I söndags var hon ju här och gjorde åkern vacker, Fröken Stök. Nyfriserad, nästan utan bensin och med andan i halsen satte hon sig helt sonika ner i jorden och lät mig hållas.
Tänk alla dessa fantastiska kvinnor man får träffa.
Genom en blogg! Och genom en kameralins.
Älskar’t.
Jag tror jag smäller av litegrann. Tintin har plockat in Lily and Rose. Himmel. There’s no tingeltangel like Lily and Rose-tingeltangel, så är det bara. Här ska det rasslas! Som en nypensionerad kvinna på Gambiasemester.
Oh yes.
Idag är jag nyvaken, riktigt nyvaken, sådär så att jag har kakaduafrisyr och gäspar och undrar vad tusan det var som hände egentligen. Jag sov så djupt när det var dags att gå upp att jag nog ännu inte riktigt fattat att jag är vaken, jag äter fil med mängder av kanel och dricker varmt, varmt Kusmi och pratar strunt med Silkesapan och blinkar än med det ena och än med det andra ögat för att liksom piggna till.
Idag blir det såklart babybad (men! med min nya pin up-baddräkt!) och en sväng inom Plantagen för lite mer jord till mina ännu oplanterade krukor och sen det sedvanliga terrassfrosseriet. Börjar det bli tjatigt? Förlåt. Men jag är en terrassjunkie nu. Skåp, sjalar, Limhamnsbomber, Walla – nu är det plantor och olivträd och skavda krukor och jordiga händer som gäller. Ett litet tag till. Jag njuter av det så jag blir nipprig.
Hoppas ni har sol ni också. Nu ska jag ut med Silkesapa och flickor i trädgården och låtsas att det är sommar.
Jag vet faktiskt inte vem som tycker att det är roligast att Silkesapan har en tygkub på huvudet. Han; som försöker följa den med blicken tills ögonen liksom rullar bak i huvudet, eller jag; som skrattar så jag tjuter åt hans uppsyn.
Men det är sånt vi gör om dagarna, iallafall. Leker med en petflaska halvfull med bubbelvatten, läser Månen säger godnatt och staplar tygkuber på varandras huvuden.
Älskade mammaliv.
När busen sover tar jag med mig flickorna och en tallrik ost ut på terrassen, och sen sitter vi där i solen och äter st agur på kex och andas långsamt och njuter så det snudd på sipprar ut genom porerna. Håller man sig på markhöjd är det nästan-sommar, de vedervärdiga vindskydden stoppar alla kalla vindar och skapar en solvarm oas; perfekt för värmedyrkande salukis och en julilängtande matte.
Jag bär med mig krukan med fjolårets plantering upp också – den verkar fantastiskt nog ha överlevt till det här året, så den får stå på hedersplatsen på bänken och överraska mig den dagen det är dags (jag kan inte för allt i världen minnas om det var en ranunkel eller en pion jag har satt, vet bara att det var nåt vackert).
Och så skickar jag sms till mannen, skriver jag har gått och gömt mig på terrassen nu så du vet, och jag vägrar att komma ner innan du har kommit hem och så ger jag flickorna de sista kexen och undrar om man inte kan fästa en hängmatta i terrassräckena ändå.