Att bara arbeta halvdag.

Livet

Idag faller mjuksnön tung och gågatan är tom och det är bara en halv arbetsdag idag, så efter att ha gjort fyra fakturaunderlag kan jag vira halsduken runt huvudet och kliva tillbaka ut i snön och åka hem. Och sen är arbetsveckan slut.

Svåra Lena har dejter med sina potentiella inneboende hela veckan och det hela är vansinnigt underhållande. Igår var det en förvirrad lärarstuderande som stod och väntade utanför en och en halv timme innan hon kom hem. Idag är det en nyligen utkastad fyrtionånting-åring som arbetar med tung yrkestrafik och är drogfri. Efter det kommer det en glad kollektivflicka utan husdjur, tätt följt av en manlig frisörelev som måste flytta ifrån lägenheten han bor i eftersom han har så dyra datorer och tydligen är övertygad om att de ska bli stulna om han bor kvar i stan.

Men som sagt; idag är det bara en halvdag sen kommer fyra dagars sovmornar och en babyshower till Ingela. En lagom start efter semestern.

Att förbereda sig för en skidresa.

Livet

Det var tydligen inte den nionde vi skulle åka. Det var den tolfte. Så nästa onsdag åker jag till Trysil för fem dagars skid-och-konferens-resa med världens bästa företag. Det är jag och VD:n och vice VD:n och den omtalade affärsområdeschefen och marknadschefen och Gustav och personalchefen och kundtjänstchefen, så vi är en himla massa chefer som ska lära oss skidåkning, lägga strategier och slå vad om vem som lyckas övertala marknadschefen om att det är en jättebra idé att åka pulka ner för den brantaste backen, trots att han har dåliga knän och har passerat 40-strecket. Kan bli legendariskt.

Men till det här hör att jag inte är särskilt snitsig på skidor. Alls. Sist jag åkte var 2004 och då spenderade jag det mesta av tiden med att sitta i en snödriva och äta våffla. Och även om detta är en väldigt trevlig syssla så tror jag nog att jag inte kommer undan den här gången. Denna gruppen är alldeles för högljudd och har alldeles för stort sinne för humor och alldeles för många mobiltelefoner med kamera för det. Så nu går jag här hemma och stretchar och ojar mig och funderar på om barnbackarna i Trysil är ungefär lika ofarliga som de på.. säg Hallandsåsen? Jag hoppas det.

Men, men. Nu har flickorna har somnat i en salukihög på mannen, snön har kommit igen och det finns ett bad som väntar på mig två dörrar bort. Så det där med att noja upp sig alldeles för mycket får vänta ett tag till.

Jag får dricka mycket vin de där dagarna, helt enkelt. Det sägs att det mjukar upp kroppen. Och personalchefen har lovat att vi ska sjunga “Vem är du, vem är jag” i närmsta karaokebar så snart vi kommit dit och sist vi gjorde det så skrattade jag så mycket att jag sträckte den sneda magmuskulaturen och gick som ett C i tre dagar.

Att försöka fotografera sig själv efter en klippning.

Livet

Alltså tjejer – hur gör ni?! Jag har nu stått i trettio minuter och försökt fotografera min klippning som utlovat. Om jag inte zoomar in på hundschampooflaskan så är det spegelramen eller halva huvudet eller taklampan. Jag har kramp i armen och är lite dimsynt efter uppgiften och jag skrattade så mycket att mannen när han kom hem försynt knackade på badrumsdörren och undrade vad som försiggick där inne egentligen. När jag ropade att jag höll på att försöka ta kort på mig själv så var det två sekunders tystnad innan han förskräckt undrade om jag skulle försöka sälja mig själv på nätet. Så nu vet vi alla vad han tror att jag håller på med om dagarna.

Jag gav iallafall upp tillslut. Bättre bilder än såhär blir det inte på min Malek-klippning. Och nu måste jag gå och lugna min man.

Att äntligen få bli klippt.

