Att ta det en sista runda.

Livet

Okej tjejer. Nu tar vi det här en sista vända. Jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Bloggen är som ett företag för mig, som ett jobb, med den enda skillnaden att jag aldrig är ledig. Jag slutar ju inte att blogga lördagar och söndagar till exempel, bara för att det är helg. Jag bloggar inte för mig själv längre, jag bloggar för er – tusentals människor – som jag vill göra nöjda. Och jag är ledsen om jag förstör några illusioner här; men det är inte så att jag varje gång jag sätter mig vid datorn för att skriva inlägg så sprutar texterna ur öronen på mig. Absolut inte. Vissa dagar gör dom det, andra inte. Precis som på vilket annat jobb som helst. Vissa dagar är man galet pepp, andra inte. Men även dagarna jag inte är pepp så anstränger jag mig eftersom det här är mitt jobb och det är sån jag är. Detta skriver jag inte för att ni ska tycka att det är satan vad jobbigt det verkar vara då, utan bara för att jag nånstans vill be er om att försöka greppa mängden arbete det faktiskt ligger bakom och kanske se att detta är inget jag gör för tre läsare bara för att det är latjolajbans.

Men de där genomarbetade texterna, de med allt mitt hjärta i, de kommer inte på beställning. Det går inte. Jag vet inte hur jag ska förklara det mer än att det är en känsla i mig som måste finnas för att de ska fram, en slags klåda, och den kommer när den själv vill. Ibland har jag tur – då finns den känslan i mig i dagar, kanske veckor, och jag kan skriva skriva skriva intressanta, vackra, känslosamma, stormande texter. Ibland har jag otur och då kommer den en gång i månaden. Om ens det. Och då får jag skriva så gott jag kan utan den klådan, men det blir en annan typ av texter. Och att be mig skriva annat eller ”favorisera” vissa typer av texter gör det bara svårt för mig. Det är lite som att gå fram till en DJ på ett ställe och säga ”schyrre kan du inte spela den där med Britney” – man vet att det inte kommer uppskattas eftersom DJ:n tycker att han har en bra filis och han är minsann ”ingen jävla jukebox”. Ja ni vet. Eller som att gå på en konsert med nån musiker som ansträngt sig med sin nya skiva och sen bara stå och ropa efter hans gamla låtar eftersom ”det var mycket bättre förr”. Det ni måste lita på är att jag vid varje tillfälle gör det absolut bästa jag kan just då. ”Jamen dra ner på antalet inlägg då” tänker kanske en del – men det är inte ett alternativ för mig. När skulle jag då skriva? Bara när jag har ”lusten”? Då skulle det ju kunna bli ett inlägg i månaden vissa perioder och nä – thats not how I roll. Det var det.


Annonserna, ja. En del tycker att de stör och vill att jag ska ta bort dom. Men här måste jag dock ge lite tough love och säga att det inte kommer att hända. Jag lägger inte ner så här mycket tid och arbete och själ och, tja, mig själv gratis. Det gör jag inte. Annonserna är ett sätt för mig att inte behöva blanda in reklam i mina texter (och skriva om Casinosajter för 1500 kr inlägget – oja det erbjuds) och framförallt är det dom som gör att jag kommer kunna vara hemma med min son mycket längre än jag annars någonsin skulle haft möjlighet till Och ingen står emellan mig och den möjligheten. Så är det bara.

Och så tar vi det där med ”det är bättre när du målar skåp/visar kläder/skriver om hundarna/visar Leo/osv”. Alltså. Det är omöjligt att göra alla nöjda. Och eftersom jag måste utgå från mig själv när jag skriver eftersom alla inlägg bygger på mig och det jag gör så måste jag också skriva om det jag faktiskt gör. Ni måste väl ha märkt vid det här laget att jag går i vågor? En period vill jag pyssla och då pysslar jag som fan, sen vill jag ha kläder och då är det det som gäller, sen ska det fotograferas, sen ska det fixas med hemmet – upp och ner, fram och tillbaka. Som tidvattnet. Sen måste ni ju också tänka lite på begränsningarna. Visst, jag älskar att måla skåp och det var skitmysigt när jag startade bloggen och vi nästan precis flyttat in och jag kunde ha skåporgie och sitta inne och måla och visa upp på bloggen och känna mig som freakin Ernst – MEN; skåp tar plats. Och mitt hus är bara 140 kvm. Och jag har utan överdrift minst 2 skåp per rum. Det vore jätteroligt att måla skåp, men var i helvete ska jag göra av dom? Ja. Ni fattar. Därför målar jag inte längre skåp. Punkt.

