Idag har mannen jour till 22, så jag och Silkesapan får roa oss själva hela dagen. Inte för att vi har några problem med det, både Silkesapan och hans mamma har en näsa för äventyr, men ändå. Ingen komma-hem-klockan-fem-kram. Det är alltid tråkigt.

Men vi har fullt upp! Kontaktkartor ska göras, nya smycken fotograferas åt Principessa, nästa vecka måste planeras eftersom vi ska först till Stockholm och sen till Öland, bästa Smelink ska sätta tänderna i nåt jag fått för mig, en parasollfot ska hittas till det vrålsnygga parasoll som kom igår och så ska babygymet postas till Maria och Oscar som blev valda genom slumpgeneratorn. Och så ska det kramas såklart och ätas kakor och kanske tas en promenad (eftersom vi har hälsomånad på jobbet den här månaden och jag får stränga telefonsamtal när jag är i stan från snaggade herrar i mitt lag som tycker att jag borde släppa ifrån mig vad jag nu än står och håller i i den där butiken i stan och se till att gå den nätta milen hem i mina Minnetonkas).

Så ja. Vi kan nog roa oss ganska bra ändå.

Böddi alltså. Typ den bästa mannen i världen (efter min man, en revisor som kallas för ”Köttbullen” och så kanske Sean Penn, då). Jag är alltid 100% säker på att vad han än gör kommer att bli bra. Jag var ju till exempel helt beslutsam om att jag skulle bli hallonblond eller koppar-röd idag, ovanpå allt annat. No no not yet sa han och sen fick jag Helena Christensen-lugg och en mörkt chokladbrun färg med lite koppar i. Och nya ögonbryn! Eller ja. Färg på dom iallafall.

Och Tindy var med och blev dötjusig. Hon blev däremot hallonblond på riktigt och jag var lite avis, men förstår att det finns vissa begränsningar i att göra nån så mörk som jag till det där Nicole Kidman-bleka på en eftermiddag.

Och hur blev det då?

Såhär!
Jag ska dit igen om en vecka ungefär när den lagt sig och så tjockar vi till den lite och kortar den där det behövs. Och jag är vrålnöjd. Så himla skönt att bli av med ett tjockt sjok hår ur ansiktet och vi kortade nästan en decimeter på själva längden också vilket var perfekt – topparna har aldrig riktigt hämtat sig av alla hormoner.

Och nu är jag hemma igen och ser uppenbarligen mycket koncentrerad ut (läser mail inför nästa veckas vistelse på Framtidsmötet, ska bli så vansinnigt spännande) och ska snart äta kräftor och somna på min man i soffan.

Japp. Det var den här dagen. Ingen tatuering, inga stripper shoes – men gott och väl en ny frisyr.
Och kanske en uns mindre krisande.

Jaha. Du är det dags att ta tag i den där krisen då. Stor förändring coming up.

Medan Silkesapan tuggar på fingrarna och säger bau bau bau och flickorna ser till att soffan inte är lika välarrangerad längre så äter jag min yoghurt och andas genom munnen och muttrar surt över min förkylning. Jag har inte tid att vara förkyld! Jag har en Tindy att träffa och en lugg att klippa och mer smycken att hämta för fotografering och en himla massa andra mycket trevligare saker – jag kan inte sitta här och snora. Nej. Det får gå över.

Men det är onsdag och mannen är hemma och jag har vansinnigt mycket roligt som händer, så det får väl vara lite förkylt om det nu måste. Och ute är det mulet-men-varmt och mitt paket till Katta Kvack ska lämnas på posten och kanske, kanske är det en tatuerad, hallonblond, permanentad fru i stripper shoes som sitter här inne och skriver ikväll.

Det ni!