Rapsen har slagit ut nu och står i bländande fält och doftar barndom – jag hade ett rapsfält mellan mitt hem och skolan när jag var liten och det finns ingenting som tar mig tillbaka till mitt sjuårsjag som doften av raps. Jag brukade gena genom det där fältet på vägen, jag älskade ljuset där under blommorna och känslan av att vara gömd och när jag kom hem var min ryggsäck (en hårig koala med stora ögon, det var hett på den tiden) jordig och skavd efter att ha släpats bakom mig i kringelikrokar. Detta var precis i början av första klass. Sen blev jag slipad och tackade bara ja till cykelägande pojkar som frågade chans – på så sätt fick jag skjuts hem och kunde sitta på pakethållaren med vind i håret och en arm runt någons bröstkorg för att inte trilla av och känna ett pojkhjärta slå fort fort fort där under.
Det kommer nog alltid finnas kvar, det där doftspåret. Bara en ögonblickskanal mellan näsan och hjärtat.