Idag vaknar vi till aprilväder; medan vi äter frukost faller snö på mina påskliljor och Tooka vägrar ta ett steg utanför dörren. Men vad ska man göra? Det är bara att fortsätta att grädda baguetter i ugnen och lyssna på Ted Gärdestad och se fram emot påsken istället; att ha bonusdagar både fredag och måndag är inte illa och gör så att Västkusten lockar.

Och småbarnsföräldrar! En sak som jag kom fram till i helgen var vikten av en bra resesäng. Maj gådd. Eftersom jag älskar lövet har jag spanat som en hök efter alla tänkbara Nuna-grejer och när jag såg resesängen var jag fast. Så jäkla bra. Sätts ihop med en hand. En! I’m just saying.

Nu ska jag putsa fönster (kanske), plocka in lite påskliljor (definitivt) och spela trummor med Silkesapan (alltid).

Och just det! Nu har Eggkids (som jag fotograferat lite för) öppnat en webbshop och en del av bilderna där inne är ”mina”. Känns som himla häftigt att se sina bilder… användas, liksom.

Vi hade ju köpt ett hotellpaket med middag, så på kvällen var det bara att promenera ner till hamnen och bänka sig och vänta på att få stuff sitt face med fyrarätters. Vi gick precis när det börjat skymma och ljuset var sådär magiskt blått som det nästan bara kan bli vid havet.

Inne var det varmt och skönt och gott om plats att ställa vagnen bredvid bordet där Silkesapan snarkade belåtet. Det var bara vi i den delen av lokalen; vi, ett sällskap av äldre människor som underligt nog bytte plats med varann hela tiden, samt en kvinna som var kusligt lik Lisbeth Salander.

Det var tur att det var så många rätter, för det var väldigt lite mat på varje. Jag har lite svårt för det där. När jag äter vill jag äta ordentligt, inte få fyra hyvlade bitar lax upplagda på världens största tallrik. Men det är ju jag. Ni ser ju hur glad jag ser ut förresten, fråga mig inte vad jag håller på med. Förmodligen är jag sur för att min ädelostsoppa var slut efter två skedar eller så hade jag helt enkelt fått i mig för lite kolhydrater. (Örhängen Syster P, linne Valerie, kavajen har jag hittat i en polsk ebaybutik för 249 spänn – ho ho).

När vi gick hem var det kolsvart ute och staden var folktom och det doftade tungt av tång precis överallt. Underbart.

Och väl hemma på hotellet igen öppnade vi två påsar chips och bullade upp alla kuddarna, sen satt vi till sent in på natten och tittade på medtagna avsnitt av The Mentalist och filosoferade om vad vi ska göra när vi blir vuxna, egentligen.

Japp. Världens bästa komma-bort-helg har det varit.

Och så var man hemma igen, bland kuddar och lavendeldoftljus och törstande olivträd, och om det är något jag älskar så är det känslan som slår en liten volt i magen när man kommer hem och slår upp dörren och känner doften av sitt hem.

(Och som ni kan se hittade skålen som kom med hem från Apotekarns en plats ganska direkt; den får stå där medan jag funderar på om det inte är en bra idé att plantera något i den. Är jag knasig nu? Förmodligen. Men jo, jag ska nog plantera något i den. Nåt grönt på stam, och lägga skimrande musselskal över jorden).

Men nu måste jag bada flickorna, måste, för ingen av dom luktar direkt pannkaka.
Om vi säger så.

Och så blev det söndag, och Simrishamn visar upp sig från sin absolut bästa sida; himlen är klarblå och solen framme och fiskmåsarna sitter överallt på taken och tillsammans gör dom den starkaste bilden jag har av svensk sommar.

Men nu; nu ser vi fram emot det bästa.
Hotellfrukost!