Vilken vecka som väntar! På onsdag är det företagarlunch med Svenskt Näringsliv och min supermentor Rolf och sen är det Kiviks Musteri som får påhälsning, på torsdag släpper jag äntligen en nyhet här inne om ett av mina fuffens och utöver det så är det bara härligt lull-lull; terrassen ska fixas med och bilder ska redigeras och jag har även ytterligare en fotosession med Fröken Stök inbokad och färdig. Det är bra. Man ska hålla sig sysselsatt.

Idag ska jag försöka visa lite mer bilder från Principessa-fotograferingen, plåta klart skorna, fixa med bilderna från igår och förhoppningsvis få besök av Palmpersson som eventuellt kommer förbi med det största olivträd han lyckats gräva fram ur gömmorna.

Och sol! Jag hoppas på sol.
Såklart.

Kofta Foy Cardy/Provrummet (sjukt prisvärt alternativ till Odd Molly Crochet) och gummistövlar Viking (köpta i Marstrand)

När man ska fotografera på en åker och planerar att be modellen strippa av sig lite och kräla i jorden så krävs det gummistövlar. Och i den här familjen har vi en som tycker att det är fasligt roligt när hans fru kämpar med att dra på sig såna.

Hööööööh, säger jag och pressar foten mot golvet.
Ha ha haaaa, säger mannen och tar kort.

Det är kärlek, det.

När vi äter frukost krafsar det till i skorstenen och följs av en mjuk duns i kaminen – vi tittar på varann i två sekunder, förvånade, tills mannen säger fågel! och jag kastar mig ur soffan.

Sen följer minuter av kaos, det ska hämtas handdukar och arbetshandskar och pannlampa, jag sitter på knä framför kaminen med luckan öppen och försöker förtvivlat komma på hur man öppnar innertaket på den där mojängen och det krafsar nervöst där inne och jag försöker prata fint, säga såja såja vi kommer snart samtidigt som jag trixar med täljstenen och ropar åt mannen du vet om att om det är en bebis så måste vi behålla den va? då får han bo i en låda här inne och han skrattar åt mig, säger jag vet, men det är ingen bebis, det är pappa fågel och vips får jag loss locket och något svart susar förbi mig, dyker över en förvånad Tant och krockar med vardagsrumsfönstret.

Två gånger krockar han mot fönstret, duns duns, och varje gång ropar jag åh nej! hjälp! innan jag får tag i honom klämd mellan fönsterrutan och en tavelram, jag håller honom med båda händerna och visar för mannen; titta, han lever och vi har båda fågelhjärta av spänningen och hundarna står med skakande bakben bredvid oss och vill lukta.

Och så öppnar mannen dörren ut mot trädgården och jag släpper ut fågeln, ger en liten skjuts med båda händerna som om jag ska kasta honom, och han lyfter och försvinner över gräsmattan – båda vingarna fungerar – och vi går tillbaka in och jag säger du slapp fågel i låda och mannen skrattar igen och lägger en hand mellan mina skulderblad,

och så blev detta söndagen då vi tillsammans har räddat en fågel.