Iförd det nyaste bidraget i skrevhängarsamlingen skrotar jag runt här hemma och förbereder mig inför helgens fotograferingssession med Principessa. Jag ska plåta smycken (tingeltangel, oh yes), både produktbilder och på modell, och det är alltid lite pirrigt när man ska ge sig på ett nytt uppdrag. Produktbilderna håller jag på med för fullt här hemma redan men stämningsbilderna gör vi ute nånstans, där det är vackert och mjukt och pastellromantiskt. Helst av allt bland körsbärsträd och magnolia och skirblå himmel.

byxor Marlyn/Fuga Denim, tröja Spira/gåva från Tindy, örhängen/Principessa
Och byxorna ja. Jag vet. De är ju säkert en caprimodell till för såna där långa personer som inte äter så mycket. Men det skiter jag i, såklart. Rullar upp dom lite bara och låtsas att de är normallånga och så går det finfint ändå. Man kan ju kanske rulla dom lite snyggare men det kan ju vem som helst se; de hade mitt namn på sig – caprimodell eller inte. Det här är helt klart mitt modeår! Hängiga skrev och tingeltangel och skräddat femtiotal precis överallt. Älskar’t.

Men nu har jag en hel påse tingeltangel på vardagsrumsbordet och ett laddat kamerabatteri, så det är väl dags att sätta fart.

Tjopp, tjopp. Eller vad man nu säger.

Silkesapan vaknade upp förkyld i morse, stackaren, och sitter nu med ugglan i näven och låter som en mops i högsommarvärme. Själv sitter jag bredvid på golvet och surfletar terrassprylar och dricker té och funderar på om det räcker med att dra på dig ett par jeans och ta en kappa på sig när man ska till ICA eller om man faktiskt borde ta och kamma sig också. Av respekt för allmänheten, liksom. Å andra sidan är det ett litet lokalt ICA där jag tror att en hel del kunder inte kammar sig innan klockan 10 på mornarna i vilket fall.

Men Silkesapan behöver fler av de där snordyra barnmatsgrunkorna som kommer i påse och som han kan hålla själv och som är det enda som accepteras när det vankas riktig mat nu (han har utvecklat en oroväckande dyr smak, min son) och hans mamma behöver choklad.

Så. Bara att kamma sig, alltså.

Här har trädet på gården slagit ut såg jag nyss; nästan fullt. Måste skett bara över en natt. Bladen är fortfarande spröda och slokande, javisst, men det har slagit ut och skapat en efterlängtad himmel av grönt att gå under när man kommit hem från nåt av dagens äventyr och mest bara vill ta det lugnt. Och tulpanerna har kommit upp i ojämna rader nedanför fönstret och står slutna som arga barnmunnar som bestämt sig för att inte äta.

Våren är här nu, hörni. På riktigt.

Phu. Om ni bara visste vilken mental urladdning det var – att äntligen kunna berätta. Så länge har jag nu gått och varit nervös och förväntansfull och haft svårt för att hålla tyst, så att få gå ut med nyheten var som att dra proppen ur ett badkar. Nu sitter jag i soffan i pyjamasbyxor med bebiskräk på axeln och stirrar framför mig med en hand i chipsskålen.

Får ni också den där känslan ibland? Efter att ha jobbat länge med nåt som sen blir färdigt? En stark längtan efter tystnad och ensamhet, och en något osund impuls att gå ut och sätta sig på terrassen bland alla växter med en hink över huvudet. Bokstavligt.

Gambia-tingeltanglet var iallafall lika tjusigt som jag föreställt mig. Och chips har jag två påsar av. Så jag kväver nog den där hinkimpulsen ett litet tag till, tror jag.

Bästaste ni. Tack för responsen.