Och så länkandet, ja. Man anstränger sig mycket när man har en blogg. (Eller jag ska jag väl säga, man ska inte använda man). Jag anstränger mig för att hitta inspiration, för att ge vackra bilder, för att ge er saker att läsa. Och lets face it – när man går hemma så händer det ju inte så jättemycket i livet att skriva om. Inte när man jobbar heller för den delen, om man nu inte har ett fasligt spännande jobb. Så då får jag ju skriva om det som händer, och sen får jag arrangera inlägg för resten. Kanske köper jag några vackra ljusstakar och då vill jag visa dom för att a) det är ett inlägg och allt som är material för ett inlägg är sjukt tacksamt b) jag får möjlighet att fotografera dom på ett (förhoppningsvis) vackert sätt så att ni får nåt fint att titta på och jag får utlopp för min fotograferingsglädje c) jag är glad för mina ljusstakar, det är en av höjdpunkterna den här dagen och då är det naturligt att skriva om det.

Dagar när det faktiskt händer saker i mitt liv är ju galet tacksamma – kolla bara de dagarna jag har invigningar eller är på västkusten eller bor på hotell; inte en jävla ljusstake så långt ögat kan nå. Men jag kan ju inte lägga ner en massa pengar och kräva att min man ska vara ledig så jag kan åka runt på spahelger hela dagarna och göra vackra inlägg om morgonrockar och snäckskal och motljus. Så de perioderna ni tycker att ”nu har det varit mycket shopping/tips/titta vad jag hittade” tänk då istället ”okej; just nu händer det inte så jävla mycket i Emmas liv, ja ja det går över” och ha tålamod. Vips kommer ju de där roliga mötena eller härliga helgerna eller den där skrivklådan som ger dig det inlägg du vill läsa.

(Och ja – det är samma webbutiker som syns på alla bloggar och det är inte ett dugg konstigt. Dels är det butiker med affiliateavtal som innebär att du har en bra rabatt, men framförallt så är det självklart så att man får en personlig kontakt med de där företagen i och med tävlingar, erbjudanden etc. De blir bekanta, man får en värdegrund i butiken, och då är det naturligt att man handlar där. Så är det ju i ”verkliga” livet också – butiker vars ägare eller personal som du tycker om och får nån slags personlig relation med och kanske garvar med eller pratar om vad som hände i helgen kommer du självklart återkomma till och stödja. De är ju inte dumma de här butikerna, tvärtom).

Men iallafall. Åter till mitt inlägg om de vackra ljusstakarna jag är så glad för. Då har jag två alternativ. Antingen så skriver jag inlägget och länkar till varifrån de kommer så kan de som undrar klicka och ta sig dit, eller så skriver jag inlägget och skiter i att länka vilket innebär att jag kommer få frågan på varifrån de kommer. Garanterat. Och så svarar jag på det i kommentarsfältet och alla läser ju såklart inte alla kommentarer så då får jag kanske frågan igen lite längre ner och eftersom det är viktigt för mig att inte få någon att känna sig ignorerad, så då svarar jag igen. Och sen får jag ett mail som undrar varifrån de där fasligt snygga ljusstakarna kom eftersom personen vill köpa dom till sin syster. Tror ni att jag skojar? I shit you not. Kolla bara i kommentarsfälten.
Och då svarar jag såklart på det mailet och sen vips har det tagit tre gånger längre tid för mig än att bara länka från början. Jag är inte lat, det är inte det, men jag gillar effektivitet. Och jag vill inte att bloggen blir ett irritationsmoment för mig.

Så nu sitter jag då mellan tre läger. De som älskar att veta varifrån saker kommer om det är nåt de gillar, de som skiter fullkomligt i om jag länkar eller inte och de som blir otroligt provocerade av länkarna. Tjahapp. Och då kan man ju säga ”men varför skiter du inte  vad alla tycker och bara gör det som känns bäst för dig (vilket av innan nämnda effektivitetsskäl är att länka)?”. Därför att för en del av er är det ju uppenbarligen väldigt viktigt att jag inte länkar, av skäl jag nödvändigtvis inte förstår men heller inte behöver förstå – för det är viktigt för er. Och därigenom är det viktigt för mig.

