa någon, vemsomhelst, och bjuda in på lite spontan supé och började fundera på om en förskärare under madrassen inte vore en bra idé ändå.

Jag är 31 år. 31! Och kan inte se ett avsnitt Criminal Minds när jag är själv hemma utan att somna med en spetsig bilnyckel på nattygsbordet. Det är ganska illa, faktiskt.

Att dregla över Valerie Aflalo.

Shoppi Shoppi

Bilder lånade från www.valerieaflalo.com

Det finns få saker jag kommer på mig själv med att dregla så mycket över just nu som Valeries kläder. Herregud, vilka klänningar hon gör! Det är liksom lyxigt och skimrande och sommarkvällslockande och jag vill ha på mig precis allting, samtidigt, och snubbla omkring i en slottssal och skratta genom tänderna på det där sättet bara slottssalsmänniskor gör och känna mig ruskigt sval och dyr.

Uj, uj, uj. Det finns för mycket vackert ibland.

Att dofta socker.

Livet

Udda Tina har ju öppnat inne i stan, i Granits gamla lokaler! Hade jag inte en aning om förrän Tindy släpade med mig dit igår. Så det blev en dryg halvtimmes oooo:ande och pillande och suckande och titta den där! och sånt innan vi var tvungna att slita oss för att promenera vidare till Böddi. Men jag blev med Yankee Candle, iallafall, ett sötkryddigt sådant – doftar lite lakrits och lite rörsocker och lite jul. Inget man kanske har tänt i fyra timmar, men doftar fantastiskt gott i kortare doser.

Och så blev jag med tvål! Av ingen annan anledning än att burken var så förbaskat snygg. Kvar lämnade jag ett parasoll som jag älskade för att det såg ut som om nån kräkts upp ett cirkustält och satt det på en pinne, en kristallkrona med cirka en meters diameter, tre mattor, en urtjusig karaff i ljust turkost keramik (men sexhundra, liksom), ett picnickset i plast, en tyllscarfs med röda läppar på och en ljusstake pyntad med flamingos.

Så jodå. Jag kan kontrollera mig ibland.

Jag får många frågor om hur man driver upp en blogg och skaffar trafik och så vidare, och jag skrev ett inlägg om det förra året som ni kan läsa här. Och inlägget om hur man tar självporträtt hittar ni här.

Att börja förbereda sig.

Livet


Plommonfärgad långklänning/Vintage by Fé, blårandig klänning med fickor/Lindex, solglasögon/Principessa, femtiotalsbaddräkt/Folk

Hörni. Nu är det bara 2 veckor kvar tills vi sitter på ett plan mot Turkiet – redo att bullshita oss själva till framgång. Det är ju helt otroligt egentligen och lite sådär att jag försöker låta bli att tänka på det för att inte bli alldeles nipprig. Jag menar; spela in cheesy musikvideo (typ stå och slänga med håret i ett vattenbryn – herregud), köpa en get och lära sig rida åsna. Vem skulle inte vara lite nervös för det? Här är det iallafall fjärilar.

Så jag försöker sysselsätta mig med de världsliga sakerna runtomkring resan istället. Hämta busens pass (not able to sign står det i det, så sött att man dör litegrann), leta fram shorts ur garderoben, vika klänningar (hundratals, känns som jag behöver hundratals klänningar), ladda upp med solskydd och leta det här årets perfekta solhatt.

Två veckor. Två.
Bara att kasta sig.