Livet

Världens bästa Malek ringde och sa att han hade en lucka, så jag kunde smita inom och sjunka ner framför spegeln och få en verklighetsflykt på en och en halv timme under tiden han klippte bort sex månaders sparade hårångest. Jag vet att man ska gå var åttonde vecka, men när man har långt hår så får det liksom bara växa på under tiden man jobbar och gifter sig och tja; lever, helt enkelt.

Men nu är det iallafall gjort och han är fantastisk. Inte vara för att han klipper som om han gör det med ren intuition, utan också för att hans lilla salong är som en bubbla av fnitter, gapskratt och handledsflaxande – han pratar och berättar och viftar med saxen och mitt i alltihop sänker han fönen och lutar sig fram med en hand på din axel och berättar något hysteriskt, och under hela tiden har han blicken fäst i din genom spegeln, och sen exploderar han i gapskratt igen och det är som ett fyrverkeri i kroppen och när man kommer därifrån har man små avklippta hårstrån i hela munnen men det är värt det.

Så nu är jag nyklippt och lycklig och pepparkaksmuffinsmätt och kan ta mig an resten av den här eftermiddagen utan att bli andfådd av hem-och-måla-skåp-längtan.

Att vara äktenskapsmäklare. Utan att veta om det.

Livet

Det här är min kollega Gustav. Han är ett moderatblått kungabarn med snitsiga skjortor och välkammad frisyr; han har gått på kår i Lund och läst något fullkomligt obegripligt och nu är han fullfjädrad kapitalist och entreprenör och, som sagt, kollega. Inget konstigt med det. Vi gillar Gustav, han har rolig dialekt och dansar som en galning och är en av de få män man kan spendera timmars lunchande med utan att det blir märkligt. Vi startade vår bekanskap med att jag på hans första dag och inför alla hans nya kollegor råkade slänga ur mig som hälsningsfras “Du är folkpartist va?” vilket nu är legendariskt på företaget. (Mycket otippad isbrytare för övrigt, kan rekommendera den). Så sen dess går han under benämningen Folkpartisten men ingen skada skedd, veckan efter satte vi oss i Biblioteksparken och delade på en flaska rosé och åt en sallad och kom tillbaka till jobbet som (aningen berusade) vänner. Hittills inga konstigheter.

Men ser ni tjejen? Det där är Marie. Hon är min svägerska, till att börja med. Men det är inte allt. Hon är också en inbiten vänsterpartist som bor i Danmark på något ställe där man skjuter ministrar och hon älskar street-mode och att betala skatt. Hon har oftast bara ett örhänge med någon form av politiskt inkorrekt budskap på och hon tycker att män ska vara rufsiga, sneakersklädda och bo på en båt och ha ambitioner men inte så det stör. Hon pluggar till läkare men är också den typen av kvinna som åker på naturmedicinkurser och bor i tält och träffar nån man i turban som säger att han ska göra henne 2 cm längre genom att trycka henne på magen, och hon låter honom göra det. Ja. Jag antar att ni förstår vart detta är på väg.

Dessa två träffades på min möhippa. Fråga mig inte hur, men någonstans mellan kanalbåten och att Gustav lärt sig dansa Single Ladies i paljettväst så kom något spirande mellan dom och stannade kvar. Resten av kvällen var de oskiljaktiga och smög runt med tonårsleenden och höll hand och av någon konstig, men underbar, anledning så är det fortfarande så. Nu sitter de hemma hos varann och letar gemensamma lägenheter och försöker komma på hur man kan kombinera inredningsstilen “snordyr designersak i plast” med “hittad i container i Nairobi” och de är äkta och genuint förälskade i varann. Och det är så vackert.

Så vart vill jag komma med detta? Jag vet inte riktigt. Att man kanske inte ska vara så inställd på vad man tror att man tycker om när man letar efter någon att älska. Kärleken kan lika gärna komma i en välkammad folkpartist eller en drogliberal läkarstuderande. Eller något annat du inte visste att du behövde.

1 1,118 1,119 1,120 1,121 1,122 1,142