Så. Nu har jag snart tagit fram en lösning på problemet. Något som gör att ni som vill kunna se varifrån saker kommer ska kunna göra det i den utsträckningen det är möjligt, och ni som inte vill se det ska kunna slippa det. Inte helt, ni får ju så klart nån form av markering i inlägget (kanske nån fancy symbol) som ni måste ignorera att titta på, men det är det närmsta jag kan komma för att hålla er nöjda och hålla alla de nöjda som faktiskt vill veta, utan att jag behöver arbeta övertid med att svara på frågor.

Ska försöka presentera denna lösning i helgen. Och med detta extremt utförliga och osexiga och illusionskrossande inlägget sätter jag härmed punkt för vidare diskussioner om hur det borde vara, skulle vara, har varit eller bör bli här inne.

Och jag hoppas att ni är med på det. Jag anstränger mig för er, jag gör verkligen det.

Mina små kycklingar.

Och så tar vi allt ni frågat som jag inte länkat på två dagar: byxorna från invigningsdagen är ett par j4 jag köpte på LeMake och linnet är Valerie, skorna jag hade igår är ett par Rules by Mary från Nelly och var ett billigare alternativ till de här, Nellys tröja är från Topshop och köpt i London, den svarta klänningen från igår är från Asos och ringen jag hade är från H&M.

Att bjuda på en hiskelig mängd bilder.

Livet

Okej, jag hoppas att ni håller i er nu – för nu kommer det en gigantisk bildkavalkad från gårdagen.

Till att börja med måste jag ju visa att jag sportade ett par klackar igår! Minsann! Jag tänkte att jag provar det där med kilklack till att börja med, och dessa kunde jag till och med gå i. Tror jag. Folk som såg mig kanske tyckte annorlunda.

Vi träffades på Espresso House vid stationen Nelly och jag. Har ni sett hur jäkla snyggt dom gjort det?! Gud. Som att sitta i ett fancy vardagsrum.

Sen gick vi till Glasklart där balunsen skulle hållas. Det var Triangeln som bjudit in för att peppa folk inför deras ”relaunch” 2013. (För er som inte vet vad Triangeln är – det är en galleria/ett köpcenter i Malmö som nu alltså håller på att byggas om). Nelly var skitsnygg som alltid. Och glad.

Jag var också glad. Jag fick nämligen inte bara mat utan även en ”presslapp” när vi gick in! Press, liksom. Värsta Wallraffaren. Jag blev alldeles rusig av makten den gav mig och var mycket noga med att inte håret skulle hänga över och dölja att jag var där i tjänsten. Samtidigt ville jag se mutbar ut, såklart, och gjorde mitt bästa för att verka både stenhård och påverkbar.

Där fanns en himla massa våghåriga män, tjusiga kvinnor och bröllopsdekorationer. Och så en trollkarl! Dagens andra. Inte illa att ha fått ta del av två magi-shower på en dag. Och så hade dom en väldigt energisk konferencier i grå kostym som la häpnadsväckande lång tid på att få alla att klappa rätt.

Jag blev uppdragen på scenen såklart och fick hålla en skylt. Det är jag som är N. Och ser ni kvinnan bredvid mig, med utropstecknet? Inte klokt vad snygg hon var.

Sen träffade vi en massa härliga människor som Nelly charmade brallorna av (ja, inte bokstavligt talat då) och vi gjorde upp pensionsplaner för en hel hög med kostymklädda herrar, och så skrämde vi bort ett annat bord med kostymklädda herrar. Så kan det gå.

Jag spenderade däremot mest tiden med att tala om för alla andra hur de borde sköta sina företag. Det tyckte jag var en bra idé. ”Jag har en plan!” skrek jag i örat på dom och grabbade tag i deras överarm med örnfingrar. Sen var de tvungna att stå kvar och lyssna på mina briljanta affärsidéer samt min fulla övertygelse om hur det dom hade tänkt göra inte alls var lika bra som det jag tyckte att dom skulle göra istället. På den här bilden ser det till och med ut som om jag sysselsatte mig med två vinglas i stöten. Så illa var det inte.

Och så var där nån form av mediateam som gick runt och intervjuade folk. Jag och Nelly tänkte kuppa och ta över både kamera och mick, men det var dom inte alls pepp på. Tjejen höll krampaktigt i micken och sneglade misstänksamt på oss hela kvällen. Man visste ju aldrig.

Och sen åkte vi hem, genomskrattade och glada.

Så!

Nu har ni också varit där. Nästan, iallafall.