Att försöka fotografera sig själv efter en klippning.

Livet

Alltså tjejer – hur gör ni?! Jag har nu stått i trettio minuter och försökt fotografera min klippning som utlovat. Om jag inte zoomar in på hundschampooflaskan så är det spegelramen eller halva huvudet eller taklampan. Jag har kramp i armen och är lite dimsynt efter uppgiften och jag skrattade så mycket att mannen när han kom hem försynt knackade på badrumsdörren och undrade vad som försiggick där inne egentligen. När jag ropade att jag höll på att försöka ta kort på mig själv så var det två sekunders tystnad innan han förskräckt undrade om jag skulle försöka sälja mig själv på nätet. Så nu vet vi alla vad han tror att jag håller på med om dagarna.

Jag gav iallafall upp tillslut. Bättre bilder än såhär blir det inte på min Malek-klippning. Och nu måste jag gå och lugna min man.

Att äntligen få bli klippt.

Livet

Världens bästa Malek ringde och sa att han hade en lucka, så jag kunde smita inom och sjunka ner framför spegeln och få en verklighetsflykt på en och en halv timme under tiden han klippte bort sex månaders sparade hårångest. Jag vet att man ska gå var åttonde vecka, men när man har långt hår så får det liksom bara växa på under tiden man jobbar och gifter sig och tja; lever, helt enkelt.

Men nu är det iallafall gjort och han är fantastisk. Inte vara för att han klipper som om han gör det med ren intuition, utan också för att hans lilla salong är som en bubbla av fnitter, gapskratt och handledsflaxande – han pratar och berättar och viftar med saxen och mitt i alltihop sänker han fönen och lutar sig fram med en hand på din axel och berättar något hysteriskt, och under hela tiden har han blicken fäst i din genom spegeln, och sen exploderar han i gapskratt igen och det är som ett fyrverkeri i kroppen och när man kommer därifrån har man små avklippta hårstrån i hela munnen men det är värt det.

Så nu är jag nyklippt och lycklig och pepparkaksmuffinsmätt och kan ta mig an resten av den här eftermiddagen utan att bli andfådd av hem-och-måla-skåp-längtan.

Att vara äktenskapsmäklare. Utan att veta om det.

Livet

Det här är min kollega Gustav. Han är ett moderatblått kungabarn med snitsiga skjortor och välkammad frisyr; han har gått på kår i Lund och läst något fullkomligt obegripligt och nu är han fullfjädrad kapitalist och entreprenör och, som sagt, kollega. Inget konstigt med det. Vi gillar Gustav, han har rolig dialekt och dansar som en galning och är en av de få män man kan spendera timmars lunchande med utan att det blir märkligt. Vi startade vår bekanskap med att jag på hans första dag och inför alla hans nya kollegor råkade slänga ur mig som hälsningsfras “Du är folkpartist va?” vilket nu är legendariskt på företaget. (Mycket otippad isbrytare för övrigt, kan rekommendera den). Så sen dess går han under benämningen Folkpartisten men ingen skada skedd, veckan efter satte vi oss i Biblioteksparken och delade på en flaska rosé och åt en sallad och kom tillbaka till jobbet som (aningen berusade) vänner. Hittills inga konstigheter.

Men ser ni tjejen? Det där är Marie. Hon är min svägerska, till att börja med. Men det är inte allt. Hon är också en inbiten vänsterpartist som bor i Danmark på något ställe där man skjuter ministrar och hon älskar street-mode och att betala skatt. Hon har oftast bara ett örhänge med någon form av politiskt inkorrekt budskap på och hon tycker att män ska vara rufsiga, sneakersklädda och bo på en båt och ha ambitioner men inte så det stör. Hon pluggar till läkare men är också den typen av kvinna som åker på naturmedicinkurser och bor i tält och träffar nån man i turban som säger att han ska göra henne 2 cm längre genom att trycka henne på magen, och hon låter honom göra det. Ja. Jag antar att ni förstår vart detta är på väg.

Dessa två träffades på min möhippa. Fråga mig inte hur, men någonstans mellan kanalbåten och att Gustav lärt sig dansa Single Ladies i paljettväst så kom något spirande mellan dom och stannade kvar. Resten av kvällen var de oskiljaktiga och smög runt med tonårsleenden och höll hand och av någon konstig, men underbar, anledning så är det fortfarande så. Nu sitter de hemma hos varann och letar gemensamma lägenheter och försöker komma på hur man kan kombinera inredningsstilen “snordyr designersak i plast” med “hittad i container i Nairobi” och de är äkta och genuint förälskade i varann. Och det är så vackert.

Så vart vill jag komma med detta? Jag vet inte riktigt. Att man kanske inte ska vara så inställd på vad man tror att man tycker om när man letar efter någon att älska. Kärleken kan lika gärna komma i en välkammad folkpartist eller en drogliberal läkarstuderande. Eller något annat du inte visste att du behövde.

Att fundera på vad man kan göra för 22500 kr.

Lutande Huset


Foto: Qvesarum

En del av mig skulle vilja åka hit och lägga dom på det här vansinnigt vackra badkaret i koppar. Är det inte sådär så att det suger i magen? Det och ett olivträd och lite trätrallar på golvet sen är man hemma. Det är en helt fantastisk butik, så har ni vägarna förbi måste ni svänga inom och förälska er. Det var här vi bland annat hittade vår kran och sist vi var där föll jag pladask för ett par dörrstoppare på åtta kilo i form av hundrumpor som snart ska få pryda min trappa. Ljuvliga.

Att få på sig fulkläderna.

Livet

Det första jag gör när jag kommer hem är alltid, utan undantag, att dra på mig fulkläderna. Ja, ni vet precis vilka jag menar – där där mjuka, osmickrande sakerna som inte sitter åt någonstans och som är som bomull mot kroppen. I mitt fall pendlar jag mellan min onepiece eller min mans långkalsonger (han har ett par i nät också, han hävdar att de är kanon när man åker skidor eftersom “de bygger ett lager av värmande luft”, men jag tar dom som ett tecken på någon form av pervers böjelse och ställer inga fler frågor).

Det är alltså min civila kostym, de här hemska sakerna. Om mannen ibland sneglar lite menande på mig och mina klädval säger jag bara “ledsen älskling, det blir inte bättre än såhär” och då skrattar han och lägger en hand om min nacke och kysser mig sådär så det ilar i tårna. Så jag antar att det är godkänt ändå.

Men iallafall, det är det jag tassar runt i nu; fulkläder och duntofflor, och smuttar på tranbärsjuice och försöker få huvudet att sluta snurra efter första dagen på jobbet. Och i köket står en lockig och lagar mat. Bättre än så blir det inte.

1 1,108 1,109 1,110 1,111 1,112 1,131