Dag 08 – Ett ögonblick

Äktenskapet & Bröllopet

Som vår första riktiga dejt. När jag sprang med andan i halsen, nyklippt och hjärtfladdrande över kullerstenen för att möta honom. Och han satt där med ryggen mot –

breda axlar, randig skjorta, en glipa nacke över skjortkragen, starka händer och det där lockiga håret som jag skulle lära mig älska bara veckor senare

Och sen hur han fick syn på mig i ögonvrån, huvudrörelsen, den där förvånade blicken som om han nästan glömt hur jag såg ut. Leendet i mungipan, den hastiga rörelsen när han reste sig för att fånga in mig i en kram. Doften av tvättmedel och saltvatten mot hans hals. Allt det där.

Men framförallt han och jag och det där skrangliga bordet mellan oss, hur kall sangrian var och hur mycket jag tyckte om sättet han satt på; tillbakalutad med benen sträckta mot mig under bordet och handflatorna liggande ovanpå som varma, tunga fåglar. Hur han någongång, efter en evighet, lutade sig fram och tog mina små händer i sina stora och hur jag lät det ske. Och hur hans ögon såg ut just då.
Och sen det andra – hans hand på min ländrygg till taxin, hans näsa i mitt hår och därefter inget annat än en resa hem till varsitt håll med ett fånigt leende och tusen bjällror i magen och bara veta att den här gången är det på riktigt.

Någonstans är det varmare än här.

Livet

Inatt hade frosten kommit igen och när jag vaknade låg jag intrasslad i en saluki och hade drömt i timmar om varma hav och känslan av en cigarett. Det var år sen jag slutade.

Det är något speciellt med snö som faller på fryst snö. Vet ni vad jag menar? Det skapar det där ljudet – nästan precis likadant som det man kan höra när man ligger på rygg i ett hav med öronen under ytan och hör sanden ta sig över sig själv.

Hursomhelst.

Någonstans är det varmare än här, men jag har stickade Uggs och min mans kofta så det ska nog bli bra det här också.

“Nu ringer jag en taxi, och säger ‘Kör oss hem!’ Och mitt hem det är där borta Du ser det snart, min vän”

Livet

Det här är Världens Finaste Nelly, och utan henne vet jag inte vad jag skulle göra. På riktigt. Hon är som ett öppet fönster för mig; en paus och ett ställe att få vind i håret och skratta och dricka för många daiquiris på. Hon är mitt skepp och jag älskar henne.

Hon är den som fått med mig på saker jag aldrig trodde jag skulle ställa upp på. Som att ta sig in på Breeze och fuldansa i timmar och sjunga “Eye of the tiger” lutandes mot varann i karaoken tills bartendern gör stryptecken och pekar oss av scenen. Eller som att gå fram till avdelningschefen på huvudkontorets firmafest och först lura av honom alla drinkbiljetter och sen säga att man aldrig tyckt om honom. Egentligen. Eller sticka ett sugrör i en lime och skicka den med en kypare fem bord bort på uteserveringen till någon man absolut inte känner och se vad som händer.

Hon har gjort allt för mig. Skrattat, när allt varit roligt (eller tråkigt eller tragiskt eller förvirrande, för den delen). Tröstat, när allt varit nere. När jag varit singel och hjärtekrossad har hon skrapat upp mig ur soffan, serverat mig champagne, satt på sig en paljettklänning som skulle göra Miss Inga avundsjuk och sen stöddruckit tequila med mig på Lilla Torg  en måndagskväll när hon skulle upp och jobba bara några timmar senare men inte stod ut med att se mig nere. När jag inte var singel och hjärtekrossad längre kramade hon mig länge, länge och sen gav hon mig den vackraste, knasigaste, roligaste, mest salamifyllda möhippa jag någonsin kunnat drömma om.

Hon är mitt finaste, mitt allra bästa, och om hon bad mig skulle jag göra vadsomhelst. Och inte bara då.

Fortfarande måndag.

Livet

Men lite bättre.

Det är kaos i köket och jag och Monica Zetterlund sjunger “Att angöra en brygga” och jag har mjöl upp till armbågarna. Men det är varmt och fräsandet inombords har lagt sig lite och utanför står mannen bland ankommen ved och ser förtvivlad ut, så egentligen är allting precis så som det ska vara.

Nu ska jag ta ut resten av dagens måndagstrassel tillsammans med Monica på mina vaniljbullar. Men snart är jag tillbaka för det är dag sex på bloggutmaningen – min bästa vän, och jag har en text i fingrarna som jag vill ge henne.

Idag har jag en liten påhälsning.

Livet

Av PMS.

Jag fryser och jag svär och jag morrar vid mitt skrivbord, och på lunchen tar jag med produktchefen ut och fräser av mig över en laxpasta medan han skrattar och skakar på huvudet, och tillbaka på jobbet set jag inte folk i ögonen utan sitter mest och muttrar för mig själv.

Försökte handla vackra kakfat och smaksatt kaffe för att må bättre, men inte ens det hjälpte. Så ikväll ska jag låsa in mig med familjen och baka vaniljbullar tills jag har mjöl i hela köket och tills molnen skingrats lite inuti.